”Jag har försökt hitta en annan röst för mig själv”

Det svenska systemet med privatägda, vinstgivande men skattefinansierade skolor firar snart 30 år. Det som från början skulle vara en möjlighet för kooperativ och alternativa skolor har blivit en miljardindustri med allt vad det innebär av ständigt större och färre koncerner, utländskt ägande och även rena svindlare i vad som länge varit en av det offentligas verkliga kärnverksamheter. 

Att denna bransch som omsätter så mycket pengar teoretiskt skulle kunna avskaffas med ett riksdagsbeslut har gjort frågan om vinstdrivande skolor till politiskt sprängstoff. 

Natalia Kazmierskas bok ”Fuskarna. Den nya hårda skolan och sveket mot barnen” (Volante 2025) är högpotent bränsle till debatten. Den bygger på artiklar hon tidigare skrivit för Aftonbladet, där hon arbetar som reporter sedan många år. I våras fick boken en guldspade.

Det är också hos Aftonbladet, eller rättare sagt i ett hörn av Schibstedtidningarna Aftonbladets och Svenska Dagbladets gemensamma matsal intill Stockholms central, som Scoop träffar henne för en intervju.

När Natalia Kazmierska skrev boken tog hon ett steg tillbaka för att få en översiktsbild och dra olika trådar mellan de tidigare reportagen. 

– Jag har försökt hitta en annan röst för mig själv än bara den nyhetsjagande grävjournalisten och försökt se en annan berättelse, säger hon.

Hennes kanske mest uppmärksammade avslöjande om friskolor på Aftonbladet var om fusk med betygen på Cybergymnasiet i Stockholm. Skolan ägs av friskolekoncernen Academedia, och är något av en följetong i boken. Vid starten på 1990-talet framstod Cybergymnasiet närmast som en oas för gymnasieelever i Stockholm som inte riktigt passade in på andra skolor, säger Natalia Kazmierska.

– En skola för dem som inte hade passat in i sina områden, som kanske var gay eller trans eller som på något sätt behövde en fristad. Det var ju fantastiskt att man kunde byta skola på den tiden om man kände att man inte passade in eller blev mobbad. Det finns någonting otroligt positivt med det. I dag låter det ju som att det bara var någon typ av ekonomiska incitament för att starta upp, för att privatisera. Men det var ju inte bara så. Det fanns massa andra idéer som jag tyckte var ganska intressanta.

Det var efter avslöjandet om betygsfusket som förlaget Volante hörde av sig och frågade om hon ville skriva en bok.

– Jag svarade att jag inte tyckte att den granskningen och den storyn håller för en hel bok. Så mycket vill inte folk läsa om en enda skola. I så fall måste vi göra det på ett annat sätt. Och så funderade jag och testade lite olika sätt att skriva. Sedan tycker jag att jag hittade det här själv ganska mycket hemma på min kammare.

Det är intressant, för andra journalister jag har intervjuat har pratat om att det varit väldigt bra att ha en redaktör som tänker journalistiskt snarare än en förlagsredaktör som är mer van vid vanliga fackböcker.

– Det har inte varit så mycket redaktörande alls faktiskt. Jag har pratat med min förläggare Johan Wirfält om den stora frågan kring synen på barn och en större samhällsförändring som jag bara nosar på. Där känner jag att det finns mer att göra. 

Somligt i boken kommer från research som har gjorts till Aftonbladetartiklarna men inte använts.

– Det är mycket i en granskning som inte kommer med, säger Natalia Kazmierska. Delar som har fått klippas bort för att det inte fick plats, eller delar av intervjuer som inte heller tidigare har varit med, och omständigheter kring hur saker blev till.

Johan Wirfält på Volante kommer ju också från tidningshållet.

– Absolut, han kan journalistik och har ju också gett ut Liza Alexandrova Zorina. Så de har ju lyckats kamma hem både Stora journalistpriset och Guldspaden inom samma år, det är lite speciellt ändå för ett så litet förlag. 

Reaktionerna på Natalia Kazmierskas granskning har varit översvallande. Hon berättar att pensionerade lärare har hört av sig och tackat – liksom många som arbetar i skolan i dag. 

– Det är ju en väldigt stor yrkeskår i Sverige, säger Natalia Kazmierska. Det är många som har en relation till skolan.

Från friskolebranschen har det däremot varit tyst. Andra branscher som granskats har  varit mer offensiva. Ett sådant exempel är Aftonbladetkollegan Lisa Röstlunds granskningar av skogsindustrin som har bemötts hårt av branschföreträdare och av Svenskt näringsliv.

– Man måste tänka på att det har funnits en vilja i friskolebranschen att komma åt fusket, alltså oärligheten, bluff och slarv, säger Natalia Kazmierska. För det sänker ju förtroendet för hela branschen. Så jag hoppas ju att de uppskattar att jag drar fram de här grejerna.

