”Det går bra att vara gangster i Sverige”

Kriminalreportern Lasse Wierup på Dagens Nyheter har skrivit flera böcker om svensk gängkriminalitet och blivit nominerad till flera guldspadar, men det var först med fjolårets bok Gangsterparadiset som han vann.

– Det var jätteroligt. Jag har inte fått det tidigare, så det var jätteskoj. Naturligtvis för mig men också för genren, säger han till Scoop.

Gangsterparadiset är en fördjupning om den gängkriminalitet som nu ligger högst upp på den politiska dagordningen i Sverige. Så var det inte när Lasse Wierup skrev sin första bok om organiserade kriminella, Svensk maffia, tillsammans med Matti Larsson 2005. Men de senaste åren har journalisters böcker på temat kommit tätt. Lasse Wierup konstaterar att det är en logisk följd av ämnets aktualitet, i synnerhet som det verkar bli en stor valfråga 2022.

Titeln Gangsterparadiset för tankarna till rapparen Coolios låt Gangsta’s Paradise från 1995. En textrad som ”I’m 23 now but will I live to see 24? The way things is going I don’t know” kan ses i relation till hur personer involverade i de svenska gängkonflikterna går runt i skyddsvästar och är medvetna om att de när som helst kan dödas.

Är titeln en referens till låten?

– Det är kanske lite därifrån, och det finns ju skäl till det. Den utveckling jag har sett i Sverige de senaste 25 åren är en förskjuten repris av vad som har skett i USA, fast i mindre skala. Men vi har inte velat erkänna att det skulle vara relevant att titta på USA som ett avskräckande exempel. Allt vi ser nu har man kunnat se i USA, från Hells Angels och Bandidos etableringar till dagens situation där unga våldsbrottslingar inom rap-scenen hamnar i våldsspiraler. Det ter sig nästan som fiktion för deras unga följare på Tiktok och Spotify, men det är en i högsta grad sorglig och destruktiv verklighet. Egentligen hade det varit relevant att förhålla sig till USA lagstiftnings- och metodmässigt under den här tiden. Då tror jag att det hade gått bättre för Sverige.

På vilket sätt är det ett paradis för gangsters?

– Det är den krassa slutsatsen av det läge som Sverige hade hamnat i när boken kom ut, nämligen att det ofta kostar väldigt lite och ofta går väldigt bra under lång tid att vara gangster i Sverige. Sverige har valt att inte ta höjd för gängkriminalitetens inneboende mekanismer, som handlar om att man hela tiden vill flytta fram positioner. Det finns en inneboende kraft som gör att när de får styra själva blir brottsligheten råare och mer våldsam, och fler kommer att drabbas.

Gangsterparadiset tar avstamp i ett uttalande av Stefan Löfven om gängkriminaliteten i Agenda: ”Vi kanske inte såg det komma”. Det var många som häpnade över uttalandet. Men vad skulle statsministern ha sagt?

– Det är väldigt talande. Det är klart att han säger så, hade han sagt att han såg det komma men inte gjorde tillräckligt blir det ett mycket allvarligare problem. Då är det enklare att säga att han inte såg det komma, även om han gjorde det, förklarar Lasse Wierup.

I boken kallar han konflikterna i Järvaområdet i Stockholm för ett ”lågintensivt krig”. 

– Det är ju det. Det var det redan då och är det i allra högsta grad nu, när den här spiralen har nått en helt ny nivå. Nya generationer som är fem, sex år yngre har anammat dessa beteenden. De har sett trenderna och utgått från att det är så man löser sina konflikter och skapar makt. Då ser vi ett våld som påminner om krigshandlingar på så sätt att de använder automatvapen i tätbebyggt område och visar en total likgiltighet inför omgivningen.

Det pratas en del om att de generella rättsreglerna inte passar för gängbrottslighet. Vad är det som gör gängbrottsligheten så speciell?

– Den kan bli en framgångsrik livsstil för den som har misslyckats på en massa andra vis. Eftersom det finns många som saknar uppmärksamhet, bekräftelse och pengar men kan få det den här vägen blir det pådrivande. Det gör att de är väldigt risk- och våldsbenägna på ett helt annat sätt än vid annan brottslighet. En narkoman som måste finansiera sitt missbruk genom småstölder gör inget samhällshotande, det driver inte på eller förändrar brottsligheten i någon större mån. Men gängbrottsligheten handlar om att man vill upp på en maffianivå. De flesta i den här världen har det som mål och gör allt de kan för att nå dit. De skyr nästan inga medel. Det skapas väldigt snabbt trender som gör att man flyttar fram positionerna. Man går från att skjuta i knäet till i huvudet, från att bara skjuta inblandade till att skjuta anhöriga, kvinnor och barn. Det är en ständig gränsförflyttning som inte alls präglar annan brottslighet.

