Svenska miljarder till diktaturen

För drygt två år sedan utbröt ett mestadels fredligt uppror i Belarus, landet som kallats ”Europas sista diktatur”. Hundratusentals belarusier krävde att presidentvalets egentliga vinnare Svetlana Tichanovskaja erkändes som segrare i stället för landets diktator Aleksandr Lukasjenko. Strejker utbröt inom landets tunga industri, gatorna fylldes av demonstranter.

Regimen slog allt hårdare tillbaka, och stora mängder demonstranter greps och misshandlades svårt. Många har fått långa fängelsestraff, bland dem ett antal av landets oberoende journalister som bevakat upproret. I dag är det omöjligt att öppet ta ställning mot regimen, och Aleksandr Lukasjenko har inga planer på att avgå.

I slutet av september 2020, samtidigt som polisen och säkerhetstjänsten brutalt slog ned upproret, gick svenska Exportkreditnämnden in som garant i en affär värd miljarder där det statliga belarusiska energibolaget Brestenergo var ena parten. Brest-
energo ville köpa gasturbiner från svenska Siemens i Finspång.

I januari 2021, efter en höst och vinter av allt grövre övergrepp på medborgarna från den belarusiska staten, lämnar Exportkreditnämnden ett förnyat erbjudande om  garantier till företagen Minskenergo och Brestenergo för de lån de behöver ta i utländska banker för att betala Siemens för gasturbinerna. Tillsammans handlar det om nära två miljarder kronor.

Först när den belarusiska exiloppositionen i mars 2021 ifrågasätter stödet ber Exportkreditnämnden bankerna att tillfälligt sluta betala ut pengar till de båda energibolagen. 

Samtidigt började TV4:s Kalla fakta undersöka vad regeringen och Exportkreditnämnden egentligen kände till om situationen i landet när de erbjöd miljarder i garantier. Resultatet blev reportaget ”Belarusaffären”, belönat med en guldspade i klassen etermedia riks nyhet.

Reportern Håkan Enmark och fotografen Daniel Gökinan reste till Belarus. De hade ingen tv-utrustning med sig och hävdade att de var turister på väg till området kring det havererade kärnkraftverket Tjernobyl i Ukraina. Tidigare hade två team från TV4 som försökt resa in i Belarus stoppats vid gränsen när det stått klart att de var journalister.

– Dels sade vi att vi skulle vidare till Tjernobyl, dels att vi var intresserade av billig tandvård. Att vi skulle fixa Hollywoodleenden till ett bra pris. Tandvården är billig där, fast det finns nog andra vänligare länder att åka till om man vill fixa tänderna, säger Håkan Enmark till Scoop. 

Daniel Gökinan berättar för Scoop att han filmade allt material med sin mobiltelefon.

– Det som skilde sig var att jag hade en liten mikrofon med som man kunde koppla in i mobiltelefonen för att få schyst ljud, säger han. Den hade jag gömt tillsammans med min rakapparat. Om man tog upp rakapparaten så var det ett virrvarr av kablar och rakapparaten. Det hade vi kunnat bli upptäckta på, men det gick bra. 

Om de hade upptäckts hade de båda journalisterna riskerat att kastas ur landet, men också att gripas för exempelvis industrispionage. Eftersom de reste under sina egna namn hade det också varit lätt att se att de var journalister.

Strax efter att de kom hem skedde en av de mer uppseendeväckande händelserna i regimens kamp mot medborgarna. 23 maj 2021 tvingade belarusiskt stridsflyg ned ett Ryanair-plan på väg från Aten till Vilnius i Litauen. Syftet var att gripa regimkritikern Roman Protasevitj. Dagen därpå framträdde Protasevitj i belarusisk tv med tydliga märken efter misshandel och uppgav att han förklarade sig skyldig till anklagelserna om anstiftan till upplopp. 

– Eftersom vi var där innan den händelsen så tänkte vi att om vi åker fast som journalister så är det allra troligaste att vi blir inplockade på förhör och sedan hemskickade, säger Håkan Enmark. Det kan nog inte bli så mycket värre än så. Men när flygplanskapningen skedde bara några dagar efter att vi kom hem kände vi att där rök en spärr till. Om de kan tvinga ner internationellt flyg med jaktplan, då börjar man förstå vad de är kapabla till. 

På plats i Belarus sov svenskarna på olika platser varje natt. Efter att de skickat över filmmaterialet till TV4 tömde de regelbundet sina mobiltelefoner på innehåll.

Kunde ni vara säkra på att materialet inte snappades upp av myndigheterna?

– Ingenting är 100 procent säkert när man skickar över nätet, säger Daniel Gökinan. Men vi har skickat genom VPN-tunnlar till en server hos TV4, utan mellanhänder. Det har varit med förhoppningen att det ska vara det säkraste. Vi har inte gått via de vanliga, kommersiella sätten att skicka det på. 

– Vi är inte experter på det här, men vi har rådfrågat folk som är det, liksom exilbelarusiska journalister, vad de rekommenderar. Alla har återkommit till VPN-tunnlar, säger Håkan Enmark. 

