Lägesrapport från kriget utan slut

Det dödliga skjutvapenvåldet som rapporteras snart sagt dagligen får genomslag också i längre journalistiska format. Guldspaden för årets bok gick både förra året och i år till reportage om beväpnade gäng. Årets pristagare, SVT-reportern Diamant Salihu, fick Stora journalistpriset i kategorin berättare för samma bok – ”Tills alla dör” (Mondial 2021). I den beskriver han ingående det blodiga kriget mellan två gäng i stadsdelen Rinkeby, ett miljonprogramsområde i nordvästra Stockholm. 

På en strand på Balkan talar Diamant Salihu i telefon med Scoop. Han berättar om hur situationen  utvecklats sedan hans bok kom ut våren 2021. Många som tillhörde kärnan i de två rivaliserande gängen Shottaz och Dödspatrullen har dödats eller fängslats.

– Några kommer ut de närmaste åren, säger Diamant Salihu. Så det blir intressant att se vad som kommer att hända då. Om de tar de positioner som de hade, eller slukas upp i andra konstellationer. Det som däremot har hänt, som jag också kom in på i boken, är att det finns andra och yngre grupperingar som är lojala med huvudgrupperingarna Shottaz och Dödspatrullen. Det som hände under förra året var att det skedde nio dödsskjutningar bara i Järva. Det var ett tragiskt rekord då. Och flera hade kopplingar till bland annat till en undergruppering till Shottaz som kallas för Filterlösa grabbar. Och personer som tillhör en undergruppering till Dödspatrullen låg bakom ett av morden och ett allvarligt mordförsök. Konflikten, eller kriget som de själva säger, har fortsatt med en ny generation som tar vid. 

Sedan dess har polisen har mobiliserat i Järvaområdet, och Diamant Salihu berättar att han noterar en större aktivitet bland föräldrar.

– Nattvandringar har fått mycket uppmärksamhet, säger han. Tilliten verkar byggas upp på nytt efter att ha varit ganska frånvarande under lång tid. 

I boken står det nyvaknade engagemanget hos föräldrar, inte minst kvinnorna i den somaliska gruppen som både är den största gruppen utrikes födda i Rinkeby och den dominerande etniciteten inom gängen, för en strimma av hopp. Och den bilden har förstärkts, berättar Diamant Salihu.

– Det kanske mest positiva i utvecklingen rörande föräldrarna, det är att de faktiskt frontar själva just nu. De har ställt upp på intervjuer, de pratar öppet om våldet och försöker hitta någon form av lösning. 

När han skrev boken var det extremt svårt att få föräldrar att ställa upp och prata med en reporter. 

– Det var ett stort problem för mig och andra journalister att det bara var vissa personer som vågade stå framför en kamera och prata öppet om det som hände. Vilket gjorde att man också var väldigt begränsad i vilka man kunde prata med. Och ännu tidigare fanns vissa som agerade någon form av områdets talespersoner och gatekeepers och styrde vad som var viktigt. Det gjorde att vi kom längre ifrån människorna som bor där och som faktiskt är närmast och som drabbas av det här: föräldrar och syskon. Men det är en förändring som jag har noterat – föräldrar har själva tagit makten i stället för att låta aktivister som har egna agendor att föra deras talan. Det är positivt med fler röster och varierande röster som tycker olika. Det är ett sundhetstecken.

Ett begrepp som inte är alldeles nytt men som Diamant Salihu med sin bok bidragit till att sprida är mellanförskap. Att befinna sig mitt emellan föräldrarnas kultur och den svenska majoritetskulturen. 

– Det finns en identitetslöshet och en vilsenhet hos en del personer som växer upp i det här landet, som har vuxit upp i ett segregerat samhälle där man befinner sig mellan olika världar, säger Diamant Salihu. Man skapar sin egen identitet där man växer upp. Därför känner man också en så stark lojalitet till sitt område och till sina vänner. Visst, det kan vara etniskt ibland som i Rinkeby och Tensta. Men det är en stark kärna av killar som är vilsna, som är familjens svarta får. De har spårat ur och respekterar inte sina föräldrar och bryr sig inte om de värderingar som föräldrarna bär med sig. Och de har inte heller lyckats etablera sig i det här samhället. Då kan det även handla om etnisk tillhörighet. Men om man tittar på nationell nivå så skiljer det sig jättemycket beroende på vilket område du bor i. 

Foto: Lotte Fernvall/Aftonbladet/TT

Nattvandringar är ett sätt som vuxna i Rinkeby har engagerat sig mot våldet i stadsdelen.

