Han fick guldspaden för sitt Palmegräv

Gunnar Wall har gett ut en rad böcker om Palmemordet genom åren. Den första, och tjockaste, kom 1996 och heter Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet. Den belönades med en guldspade 1997. 

Gunnar Wall arbetade med boken i sex år. Tanken var aldrig att försöka lösa mordgåtan. 

– Min infallsvinkel var hela tiden att jag skulle fokusera på varför utredningen hade blivit som den blivit. Den svängde på ett så konstigt sätt och det fanns inslag i den som var svåra att förstå, säger han till Scoop.

– När det skulle bli åtal om de olovliga avlyssningarna plus om smugglingarna i Ebbe Carlsson-affären, förstod jag att här kommer det att komma fram saker som folk aldrig hade släppt ifrån sig annars. Och då tänkte jag: Nu ska jag skriva en bok om det i första hand. Jag ville få en bild av vad samhället hade gjort med statsministermordet, om man ska uttrycka det så.

– Under arbetets gång så fylldes väldigt många bitar i, och det var en hel massa saker som jag inte hade förstått innan, som jag tyckte jag förstod bättre sedan, men alltihop kom ändå att bekräfta huvudtesen jag hade haft från början – nämligen att utredningen hade gått så illa för att polis och åklagare hade varit rädda för att titta förutsättningslöst på vad som hade hänt.

– Det som var känsligt var att över huvud taget utreda infallsvinklar som skulle kunna antingen skada Sveriges förhållande till främmande makt, eller som skulle kunna ställa till med bekymmer inrikespolitiskt i Sverige, för att man kom att närma sig intressegrupper som hade en ställning i samhället. Inte bara för att sanningen skulle kunna ligga åt det hållet, utan det skulle vara känsligt bara att utreda en del saker, oavsett om man kom fram till att en viss hypotes var sann.

– På regeringsnivå så tror jag att man väldigt snabbt kom fram till att det gällde att se till att utredningen hamnade i händerna på någon person som man kunde lita på, och diskutera med om det skulle uppstå komplikationer, och det blev då Hans Holmér. Redan där så var det ju inbyggt att det skulle inte bli en förutsättningslös utredning. 

– Det finns någonting som jag kom på när jag skrev Mörkläggning, som jag tror att rätt många människor inte har funderat på så mycket, och det är det att när människor i politiskt ansvarig ställning driver teser, så frågar de sig inte så himla noga om de är sanna eller inte. Det är inte så att de tänker ”ljuger jag eller sprider jag osanna uppgifter?” Man är mer fokuserad på om det är uppgifter som gynnar det man vill uppnå. 

– Man vill gärna att det ska vara på ett visst sätt, och då kan man gå väldigt långt i att inte undersöka argument för motsatsen. 

– Det tror jag vi måste förstå om vi ska förstå Palmeutredningens misslyckande, att aktörer i sammanhanget kan ha intresse av att driva vissa lösningar inte för att de själva behöver vara inblandade i mordet eller känner till sanningen, utan för att de har det här intresset i alla fall. Då kan det bli väldigt illa. 

Gunnar Wall började samla på sig så mycket material han kunde, för att få ett helhetsgrepp om utredningen. Det blev enormt mycket papper, och var enormt tidskrävande.   

– Jag hade inte gjort det om jag hade förstått hur lång tid det skulle ta. Ur denna enorma mängd skulle jag sedan sålla och se att de här bitarna, de går inte riktigt ihop, och olika människor säger olika saker men det finns vissa saker som faller bort därför att andra uppgifter är så uppenbart sanna, så då kan man stryka vissa grejer och så kan man sakta komma lite längre. 

– Jag tänkte: Jag låter det skölja över mig, så får jag se var jag hamnar. Det hinner man ju inte göra när man skriver journalistik i vanliga fall. Man har ju inte tid till det.

Hur togs boken emot när den kom?

– Riktigt bra. Jag tror det speglar förutsättningarna för att ge ut fackböcker då jämfört med nu: Mörkläggning blev ordentligt och positivt recenserad, trots att boken komi lite motlut – vid den tidpunkten hade de flesta nyhetsmedier stor tilltro till utpekandet av Christer Pettersson och det hade inte jag. Och dessutom kom jag ut på ett litet förlag. Men det var stora recensioner i Aftonbladet och DN till exempel, och i ett antal andra tidningar, på ett sätt som inte mina senare böcker har fått. Och som ganska få fackböcker får nuförtiden. Det är svårt att få recensioner i stora nyhetsmedier. 

– Men det var en tjock bok, och den var dyr, så den blev ganska svårsåld. Så det blev inte mycket pengar.

I dag, över 30 år efter mordet, fortsätter både själva mordgåtan och alla turer kring utredningen att fascinera. Kanske har trenden med poddar och dokumentärserier om mordutredningar, så kallad true crime, bidragit, tror Gunnar Wall. 

– Det finns så många sätt i dag för den som är intresserad att själv få fram saker. Det ligger ute uppgifter på nätet på ett sätt som det inte gjorde förut. Då var de flesta hänvisade till det som stod i tidningarna. Nu kan folk leta upp dokument, det finns gamla intervjuer och gamla tv-inslag. Det görs poddar med väldigt mycket information, som gör att alla kan sitta hemma och fundera. Man kan diskutera med varandra, och hitta nya grejer som ger nya aspekter. Just det här att sitta och fundera själv har blivit enklare och mera spännande nu, och det tror jag har ökat intresset.