De hittade sanningen om de stulna barnen

Exakt hur många barn från Sydkorea som adopterats av svenska föräldrar är okänt, men det bedöms handla om runt 10 000 sedan 1950-talet. Journalisten Patrik Lundberg är en av dem. För femton år sedan började han som många andra utlands-adopterade att söka sina rötter. Han upptäckte att det fanns fel i hans papper – något även många andra adopterade från Sydkorea upptäckt när de själva undersökt saken.

När Patrik Lundberg efter några år som hyllad krönikör på bland annat Expressen 2020 började arbeta på Dagens Nyheter frågade hans redaktör Matilda E Hanson vad han skulle vilja göra.

Granska det internationella adoptionssystemet. 

Matilda E Hanson sade att han inte skulle klara det på egen hand.

– Och det hade hon ju rätt i, säger Patrik Lundberg till Scoop. Jag hade bara skrivit krönikor och tyckt en massa saker.

Så det bestämdes att de skulle vara tre som gjorde granskningen tillsammans: Patrik Lundberg, fotografen Alexander Mahmoud och Josefin Sköld. Alexander Mahmoud har genom åren skildrat migrationsfrågor, och Josefin Sköld väckte stor uppmärksamhet med sitt reportage i Dagens Nyheter om den treåriga flickan som kom att kallas Lilla hjärtat. 

Scoop träffar trion i en tom matsal i Mariebergsskrapan på Kungsholmen i Stockholm. Patrik Lundberg berättar att idén från början var att granska systemet, inte att i första hand lyfta fram de individuella ödena. 

– Man kan ju träffa hundratals adopterade som är stulna och sålda, men då berättar man inte om varför det har blivit så.

Resultatet blev en omfattande granskning där en lång rad adopterade trädde fram och berättade sin historia. Alexander Mahmoud reste till Chile och Colombia och träffade föräldrar som fått sina barn stulna – ibland med våld, ur hemmet, av poliser.

Journalisterna har talat med representanter för regeringen och Myndigheten för familjerätt och förärdraskapsstöd, som har ansvar för tillsyn av internationella adoptioner. 

En aktör som vägrat låta sig intervjuas är Adoptionsscentrum, som under alla år förmedlat adoptioner från en lång rad länder. 

– Det har varit som att ställa frågor till en mur, säger Josefin Sköld. Även de hade tjänat på om de varit mer transparenta. 

I stället har Adoptionscentrum valt att enbart svara via mejl på skriftliga frågor. 

– De hade kunnat berätta om vad de såg när de kom till den så kallade tredje världen, säger Patrik Lundberg. Barn i spjälsängar, barn som hade blivit bitna av råttor, smutsiga barn, handikappade barn som ingen ville veta av, och de ville göra något gott. Det hade de kunnat berätta. Men det ville de inte heller.

I granskningen av utlandsadoptioner från 1950-talet och framåt finns en stark vilja hos många par att göra gott, säger Josefin Sköld. 

– Det finns en stark barnlängtan. Man kanske inte kan få barn på egen hand och adoption blir ganska snart ett bra alternativ som man kan kombinera med att göra något bra för ett annat barn eller för samhället – och för världen till och med. 

– Vi ser att det är ett väldigt starkt incitament, men det kombineras också med politik. Med socialdemokratin som på flera sätt stöttar adoptionsverksamheten med lagändringar, förenklingar regeländringar som gör att det blir enklare. Och man får till och med ekonomiska bidrag sedan som adoptivförälder för att kunna genomföra en adoption. Så man kan säga att både tidsandan och världsläget i kombination med politiken gör att adoptionerna ökar.

Enligt internationell praxis ansvarar ursprungslandet för att allt har gått rätt till mellan födseln och att barnet hamnat hos adoptionsförmedlaren. Svenska domstolar har sedan litat på att berättelserna om hur barnet hittats eller hur modern dött kort efter födelsen faktiskt stämmer. Vilket de inte alltid gjort.

– Så om det står i papperen att barnet hittades utanför ett sjukhus eller en polisstation eller på gatan, då litar Sverige på det, säger Patrik Lundberg. Medan om man kommer hit som flykting så får man sitta i korsförhör och det räcker inte med två A4-papper. Där är man väldigt noggrann, men när det kommer adoptivbarn så säger de nästan alltid ja, baserat på några papper från kanske en korrupt diktatur. 

– Vi bestämde oss ganska tidigt att gå till ursprungskällorna och de biologiska föräldrarna, säger Josefin Sköld. Och det kan vi se i rapporteringen bakåt i tiden att dem är det få som har brytt sig om att intervjua. 

– Svenska medier har snarare intervjuat lyckliga adoptivföräldrar och adopterade. Vilket naturligtvis inte är fel, men vi bestämde oss för att titta på det här systematiskt och intervjua biologiska föräldrar. Där fick vi en helt annan berättelse. 

– Vi var inte säkra på att de adopterade hade rätt heller, när de kom och sade att de var stulna, säger Patrik Lundberg. Det kan inte vi lita på som journalister. Därför skickade vi Alexander först till Chile och sedan till Colombia för att träffa biologiska föräldrar och syskon.