– I mellanförskapet och identitetslösheten skapar man sig en identitet knuten till var man bor och dem man växer upp med. Och om man ger sig in i den kriminella livsstilen så identifierar man sig så jäkla mycket med de här killarna. Man behöver inte ha symboler och grejer. Många vill inte heller beskriva sig som gäng. De är kompisar i grunden. I vissa områden är de mer organiserade. De har lärt sig av äldre generationer som kanske var mer influerade av mc-miljön. Det är väldigt oorganiserat och löst i Järva till exempel, men kanske mer organiserat och hierarkiskt i de södra delarna av Stockholm.  

– I mellanförskapet uppstår en egen generation där tillhörigheten i ett område, den kriminella livsstilen, musiken sammanflätas till en radikal extremistisk bubbla med extremt låg tröskel för våld, säger han. Vi har låtit det vara så här så lång tid. Det har bara fått fortsätta och fortsätta. Och narkotikaförsäljningen verkar bara blir större. Det är poliser som berättar att förr kanske det var ett hekto man kunde ta i beslag, men i dag reagerar man inte om det är mindre än ett kilo. 

Kan kriget verkligen fortsätta hur länge som helst, eller tills alla dör?

– Vi har inte den struktur som finns i Tyskland och i andra länder där det är mycket maffior som styr. Det finns fattigdom och segregation i andra europeiska länder, men också grupperingar som styr i sådana områden. Unga killar skulle bli bestraffade om de sköt ihjäl varann för att de kände sig kränkta.

– Jag har pratat med flera experter som säger att det bästa som kunde hända vore om det fanns gäng som styrde olika områden, för då skulle det bli mer toppstyrt och man skulle hålla de unga i schack och straffa dem som håller på med impulsskjutningar eftersom det är dåligt för affärerna. 

Men för närvarande är det ingen enskild gruppering som kontrollerar Järva. Även i södra Stockholm, där strukturerna varit något fastare, håller ett maktvakuum på att uppstå.

– Det har varit ett stort bortfall av dem som kanske var ledare och styrde de yngre. Nu är det kaos i de yngre leden. Det kan ta ett tag innan det lägger sig. Det kanske pågår i något år till. Ett tecken på det är alla skjutningar som vi har haft i år, säger Diamant Salihu. 

Han konstaterar att det ofta är ett fritt val att börja sälja droger, något man gör för pengarna.

– Jag har pratat med flera killar som har problem hemma, som har misslyckats i andra vägval och som har sökt sig till att sälja droger för att tjäna pengar. Det finns en marknad, och den består bland annat av studenter och småföretagare. Personer som har råd att snorta kokain för tusen kronor grammet.

Han berättar att han arbetar med en ny bok, som är tänkt att ges ut i vår, också den på Mondial. Han arbetar just nu med djupintervjuer för boken. 

– Det kommer att vara en uppföljning av första boken där det finns kopplingar till personer och gängen som jag rapporterar om, men också en större utblick till personer högre upp i den här näringskedjan. Som tar beslut om mord, som tar in stora mängder narkotika.

Diamant Salihu anser att han lyckats göra skillnad med ”Tills alla dör”. 

– Det märker jag på så många nivåer. Från att skolor i Järvaområdet använder boken i sin undervisning och diskuterar olika perspektiv bland de unga personer jag skriver om, till olika tjänstepersoner som har vänt sig till mig för att de har påverkats av det de har läst. Lärare, socialarbetare och poliser som säger att den har ökat förståelsen och motiverat dem i deras arbete. Ibland också hjälpt dem att utveckla sitt arbete just i detta område. 

– Även politiker och åklagare har sagt att de har lärt sig mycket av boken. Jag har mötts av tacksamhet från människor inte bara i Järvaområdet, för att jag berättar om det som händer där på ett nyanserat sätt. Det är alla möjliga från kriminella till beslutsfattare. Jag har aldrig varit med om något liknande, att den fått sådant enormt genomslag i så många lager av samhället.

– För att förstå Sverige så måste man tyvärr också förstå våldet i dag. Boken ger en bra nyanserad bild av ett stort samhällsproblem.

Vi möts av det i nyheterna snart sagt varje dag: skjutna, dödade och skadade gängmedlemmar. Då och då skadade eller till och med dödade barn som råkat hamna i vägen för kulorna. Våldet berör långt utanför de närmast drabbade. Diamant Salihu har funderat en del över vad det kan göra med journalister som bevakar gängvåldet. 

– Det är viktigt att vi journalister inte låter oss bli avtrubbade av det dödliga våldet, för det är lätt att bli det. Jag försöker själv ta med mig att stanna upp och försöka tala med kollegor om hur vi ska skildra detta. Vi måste anstränga oss för att det inte ska bli en slentrianbevakning som bidrar till normaliseringen av våldet.