Vännerna som grundade GIJC

Snart är det dags för en av de största internationella konferenserna för grävande journalistik: Global Investigative Journalism Conference, GIJC. I år hålls konferensen för första gången i Sverige, sedan den tilltänkta arrangören i Australien tvingats tacka nej. FGJ och Fojo är medarrangörer. I mitten av september kommer över 2 000 journalister från runtom i världen till Svenska mässan i Göteborg för tre dagar av föredrag och workshops. 

Det är då fyra år sedan GIJC, som arrangeras vartannat år, hölls på plats, den gången i Hamburg. Pandemin tvingade GIJC precis som exempelvis Gräv att vara helt digital.

Två personer har betytt mer för GIJC än några andra: danske Nils Mulvad och amerikanen Brant Houston. 

Scoop träffar de båda grundarna över Zoom. Nils Mulvad har just landat i Kalifornien där han besöker sin gamle vän i ett hus vid kusten. 

När de båda tog initiativ till GIJC hade de inspirerats av amerikanska Investigative Reporters and Editors, IRE – och svenska FGJ som en gång i tidens startades med IRE som viktig förebild. Nils Mulvad berättar att han blev imponerad av FGJ när han träffade deras styrelse på en IRE-konferens i USA i slutet av 1990-talet.

– FGJ var en mycket större organisation än något vi hade i Danmark. 

Tillsammans med IRE gjorde svenskarna upp internationella planer. Enligt Nils Mulvad hände dock inte så mycket konkret.

– Det som knöt samman mig och Brant är att vi är ”doers”. På mötena lade vi märke till varandra för att vi var de som skickade runt anteckningsblock, tog upp e-postadresser och bestämde hur nästa steg skulle tas. Så vi kände igen den inställningen hos varandra och visste att vi kunde lita på att de beslut vi tog faktiskt skulle genomföras. 

Beslutet att skapa en internationell konferens tog de båda 2000. Då hade Nils Mulvad redan hållit flera danska konferenser med deltagare även från Norge och Sverige.

Och med Brant Houston som föredragshållare.

– Vi hade inte så mycket pengar, så han fick sova i min källare, säger Nils Mulvad. Jag sålde också in honom till flera nyhets-redaktioner så att han fick föreläsa även för dem. Det var det enda sättet vi kunde lösa det på.

– Det var som en startup i Silicon Valley där man håller till i garaget eller källaren och bygger något, säger Brant Houston. 

Han kände att tiden var mogen för mer samarbete över gränserna. 

– I slutet av 1990-talet var vi några stycken i USA som sade att ”om det är lokalt så är det globalt, om det är globalt så är det lokalt”. Vi märkte att vi allt oftare behövde ha kontakt med folk i andra länder när vi jobbade med en story. 

2001 hölls så den första konferensen, i Köpenhamn. 400 deltagare från 40 länder. Till en början var stämningen lite trevande, säger Brant Houston.

– Men framåt eftermiddagen såg det ut som på en IRE-konferens. Folk pratade med varandra och förväntan steg.

Vid lunchtid började det likna succé, säger Nils Mulvad.

– Vi hade konferensen på L’Angleterre, ett väldigt fint hotell i Köpenhamn. Det enda sättet vi hade råd med det var om folk inte bodde på hotellet. Och det gick inte att dra sig undan på lunchen, utan alla var hänvisade till åttamannabord i matsalen. 

– Så alla satt där och deltog i diskussionerna. 

Då märkte arrangörerna att allt började fungera. 

– Alla dessa grävande journalister i samma rum med samma syn på journalistik. Det var en ögonöppnare för mig och säkert för många andra på konferensen.

Det var verkligen en aha-upplevelse, instämmer Brant Houston. 

– Om jag hade kommit in utifrån hade jag frågat mig själv hur det skulle fungera. Ska jag verkligen dela med mig av mina metoder och jobba med andra på granskningar? Och så kommer man dit och träffar alla dessa människor som är precis som en själv. Och alla ser möjligheterna.

En annan viktig sak är ölen i baren, säger Nils Mulvad.

– Det är så man bygger tillit. Man vill fortsätta diskussionen efter att en programpunkt är slut och ta en öl i baren. Och som vanligt upptäcker man att här finns en möjlig story. Man börjar diskutera förberedelser och andra personer att kontakta. Så öl är mycket viktigt.

– Och kaffe, tillägger Brant Houston. Han fortsätter:
– Men Nils berör något viktigt här, och det är alla diskussioner som sker i korridorerna, i baren och på caféet. De här sakerna fungerade inte så bra under pandemin, det kan vi alla vara överens om. Det är så bra att äntligen kunna träffas igen. 

– Jag vet folk som kommit på konferenserna i många år och som gått på kanske två föreläsningar varje gång, men som alltid tyckt att det varit de mest värdefulla evenemang de besökt.

