”De har ingen annanstans att ta vägen”

Elinor Torp vann guldspaden i magasinsklassen ”för att ha avslöjat hur statens bolag hänsynslöst utsatte anställda för livsfara mitt under brinnande pandemi”. Det handlar om Samhall, en jätteverksamhet med nästan 24 000 anställda. Uppdraget är att sysselsätta personer med funktionsnedsättningar som inte kan få jobb på den reguljära arbetsmarknaden men som ändå kan utföra vanligt förekommande arbeten.

Under rubriken ”Sjuka Samhall” avslöjade Elinor Torp i en artikelserie i Dagens Arbete hur de anställda i stället för att visas särskild hänsyn under coronapandemin pressades extra hårt. Personer i riskgrupper skickades utan skydd kors och tvärs mellan städuppdrag hos Samhalls kunder – allt från gym och varuhus med många besökare till äldreboenden med sköra patienter.

Hon kunde också visa hur Samhall fungerar alltmer som ett bemanningsföretag där underleverantörer anlitas för att säkra uppdrag som företaget har vunnit genom att lägga sig lågt i upphandlingarna, vilket de kan göra tack vare det statliga stödet.

Samhall tycks hamna allt längre från sitt ursprungliga uppdrag. Tidigare var jobben man kunde ha inom Samhall varierande, men i dag är omkring 80 procent av dem städjobb, enligt Elinor Torp.

Hon är glad över guldspaden eftersom den kan ge ytterligare uppmärksamhet åt problemen på företaget. Men årets guldspadar delades ut när medierna helt fylldes av rapporter om Rysslands invasion av Ukraina och om Sveriges Natoansökan. Hon tror att granskningen därför inte har blivit lika mycket förnyad uppmärksamhet som den annars kunde ha fått. Men när den först publicerades fick den stort genomslag och följdes upp i tidningar, radio och tv.

– Jag tycker att det är viktigt att lyfta de här frågorna. Jag skriver lite vid sidan av vad som brukar belysas i allmän media och går lite djupare i arbetslivsfrågor. Det är viktigt att visa att det finns en komplexitet bakom varför det ser ut som det gör och vad det får för konsekvenser för dem som jobbar där.

Idén till granskningen kom genom att hon har följt Samhall under flera år. Dagens Arbete hade redan en guldspade i bagaget från 2009, då Elinor Torp tillsammans med Marcus Derland och Marie Edholm granskade återvinningsindustrin. Samhall fanns med i bilden som bemanningsföretag.

Hon har sedan dess kontinuerligt begärt ut så kallade 6:6a-anmälningar från Arbetsmiljöverket – larm om att någonting inte står rätt till i arbetsmiljön.

– Det har varit väldigt många från just Samhall, vilket är ett tecken på att någonting är fel hos bolaget. De får enorma summor varje år för att ta hand om människor med funktionsvariation, men i stället blir människor sjuka av att vara där.

Elinor Torp berättar engagerat om granskningen av företaget och om ett pågående projekt om svart arbetskraft som kallas ”skuggsamhället”, som bland annat inbegriper den uppmärksammade historien med städerskan utan uppehållstillstånd som omhändertogs utanför statsminister Magdalena Anderssons bostad.

– Det är klart att man blir engagerad. Både med Samhall och i projektet om skuggsamhället berör det så ofantligt många människor. Samhall är som en mindre svensk stad. Sedan måste man sätta en gräns, för det är många som ringer och de flesta kan man inte skriva om. Jag är intresserad av att skriva om det på en systemnivå, sedan får man plocka upp några av exemplen.

Hur fick du tillgång till intervjupersoner och material?

– Jag jobbar mycket med att bygga relationer med källor som jag litar på. De hjälper mig att hitta case. Det är personer jag har kontakt med över tid som har insyn i företaget. Det kan också vara en myndighetsperson som väljer att läcka.