Lasse Wierup tror att utvecklingen är svår att vända. Medan man med annan brottslighet kan skruva på polisiära metoder och straffsatser spelar sådant mindre roll för de gängkriminella där allt ofta kokar ner till en fråga om omgivningens respekt.

– Om ett gäng plötsligt skulle backa och börja skjuta i knäna igen skulle de inte alls få den respekt som de hade när de sköt i huvudet.

Att skriva en bok i ämnet är ett sätt att som journalist kunna gå djupare än man har möjlighet att göra i den dagliga nyhetsrapporteringen. Lasse Wierup tycker att dagstidningsformatet inte räcker till för att helt och hållet begripliggöra den kriminella världen, men han säger också att det är som det ska vara.

– Så har det varit från starten. Jag fick den känslan redan 2005 när Matti Larsson och jag bestämde oss för att skriva Svensk Maffia. Det blev av naturliga skäl väldigt fragmentariskt för tidningsläsarna. Dagens Nyheter kan inte vara Dagens Krimnyheter och ha stora fördjupningar om det här ämnet hela tiden, man ska täcka så mycket annat. I en bok får man möjlighet att koncentrera sig på en problematik och göra den med en väldig textmassa som ger läsaren en helt annan förståelse. Jag gillar dynamiken i att vara nyhetsreporter men också få möjlighet att berätta i det här formatet.

Foto: Fredrik Hjerling

– Ska man granska dem måste de få komma till tals, säger Lasse Wierup om gängmedlemmarna.

I Gangsterparadiset får läsaren inte bara en inblick i den kriminella världen, man får också ta del av hur svår den kan vara att granska som journalist. Lasse Wierup skriver om hur han ringer upp flera personer som helt enkelt vägrar prata med honom. ”Ha en trevlig helg, min vän. Jag uttalar mig inte i saken”, som en av dem säger.

– Jag måste ringa dem eftersom det är den journalistiska metoden. Man måste se dem som makthavare i någon mening och ska man granska dem måste de få komma till tals. Men den här nya generationen kriminella är i mindre utsträckning intresserad av att ge sin bild.

När Hells Angels stod i rampljuset brukade dess företrädare kunna prata med journalister även om de inte heller ville kännas vid brottsligheten som de tillskrevs. De hänvisade ofta till sin motorcykelverksamhet, vilket enligt Lasse Wierup var ett sätt att blanda bort korten. Dagens kriminella grupperingar sköter i stället sin offentliga kommunikation via sociala medier i den mån de alls vill synas.

Var det svårt att skriva utan att de uttalar sig?

– Både ja och nej. Man letar ju alltid efter personer som har förmåga att reflektera över sina val i livet och sina gärningar. Min erfarenhet är att de som har hoppat av ett kriminellt gäng och genomgått den mentala omprogrammering som det innebär är väldigt intressanta att prata med. Men en kriminellt aktiv som lever och andas brottslighet har sällan förmågan att relatera till det.

Lasse Wierup lovordar i stället offentligheten i de svenska förundersökningarna. Förundersökningsprotokollen ger utomstående en unik inblick i utredningarna. Bilder, filmer, chattutskrifter och avlyssningar – allt finns där på ett sätt som journalister i andra länder ofta bara kan drömma om.

– Det blir väldigt avslöjande för hur personer i den här världen tänker och vad som driver dem. Det säger så mycket mer än om de själva skulle ge en tillrättalagd bild där de försöker spela ned sin egen betydelse. Hade det inte varit så att vi hade kunnat titta på förundersökningar och varit utlämnade till de kriminella själva tror jag inte att det skulle bli så bra journalistik.

Det gör att Lasse Wierup oroas när det ibland förs politiska diskussioner om att på olika sätt begränsa allmänhetens insyn i förundersökningar.

– Det skulle vara katastrofalt journalistiskt och för allmänhetens möjligheter att förstå den här världen, konstaterar han.

Just nu är han tjänstledig för ett nytt bokprojekt som ska handla om kriminellas drivkrafter.

Vad är det som är säljande med true crime-genren?

– Det är en värld som den stora massan inte kan ha någon inblick i. Kan man få det på det här viset så ger det väl en känsla av att man förstår lite bättre hur det fungerar. Men även mycket av kultursfären med filmer och deckarlitteratur bygger på att människor har ett intresse för brott, brottslingar, straff och varför människor är kapabla att göra hemska saker och andra inte. Det är en universell mänsklig fråga.