Att konferensen hålls vartannat år innebär mer tid till att skaffa sponsorer och samla in pengar som subventionerar kostnaderna för deltagare från länder i Afrika och Latinamerika. Anledningen till att det en gång i tiden blev vartannat år hänger dock främst ihop med det som de båda grundarna talade om i början – deras förmåga att fatta snabba beslut och genomföra dem.

– På den första konferensen 2001 blev det långa och frustrerande diskussioner om hur vi skulle kunna fortsätta, säger Nils Mulvad. Till slut sade jag att OK, jag kan ordna nästa konferens. Den hålls i Köpenhamn men först om två år, för annars kommer jag inte att klara det.

– Det var ett snabbt beslut utan någon diskussion mellan mig och Nils, säger Brant Houston. Jag sade bara ”OK”. 

Under Brant Houstons tid som vd för IRE höll man två konferenser per år.

– Och det är mycket jobb. Det började vi inte med förrän IRE hade funnits i mer än femton år.

Med en viss eftersläpning grundades också det internationella nätverket Global Investigative Journalism Network, GIJN, där FGJ är en av medlemmarna, liksom IRE. 

– Vi behövde något slags organisation som samlade alla som hade arbetat med den andra konferensen 2003, säger Nils Mulvad. Så vi skapade ett nätverk som fungerade i den formen till 2011. 

2012 blev GIJN en fastare organisation, vilket delvis hängde ihop med att det i praktiken ändå hade varit Nils Mulvad och Brant Houston som dragit det tyngsta lasset. 

– Vi kunde inte vara beroende av att jag och Brant skulle fortsätta med det i evighet, säger Nils Mulvad. 

Man utsåg bland annat en vd, David Kaplan, som i år lämnar vidare till efterträdaren Emilia Díaz-Struck.

– Det GIJN gjorde som IRE gjorde och fortfarande gör är att erbjuda ett sammanhang där människor kan samlas kring projekt, eller rekrytera andra till projekt, säger Brant Houston.

Nätverk innebär alltid att det bildas mindre nätverk inuti, säger han. 

– Man kan ha ett stort nätverk, men alla kommer inte att arbeta tillsammans med allt. I stället erbjuder man en gemensam platform för olika mindre nätverk. 

Han nämner International Consortium of Investigative Journalists, ICIJ, Organized Crime and Corruption Reporting Project, OCCRP, och Pulitzer Center For Crisis Reporting. 

– Om du tar ICIJ så bildades det före den första konferensen 2001. Man försökte samla de två bästa grävande journalisterna från varje land, säger Nils Mulvad. Så det var ett väldigt exklusivt nätverk. 

– Vi ville å andra sidan skapa ett väldigt inkluderande nätverk, fortsätter han. Och ICIJ kunde se möjligheterna med det, och förlade sina möten i anslutning till konferensen så att folk hade möjlighet att vara med på båda. 

– En del undersökningar är riskfyllda och man vill bara ha med människor man litar på till fullo, säger Brant Houston. Men sedan finns det andra som inte kräver samma höga säkerhet. Tänk hur mycket som inte skulle bli rapporterat om man bara jobbade med två eller tre stories per år. Vi ville se till att det alltid pågår många olika undersökningar.

Det var viktigt för grundarna att det handlade om gräsrots-organisering som fick utvecklas i sin egen takt, i stället för något som beslutades ovanifrån. 

– Det växte för att folk kände att det behövdes, inte för att vi sade åt dem att vi måste ha ett nätverk, säger Brant Houston. Och det har gjort att det har blivit så lyckat.

På de dryga 20 år som gått har världen förändrats, något även GIJN märker av. Inte minst behöver man inte längre argumentera för vissa saker som var nödvändigt förr. 

– Jag minns när Nils och jag började samla in pengar och en vanlig fråga var ”hur stora är egentligen problemen med korruption och penningtvätt?” Nuförtiden är frågorna vi möter mer i stil med hur vi blir bättre på att rapportera om det, vilka resurser vi behöver, och så vidare, säger Brant Houston. 

– Så jag är väldigt optimistisk kring finansieringen framöver, för problemen är så stora och så uppenbara, oavsett om vi talar om klimatförändringarna eller penningtvätt. Alla ser behovet. Inte minst i länder där rapportering saknas i dag.

GIJN har hela tiden varit medvetet om att internationella nätverk lätt blir dominerade av amerikanska och västeuropeiska organisationer. Därför arbetar man aktivt på att stärka utvecklingen av grävande journalistik i Afrika, Latinamerika och Asien. I Asien arrangerar man även regionala konferenser.

– Jag tycker att vi har lyckats, säger Nils Mulvad. 

Tidigare, säger han, dominerades nätverket som helhet av västeuropeiska organisationer.

– Men så är det inte längre. Det är mycket upplyftande att se hur snabbt det förändras nu runtom i världen.