Oärligheten, bluffandet och slarvet som Natalia Kazmierska blottlägger i sin bok är av mångahanda slag. Det är allt från fusk med betyg till vinster som går till terrorgrupper i utlandet. Skolor som marknadsför sig oärligt och elever som bara går i gymnasiet för att ha det som bas för drogförsäljning. Andra skolor har infört strikt och sedesam klädkod för flickor. Något som inte finns i boken – men däremot i verkligheten – är exempel på friskolor som fungerar väl.

– Det är klart att det finns skolor som presterar jättebra och som har jättebra resultat men jag ser det inte riktigt som min roll som journalist att skriva om dem, säger Natalia Kazmierska. Det finns ju massor med kommunala skolor som är toppen i Stockholms innerstad också. Och jag skriver ju inte om dem heller. Där det inte finns något problem så finns det ju inte så mycket att berätta. I en del fall där jag intervjuar elever så kan ju de lyfta fram positiva saker med sina skolor. Det är väl där det kommer in.

Vad tycker du själv är det värsta av det du lyfter fram i boken?

– Det är klart att det här med betygsfusk är otroligt upprörande. Även om det handlade om en skola, så var det som en symbol för någonting mycket större. Man hade under många år pratat om det här med betygsinflation, men det är väldigt svårt att bevisa att det äger rum. Och vi kunde ändå ge exempel på hur det hade gått till där, och det visade sig att det hade hänt också på andra skolor på liknande sätt. Och sedan har Skolinspektionen upptäckt att det här är ett ganska vanligt tillvägagångssätt, att betyg stryks över och ändras i efterhand, efter att lärare har satt betyg, och att det förekommer på väldigt många skolor. Så det är ju ett systemfel, verkligen. 

– Det är också upprörande att det är Sveriges största skolkoncern, med oerhört hög svansföring. Det är ingen liten entreprenör, som den här gödselhandlaren som jag också skriver om, som har en eller två skolor som blåser folk, utan det är en megakoncern, internationellt också. Men sedan personligen så tycker jag att det var väldigt upprörande med Engelska skolans klädkoder för flickor. Rent känslomässigt så blir jag mest upprörd över dem.

Natalia Kazmierska tycker att det finns en upptagenhet vid experter i svenska reportageböcker, och bestämde sig tidigt för att inte ha med intervjuer med forskare i boken.

– Det är klart att man kan göra det för research, säger hon. Men det är inte intressant för mina läsare. 

Hon var också tveksam till att intervjua ägare till friskolorna.

– Jag ville mycket hellre att prata med dem som jobbar i skolan och med eleverna. Sedan absolut, Peje Emilsson (bland mycket annat grundare av koncernen Kunskapsskolan/red anm) är med i boken, och han var med i vårt reportage om Saudiskolan. Han är ju en otrolig karaktär i den här världen. Det var mer det jag var ute efter. Jag vill hitta de här personligheterna och de som har en story att berätta. Det har oftast inte en forskare.

– Jag ville skriva roligt och underhållande så att folk över huvud taget orkar läsa. För det är ju inte alltid det är fallet med reportageböcker. Det kan bli lite duktigt ibland.

Hon tar upp Åsne Seierstads ”Ofred” (Polaris 2025) om Ryssland. 

– Jag har läst henne tidigare och tycker att hon är jättebra. Hennes ”Två systrar” var fantastisk. Den kunde man inte sluta läsa. I den här är det ett stort stycke i mitten som bara handlar om när hon pratar med olika experter i Ryssland, och jag tycker det är så segt. Det är nästan omöjligt att ta sig igenom. Det är ju egentligen research som man sedan borde göra en bok av på ett annat vis. Men det är klart, när man väl är där i Moskva eller Sankt Petersburg, då vill man berätta att man är det. Till och med de som är mästare i genren kan fastna i det där tror jag.

Tänker du skriva fler böcker? 

– Jag hoppas det. Jag hoppas att jag får chansen. Jag har lite idéer och tankar. Jag måste bara hitta tiden. 

Inom samma område eller något annat? 

– Nej, inte om skolan utan något annat. Men absolut med en journalistisk approach.

Med författande kommer också lanseringsturnéer och scenframträdanden. Något Natalia Kazmierska inte är helt bekväm med.

– En del kanske älskar att åka runt och sälja. Jag tycker att det är ganska krävande. Det känns som att man är ute i varenda litet bibliotek. Det är en del av bokskrivandet som inte är så fritt. Det är väldigt tidskrävande.

Samtidigt finns det positiva sidor även av turnerandet.

– Det är kul att träffa folk och berätta. Och det är väl någonting annat också: att man berättar den här lite större berättelsen. Jag har hållit på med det här i så många år. Det blir som ett bokslut också över vad jag har gjort.