Guldspaden

Attentat i medieskugga

För andra året i rad, och för tredje gången totalt, får GP:s Michael Verdicchio en guldspade i klassen storstadstidning. Den här gången handlar det om djurrättsaktivister som vid hundratals tillfällen attackerat bönder i Västra Götaland. Ofta läggs anmälningarna ned.

Daniel Wiklander

– Det var mycket större än jag förväntade mig, säger Michael Verdicchio till Scoop om gensvaret från läsarna.

– Jag blev helt nerbombad av människor från hela Sverige som tackade mig för att jag tog upp den här frågan. Framför allt folk på landsbygden.

Första gången som djurrättsaktivism uppmärksammades
ordentligt i Sverige var i början av 1990-talet. Då skedde militanta attacker ofta mot mål i städer, som pälsbutiker, korvkiosker eller McDonald’s-restauranger. En ung kvinna dömdes till rättspsykiatrisk vård för att hon bränt upp lastbilar från mejeribolaget Arla. På landsbygden utsattes framför allt minkfarmer för aktioner där tusentals minkar ”befriades” ut i ett ekosystem som knappast kunde klara av en sådan plötslig invasion av mårddjur.

På 1990-talet åtföljdes djurrättsrörelsen av en ungdomskultur där svenska punkband som hyllade en vegansk livsstil, inte minst från Umeå som blev något av centrum för den musikscenen, blev världsstjärnor inom sin genre. Veganism och djurrättsfrågor kom att bli angelägna för många, långt utanför de militanta aktivisternas kretsar. 

– Jag har bevis som skulle kunna fälla folk, säger Michael Verdicchio.

I dag är den tidens unga veganer medelålders. De kan köpa skor och väskor i växtbaserade material som är svåra att skilja från läder, och det har aldrig varit enklare att hitta veganska alternativ, vare sig hos hamburgerkedjorna eller i livsmedelsbutikernas hyllor och kyldiskar. Frågan är inte alls lika kontroversiell längre. Men frikopplat från det breda intresset för en kost utan animaliska inslag har den militanta djurrättsrörelsen radikaliserats, med allt grövre attacker på både pälsdjursfarmer och kött- mjölk- och äggproduktion. 

Den militanta aktivismen handlar i dag inte bara om att släppa lös minkar utan också om att angripa människor. Bland de grövre brotten som kan knytas till djurrättsaktivismen finns grovt olaga hot, mordbrand, olaga intrång, skadegörelse och brott mot griftefrid. I det sistnämnda fallet är en av förgrundsfigurerna i rörelsen dömd för att ha grävt upp en gravsten och dumpat den hos en anhörig, en blivande minkfarmare. 

I en intervju med SVT Nyheter uppgav mannen sig vara stolt över det han gjort, och drog paralleller mellan minkfarmer och nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget.

– Har man den världsbilden, då förstår man någonstans att man till slut liksom drivs till att ”befria” djuren till varje pris, säger Michael Verdicchio.

Han gjorde en intervju med en av de mest militanta aktivisterna, med löfte om anonymitet. 

– Jag ställde många frågor som ”vad är det som driver dig”, ”kan man rättfärdiga brott?”. Och den här personen rättfärdigade till och med mord, tyckte det kunde vara okej att mörda en människa för djurens skull. Terrorexperterna Magnus Ranstorp och Hans Brun reagerade båda på det, att det är ett tecken på radikalisering inom den militanta gruppen.

När Michael Verdicchio började sin granskning märkte han att trots att det var många som drabbats, var det ett ämne som få av dem ville prata om.

– Det triggade igång mig. Vad var det som fick folk att bli så rädda för att prata med en journalist? 

Dels finns en misstro från lantbrukarna mot polisen, att det inte tjänar någonting till att anmäla. Det beror på en medveten strategi från djurrättsaktivister, säger Michael Verdicchio. 

– Jag har gjort intervjuer med ledande aktivister i den här rörelsen och de berättar att strategin har varit att begå vad man kallar för ”low level crime” – brott som inte har så högt straffvärde som man vet att polisen lägger ned direkt för att de måste prioritera något annat. Och så utsätter man i stället sin måltavla för massor av sådana småbrott. Så att man mordhotar massor, eller man ringer hundratals samtal. Polisen ser aldrig helheten, utan varje brott blir ett enskilt brott och så läggs det ned.

”Det är bönder från hela Sverige som hör av sig.”

Michael Verdicchio

– Det har funnits den här bilden bland bönderna att det inte blir bättre, och går man ut på Facebook och skriver något så är risken att man får mer fokus på sig. Man blir ännu mer utsatt. Sedan finns också en misstro mot medierna, en misstanke om att många egentligen tycker att aktivisternas mål är rätt även om de använder förkastliga metoder. Michael Verdicchio tror att det kan ligga något i det.

– Det här attackerna mot minkfarmare har pågått under ganska många år och varit så här grova hela tiden. Jag tror väl någonstans att detta att jag kunde visa att man nu riktat attackerna även mot mjölkbönder och äggproducenter var det som gjorde att det här fick sådan uppmärksamhet. Hade det bara varit minkfarmare så tror jag inte att folk hade reagerat på samma sätt. Jag tror opinionen är att majoriteten kanske inte tycker att det är rätt att man föder upp minkar.