Journalisterna fick hjälp av belarusiska kollegor med hur de skulle arbeta för att inte bli upptäckta. 

– Det var väldigt fascinerande att träffa de här journalisterna som trots den hotbild som är kring deras rapportering fortsätter att rapportera, säger Daniel Gökinan. De lever ständigt med att när som helst så kan de bli gripna, och det hade inte alls varit konstigt om de hade blivit det, utan det är ännu konstigare att de fortfarande kan rapportera. Det kanske är när de slutar rapportera som de blir gripna. 

– Man inser vilket viktigt yrke vi har, även om vi här på hemma-plan har en ganska enkel tillvaro. När man ser folk som verkligen riskerar mycket för att kunna utöva det här yrket. Det är peppande att se, säger Håkan Enmark.  

I reportaget figurerar ”Angela” som guidar svenskarna runt om i Minsk.

– När vi var ute och filmade, även om vi filmade dolt hade hon ögon runtomkring och kunde säga att ”nu är det dags att dra”. När det var folk som började kolla på oss. Alla andra cirkulerade men vi stod still, det kunde räcka, säger Daniel Gökinan.

– Att få till ett bra reportage bygger till väldigt stor del på att man har en bra fixare. Dels för säkerheten, men det gör också att man kan få till ett bra reportage. De kan få fram intervjupersoner på ett helt annat sätt än man själv kan, särskilt i konfliktområden. Vi fick hjälp med bra internetförbindelser och sådant vi skulle haft svårt att hitta själva, platser där vi kunde filma och så. 

”Angela” framträder anonymt och pixlad i reportaget, men flera belarusiska arbetare och tjänstemän som hamnat i onåd hos de statliga energibolagen framträder öppet med både namn och bild. 

Ingenjören Aleksandr Lazarev försökte starta en oberoende fackförening på sin arbetsplats och fick sparken. Ett sådant brott mot FN:s mänskliga rättigheter borde diskvalificera de belarusiska bolagen från att få svenska exportkrediter. En annan ingenjör fick sparken på uppmaning från den belarusiska säkerhetstjänsten KGB, sedan han protesterat mot fusk i samband med presidentvalet 2020. 

Hur har de klarat sig efter att reportaget spelades in?

– Vi har haft kontakt med dem efteråt, kontinuerligt, för att kolla av att de är OK, säger Håkan Enmark. Vi hade också gjort upp en plan där vi har kontaktuppgifter till deras anhöriga, och deras anhöriga har kontaktuppgifter till oss. Om de råkar ut för någonting så vill de att vi ska försöka få största möjliga uppmärksamhet för det här i Sverige, att TV4 ska rapportera om det och få med andra medier också. Men det verkar ha gått bra faktiskt. Men ingen av dem har hittat något jobb sedan jag pratade med dem sist.

Håkan Enmark berättar att de sparkade själva har resonerat att de kan ha visst skydd av sin offentlighet. 

– De har kritiserat det här öppet i icke-belarusiska medier. Om de skulle försvinna eller fängslas så skulle det ytterligare öka pressen till exempel på Siemens i Finspång som är det svenska företag som har gjort den här exporten, att de drar sig ur affären om det visar sig att de som kritiserar affären behandlas extremt illa. Möjligtvis har de ett visst skydd utifrån det. 

Det mesta som gått att begära ut i Sverige som rör Exportkreditnämnden och de belarusiska företagen har varit hårt maskat. Men Kalla faktas journalister har haft god hjälp av belarusiska dokument som kan sökas fram relativt enkelt på nätet. 

– Allra viktigast för vår del är en belarusisk offentlig databas som de använder till offentliga upphandlingar, säger Håkan Enmark. Det mesta i Belarus är ju statligt, och när de ska köpa in någonting kommer de med offertförfrågningar. De säger vilka som har lämnat anbud och de säger vilka som har vunnit upphandlingen. Så där kan man få bekräftat vilka summor det rörde sig om. Det där ligger lite förvånande helt öppet på nätet.

Men man behöver söka på ryska, säger Håkan Enmark.

– Om man googlar på engelska så hittar man inte så mycket om de här bolagen. Om man däremot googlar på ryska så hittar man sådana historier som att de här bolagen har ett väldigt nära förhållande till regimen och att det är mycket problematiskt kring mänskliga rättigheter i bolagen. Det krävs ingen djupgående research för att se det. 

Guldspaden är den första utmärkelse i sitt slag de båda journalisterna fått hittills. Båda pekar på hur bra samarbetet fungerat mellan Kalla faktas redaktion och nyhetsredaktionen på TV4. 

Det var jätteroligt, både för att det var ett bevis på att man har gjort ett viktigt och bra jobb, och  så tycker jag det var kul att det var ett sådant bra samarbete här i TV4-huset mellan Kalla Fakta och Nyheterna.

– Vi var inte säkra på i vilken kategori vi skulle anmäla reportaget, säger Håkan Enmark. Det hade kunnat fungera i  både etermedia riks dokumentär och etermedia riks nyhet.