Det är inte alla intervjupersoner som har velat medverka hela vägen till publicering. En del, särskilt personer på chefspositioner, har backat ur av rädsla för konsekvenser. Men Elinor Torps källor har också kunnat tipsa om personer som har vågat prata.

– Det finns en tystnadskultur i företaget, så det är inte lätt att få folk att vilja berätta öppet. De är verkligen rädda, för de har ingen annanstans att ta vägen. Förlorar de det jobbet så finns inget annat jobb. Då är det slut på något vis.

Och ändå pratar några?

– Ja, då har det gått ganska långt.

Några av de medverkande har blivit uppläxade internt för sin frispråkighet. Men några uppsägningar känner Elinor Torp inte till. Hon tror att det är svårt för Samhall att sparka utsatta personer, i synnerhet när företaget har omvärldens blickar på sig.

Den största konsekvensen av granskningen är i stället att Samhalls verksamhet faktiskt har genomlysts internt.

– Man har gjort om i chefsleden och har gjort sig av med vissa chefer. Det har lett till ganska mycket. Det har också varit diskussioner i riksdagen där samtliga partier har medverkat om vad man ska göra med statens bolag. Så det har hänt en del efter granskningen.

Många gånger när dålig arbetsmiljö uppmärksammas handlar det om privata företag, men här är det staten. Vad tänker du om att det här händer i ett statligt företag?

– Offentlig sektor har nästan värre arbetsmiljö än privata företag. Jag har under många år bevakat arbetsmiljön i Sverige. Samhall är tyvärr inte ett undantag. Det är ett speciellt företag, det är statligt men det befinner sig på en konkurrensutsatt marknad. Det har gått till att bli ett bemanningsföretag bland andra, men det får omfattande statliga bidrag för att vara någonting annat. I det privata är det renare, man vet att det handlar om att få upp omsättningen och maximera vinsten.

Borde staten klara av att föregå med gott exempel?

– Staten, kommuner och regioner borde gå i bräschen, men tyvärr gör man inte det. De slarvar mest med sina upphandlingar. De borde föregå med gott exempel.

I sina tidigare granskningar har Elinor Torp skrivit uppmärksammade artiklar och två böcker om hur människor drabbas av allvarliga arbetsplatsolyckor, en del med dödlig utgång. Att lyfta den psykosociala arbetsmiljön är minst lika viktigt som att uppmärksamma den fysiska, menar Elinor Torp. Ofta hänger frågorna samman. Hon har också skrivit en bok om arbetslivskriminalitet och skuggsamhälle. Under hösten ska hon vara tjänstledig för att skriva en bok om städbranschen som är tänkt att komma ut på Mondial förlag under 2023.

Med sina långsiktiga projekt och granskningar som kommer nära människor som drabbas hårt, antingen själva eller som anhöriga, är det ibland svårt för Elinor Torp att helt koppla bort sitt eget jobb.

– Men så är det nog för alla som granskar, man lever med människorna som drabbas av konsekvenserna av ett systemfel. Det är svårt att ha ett nio till fem-jobb när man gör granskningar.

Efter att återkommande ha skrivit om dödsfall på jobbet har hon överlåtit på andra kollegor att skriva om sådant under en period. Det blev lite för mycket död, konstaterar hon.

Hur har kontakten med anhöriga fungerat?

– Den bygger mycket på att de känner tillit. Man måste komma dem väldigt nära samtidigt som man förklarar vilken roll man har. Man kan inte vara deras juridiska ombud eller psykolog. Man kan vara den som berättar deras historia för att den kan göra skillnad för andra.

Kan du släppa dina granskningar och gå vidare eller följer de med dig?

– Jag skriver mycket i bokform och tycker om det. Det är mer ensamarbete och man går ännu djupare. Efter att man har skrivit en bok lever det vidare mycket längre, så jag kan inte släppa det helt. Men man måste hitta sätt att ta semester från det ibland, det är tunga ämnen.