Det fanns också en speciell anledning till att lantbrukarna drog sig för att tala med journalister: det har hänt att aktivisterna utgett sig för att vara journalister för att ta sig in på gårdar och se sig omkring, som en förberedelse för attentat. 

Något som försvårade arbetet var att det inte fanns någon kartläggning av attackerna. Säpo hade slutat hålla systematisk koll på militant djurrättsaktivism, och polisen tog alltså inget samlat grepp på de många småbrotten.

– Då upptäckte jag att det gick att göra det själv, säger Michael Verdicchio. Det finns ju ändå kanaler man kan utgå från för att hitta ledtrådar. När jag började granska, då hade man inget strålkastarljus alls på sig, så att man var nog ganska oförsiktig med att använda sociala medier. Jag kartlade brotten dels via de här sajterna, som Bite Back. Där är det helt anonymt. Där är det svårare att belägga om det som står där är sant. Men de hade börjat gå över allt mer till Facebook, och då finns det helt plötsligt mycket mer spår att gå på, enskilda konton och sånt. 

Michael Verdicchio använde sig av olika fejkkonton för att ta sig in i grupper och i chattrådar. 

– Många hade ju anonyma konton som de skrev hot från. Mycket handlade om att ta reda på vilka som stod bakom de här kontona. Då använde jag Graph Search-funktioner, Stalkscan bland annat, men Facebook har tagit bort hela den möjligheten. Det var de bästa verktygen jag har använt när det gäller just research på sociala medier.

När journalister gör research i den högerradikala världen med falska konton är intrycket att det är lätt att få nya vänner när man väl blivit insläppt. Man får många vänförfrågningar med en gång. Har det varit samma här, eller är de mer misstänksamma?

– Det har inte varit lika lätt. När jag har startat högerextrema profiler har jag fått massor av vänner, som jag i och för sig tror är trollkonton också. Högerextrema grupper vill gärna ge bilden av att de är fler än vad de är, här är det mindre grupper

Planering inför attentat diskuterades i chattrådar. 

– Då var det väldigt slutet. Där ville de snarare ha någon som gick i god för dig. De var noga med att kontrollera att du är en riktig person. 

Michael Verdicchio löste det genom att ha flera falska profiler som kunde backa upp varandra.

– Jag hade åtta Facebookprofiler, varav två var huvudpersonerna. Syftet med resten av kontona var bara att få de andra att se äkta ut. Gick du in på mina profiler så hade de fullt av kommentarer och likes och konversationer med riktiga personer och såg verkligen äkta ut. Men jag hade chattat med mig själv och lagt ut så att det såg äkta ut. 

– Det var någon som frågade om jag hade någon som kunde gå i god för mig, och då hänvisade jag till mitt andra fejkkonto. Jag satt på flera telefoner. Jag trodde inte att det skulle gå men det gick ju faktiskt. 

Hur långt in kom du? 

– Jag har sett trådar där man har organiserat brott, det var ju därför vi kunde belägga det. Jag har bevis som skulle kunna fälla folk. 

Blev du någonsin inbjuden att vara med? 

– Det blev jag absolut, både i gruppen och av enskilda aktivister som ville att man skulle följa med dem och spana på gårdar där man planerade aktioner på kvällarna. 

Men du ”hade aldrig tid”…

– Man fick ju komma med ursäkter. Men det hade jag tänkt igenom också. Det var även en som ville bjuda ut en av mina profiler på vad jag tolkar som en dejt och spana på en gård.

Den största konsekvensen av grävet blev att regeringen gick ut med ett nationellt uppdrag till Polismyndigheten att börja prioritera djurrättsrelaterad brottslighet.

– Den här brottsligheten tas mer på allvar. Det har varit den stora förändringen. Det gick inte att ana att det skulle få så stora konsekvenser när vi började släppa den här serien.

– Det fanns inte så mycket forskningsunderlag eller rapporter över huvud taget egentligen.

Tidigare i höst släppte Centret mot våldsbejakande extremism vid Brå en rapport om våldsbejakande djurrättsaktivism.

– Och där var den här granskningen en stor del av underlaget, säger Michael Verdicchio.

Hur är det att vinna ännu en guldspade?

– Man blir alltid lika glad. Det blir man verkligen. Men kanske framför allt också att man märker att det gör skillnad det vi gör. Att vi gör journalistik som når ut. Det blir som ett kvitto på det. 

– Jag kan känna att vi på GP gör mycket bra som aldrig når ut till riksmedierna för att det är så himla Stockholmscentrerat. Man ser ju i politiken vilka följder det fått på högsta nivå. 

Michael Verdicchio berättar att han fortfarande har en del insyn i den militanta djurrättsvärlden.

– Och jag får jättemycket tips. Det är bönder från hela Sverige som hör av sig.

Senaste Numret

Prenumerera eller beställ lösnummer

Omslag

Anna Gullbergs undersökande reportage i Expressen handlar minst lika mycket om att få människors förtroende som om att läsa förundersökningar. Även Diamant Salihus skildring av gängkriget i Rinkeby bygger på att han fått människor att öppna sig och berätta.
Läs även om illegala vapen, sektledare och wallraff i antivaccinrörelsen!

Beställ här