Alexander Mahmoud reste ensam till Chile. Det var mitt under pandemin, och han fick sitta en vecka i karantän. Colombia hade inga krav på karantän, men den resan var å andra sidan betydligt farligare. Alexander Mahmoud och tv-fotografen Lars Lindqvist tog hjälp av en fixare som kunde klara dem ur de farligaste situationerna. 

Och det var hela tiden knappt om tid.

– Vi gjorde 19 eller 21 intervjuer på fyra och en halv dag i Chile, med foto, säger Alexander Mahmoud. Vi kollade på dokument, samlade in vittnesmål och antingen letade de fortfarande efter barnet som var försvunnet, och då var vi tvungna att bekräfta det på annat sätt, eller så kunde vi prata med personen som hade adopterats till Sverige. 

– Det var svårt, när man intervjuat någon och samlat in, att på något sätt fråga – med andra ord då – ”är du säker på att det har hänt?”.

Det var viktigt för granskningens trovärdighet att det inte fick finnas tvivel om en enda adoption. 

I adoptionshandlingarna såg det ofta rätt ut, säger Josefin Sköld. 

– Det fanns en berättelse. Det ska alltid finnas ett medgivande från den biologiska föräldern. Ibland fanns det det och ibland fanns det inte det. Men påfallande ofta så såg handlingarna korrekta ut. Det var bara att de inte överensstämde med verkligheten. Vi har varit noga med att prata med både biologiska föräldrar och personer som fanns kring de biologiska föräldrarna under den här tiden. Vi har tittat i dagboksanteckningar.

Efter att ha granskat adoptioner från Chile och Colombia som ofta ägde rum på 1970- och 1980-talen fick teamet strikta direktiv från redaktören att ta granskningen in i nutid. 

– Vi fick mycket emot oss tidigare, att ”det här hände för länge sedan”, ”det är ingenting man kan dra några slutsatser av kring hur adoptioner har genomförts på senare år”, säger Josefin Sköld. 

– Därför bestämde vi oss att vi behövde titta på adoptionerna från Kina och Sydkorea. I Sydkorea kommer det fortfarande kommer ganska många barn varje år.

De båda länderna innebar speciella problem under pandemin, med sina stenhårda restriktioner. I Sydkorea tog DN-journalisterna hjälp av ett svenskt frilanspar som båda en gång adopterades från Sydkorea och på senare tid flyttat tillbaka. . 

Ett tips från en adoptivförälder ledde till att DN kunde berätta om en adopterad kinesisk flickas möte med sin biologiska mor. Hon påstods ha hittats, men sanningen var att hon rövats ur sitt hem. 

– De var ganska osäkra på om de ville medverka först, säger Josefin Sköld. Men när vi hörde deras berättelse så förstod vi också systemet, ettbarnspolitiken och hur Sverige egentligen har hjälpt Kina att hitta lösningar på den.

I Kina har den tidigare så kallade ettbarnspolitiken för att motverka befolkningsökningen lett till att ligor har kunnat kidnappa barn från föräldrar som inte har kunnat gå till myndigheterna – de har haft fler barn än vad som varit lagligt. Barnhemmen har sedan fått 3 000 dollar eller bortåt 30 000 kronor kontant, i ett kuvert, från de svenska adoptivföräldrarna.

– Vem som verkligen fick de pengarna, och hur de användes, det fick svenska myndigheter aldrig något svar på, säger Josefin Sköld. Det här är en avgift som har varit obligatorisk och som svenska myndigheter har känt till, men aldrig kollat upp. 3 000 dollar var oerhört mycket pengar på kinesiska landsbygden. 

I Sydkorea har ensamstående mödrar pressats att adoptera bort sina nyfödda barn. I landet råder en strikt hederskultur, och den som föder barn utom äktenskapet riskerar att bland annat förlora jobbet. 

– Precis som Sverige var ett av de länder som hjälpte Kina att hantera konsekvenserna av ettbarnspolitiken så har Sverige bidragit till att Sydkorea upprätthåller sin hedersproblematik där det är skamfyllt för kvinnor att vara ensamstående, säger Josefin Sköld.

I de länder där Adoptionscentrum varit verksamt har det funnits så kallade landansvariga som koordinerat verksamheten. Bevisligen har det funnits incitament för att direkt stjäla små barn för att förmedla dem till adoption. Men det har visat sig svårt att belägga att de landansvariga personligen berikat sig på hanteringen.

– Det kan man säga är ett av våra misslyckanden i granskningen, säger Josefin Sköld. Det har varit väldigt svårt att följa pengarna. Det är inte öppna bolag eller konton som vi har kunnat se, utan det här är i så fall pengar som har gått under bordet. Forskning tyder på att det har funnits pengar i det här, men exakt hur mycket det handlar om har inte vi kunnat belägga, och har heller inte skrivit om det. Det hade varit jätteintressant om man skulle kunna gå närmare på den ekonomiska biten, men så långt har inte vi kommit. 

Däremot har det också spelat in, tror jag, att det har funnits en övertygelse som har varit väldigt stark om att göra gott. Att ta hand om barn som man inte ansett har haft förutsättningar, och ge dem ett hem på andra sidan jorden. Det har det funnits. Det är väldigt lätt att peka på pengarna, men det har funnits andra, viktiga incitament också.