”Det har varit jätteintressant att komma in i den här världen”

Det blev tredje gången gillt för Lisa Röstlund. Två gånger tidigare har hon nominerats till en guldspade, båda gångerna tillsammans med reporterkollegan Anna Gustafsson. Ena gången för artiklarna i Dagens Nyheter om konsulterna som var inblandade i sjukhusprojektet Nya Karolinska i Stockholm, och andra gången för boken ”Konsulterna” om samma ämne. 

Granskningarna i ”Skogslandet” började även de som gräv i Dagens Nyheter, som utvecklades till en bok om hur skogsindustrin och skogsvårdande myndigheter samarbetar för att skydda det svenska skogsbruket från begränsningar av exempelvis kalhyggen. Varvat med mer litterära betraktelser från Lisa Röstlunds personliga horisont. 

När ”Skogslandet” kom ut sommaren 2022 hade artiklarna i DN redan gett Lisa Röstlund fiender inom skogsindustrin, och hon stämplades som ”aktivist”. 

– Jag tror att det kan upplevas som en aktivism att skriva mycket om ett ämne. Det vill ju i alla fall industrin få det till, säger hon till Scoop. 

Något som faktiskt får återverkningar nu ett par år senare. För när Scoop träffar Lisa Röstlund hemma i hennes kök i södra Stockholm berättar hon att hon inte kommer att bevaka just skogsfrågor lika intensivt framöver.

– Jag tror att det kan vara skönt när jag växlar ämne, för att slippa det som folk vill pådyvla mig, säger hon. 

– Men det där är någonting man får hålla stången, för man kan ju inte glida in i det och köpa det.

Under arbetet med artikelserien och boken har Lisa Röstlund intervjuat en lång rad människor, allt från miljöaktivister och renägande samer till trävarumiljardären Karl Hedin. Hon har också haft stor nytta av kontakter på svenska myndigheter som kunnat visa henne rätt när det gäller vilka handlingar hon ska begära ut.

– ”Begär ut det här, kolla det här”. Det har ju varit ovärderligt. Jag hade aldrig kunnat göra det här utan det, för det är så jättekomplext, säger Lisa Röstlund. 

– Det är sådana källor som möjliggör granskning, särskilt nu när offentlighetsprincipen nallas på så mycket. Det blir ju allt svårare för journalister att få ut information från våra myndigheter. Nu är man mer och mer beroende av källor. De har lämnat ut så mycket material till mig som jag inte fått ut när jag begärt ut det. 

Hon nämner som exempel att Skogsstyrelsen ansåg det vara för stor arbetsinsats att lägga två kartskikt över varandra och lämna ut dem, för att det skulle ses som en allmän handling. 

– Och så fick jag en källa på en annan myndighet som gjorde det på tre kvart. 

Enligt Lisa Röstlund handlar det om aktivt motarbetande från myndighetens sida.

– Och nu med lagstiftningen som kommer alltmer, exempelvis utlandsspionerilagen, så kommer vi att vara ännu mer beroende av källor. Trots att källorna i sig är alltmer utsatta. 

Precis som en majoritet av årets guldspadevinnare arbetade Lisa Röstlund delvis med wallraffande för sitt reportage. Hon låtsades vara spekulant på ett skogsområde i Dalarna och frågade skogsägarföreningen Mellanskog om det var säkert som det stod i prospektet, att skogen var klar att avverkas. 

Beskedet från skogsbolaget var att man inspekterat skogen och kunde konstatera att det det var fullt av knärot, en rödlistad art. Något Lisa Röstlund redan kände till. 

– Då sade de att ”vi brukar göra så här, att vi väntar tills snön lägger sig. Sedan skickar vi in en avverkningsanmälan, och så väntar vi i sex veckor. Och så hoppas vi att snön ligger, så att ingen kan se alla de här hotade arterna. Sedan är det bara att köra.” 

– Man skulle aldrig få ett sådant svar om man ringde som journalist. 

Sedan, berättar hon, gick det ut ett larm på Twitter bland högerlutande konton att ”nu ringer Lisa Röstlund runt och låtsas att hon ska bli skogsägare”. 

En av rösterna i boken är företagaren Karl Hedin, en av Sveriges största skogsägare. Han blev känd i vidare kretsar när han åtalades, och friades, för otillåten vargjakt härom året. 

– Jag fick tag i hans nummer och sms:ade och frågade om jag skulle kunna få prata med honom, säger Lisa Röstlund. Han blev väldigt glad för att jag kontaktade honom, och bjöd dit mig till sig och var med mig en hel dag. Väldigt pratsam. 

Det framstår i boken som att han ville undervisa dig.

– Ja. Han är ute och föreläser en hel del om jakt och vad han har varit anklagad för. Jag tror att han drog en del repliker från sina föreläsningar. 

”Jag brukar alltid säga: När man pratar om den biologiska mångfaldskrisen – vilken art saknar du? Säg en!” 

– Och ingen kommer ju på någon. 

”Så vad är problemet?”

– Det är ju väldigt effektivt. Han är lätt att tycka om. Jag förstår att han är stor i många grupper. 

Jägare är annars en grupp som inte nödvändigtvis står på skogsindustrins sida när det gäller exempelvis kalhyggen.

– Svenska jaktförbundet är verkligen motståndare till kalhyggesbruk, säger Lisa Röstlund. De har stridit mot skogsindustrin länge. Sedan är det många som är skogsägare eller jobbar inom industrin som också är jägare. Så det är inte helt raka linjer där. 

Att ta med dem i boken var ett medvetet drag för att få in mer komplexitet. Lisa Röstlund ser ett problem med polarisering, där människor sorteras in i enkla kategorier och tillskrivs åsikter de inte har.

– Jag tyckte att det var intressant att ta in dem för att de rör om i grytan lite, i alla läger. Och det var skönt också att göra, just eftersom jag blev anklagad för att vara aktivist så skulle det kanske  ha varit klyschigt om jag var väldigt kritisk mot jägare också.

En annan grupp som inbjuder till ensidig kategorisering är yrkeskåren jägmästare. De får gott om plats i ”Skogslandet”, och alla tycker verkligen inte lika. 

– Det som är speciellt med dem är att nästan alla har utbildats på samma ställe av samma lärare och varit medlemmar i samma kår på ”Skogis” i Umeå, säger Lisa Röstlund. 

Det är något som många hon har pratat med anser är ett av grundproblemen när det gäller forskningen om skogsbruk: Det är en sådan liten värld där alla känner alla. 

– Det är ju generellt svårt för vem som helst att ändra sig och se på rådande metoder kritiskt. Men i den här världen försvåras det ännu mer, av att många håller varandra om ryggen i och kring branschen – att framstående forskningsprofiler parallellt med sin forskning också sitter eller har suttit på olika positioner inom skogsnäringen, säger Lisa Röstlund. 

En roman från 2021 spelar en viss roll i ”Skogslandet”: Kerstin Ekmans ”Löpa varg”. En åldrad jägmästare i Hälsingland byter perspektiv på äldre dagar och ändrar sig om det skogsbruk han har varit med om att utforma under sitt yrkesliv. 

– Jag har ju träffat många sådana också. Som pensionärer ser de tillbaka och tycker att de har gjort fel och exploaterat skogen på ett sätt som de önskar att de inte hade gjort, säger Lisa Röstlund. De känner igen sig i Kerstin Ekmans beskrivning av tankarna hos den här jägmästaren. Det har varit jätteintressant att komma in i den här världen. Å ena sidan är den väldigt sluten, men så finns det de som vill berätta om den och som vill beskriva den.