”Vi gör en viktig insats för hela samhället”

En film livesänds på Facebook direkt när Nadja Blom och hennes nye man blivit påkörda i Göteborg den 30 juli 2022. I videon säger kvinnans äldste son:

– Vi har kört över våran mamma, fattar du? Nu kan ni gå och leta efter dem på sjukhuset om de fortfarande lever.

Äldste sonen och en yngre bror satt i bilen när paret blev påkört. Nadja Blom, som fått utstå hot och hat för att ha lämnat sin exmake, miste livet och mannen fick svåra skador.

För GP:s reportrar öppnade händelsen dörren till en ännu större historia: en hederskultur som praktiseras av konservativa inom en svensk minoritet, romer.

– De flesta förknippar nog hederskultur med Mellanöstern, säger Mia Pettersson när Scoop talar med henne och reporterkollegorna Sofia Boo och Nana Eshelman Håkansson. Tillsammans med fotograferna Jonas Lindstedt och Anna Tärnhuvud vann de en guldspade för sitt gräv.

Mordet är extremt bland romer men inte det enda i sitt slag. Hederskultur har funnits i vissa romska kretsar länge.

– I Katarina Taikons bok ”Katitzi barnbruden” [från 1977, reds anm] finns exakt det vi skriver om: barnäktenskap, romska domstolar, att klippa av flickor hår och övergrepp på kvinnor. Och hon skrev om hedersmord tidigare, säger Nana Eshelman Håkansson, frilans som jobbat länge med romska frågor och därför kopplades in av GP.

Dessa företeelser, och deras varierande utbredning bland olika romska grupper, hittade GP vittnesmål om i myndighetsdokument – domar, LVU-fall, mer mera. Samt, också med mycken möda, från förstahandskällor. 

På grund av bittra erfarenheter av förtryck och fördomar från majoritetssamhällenas sida – tvångssteriliseringar, antiziganism, Förintelsen, beslagtagna barn, för att nämna några exempel – vill många romer sköta sig själva. Därför var romska företrädare rädda för att prata, ville inte vara illojala eller befarade att rapporteringen skulle befläcka romers anseende.

– Det finns flera som har pratat om heder i andra sammanhang, men som inte ville ta ordet i sin mun när vi frågade, säger Mia Pettersson.

Mitt i allt det slutna fanns dock en öppen dörr: Facebook. För romerna, en folkgrupp utan eget land, har det blivit en viktig, gränsöverskridande kanal för sammanhållning och spridning av såväl positiva som negativa aspekter av kulturen.

Romani maskinöversätts inte på Facebook och många tror inte att inlägg där når utanför den egna gruppen. Men tack vare översättare, vars identitet hemlighölls, rapporterade GP hur hederskulturen sprids den vägen till en stor publik. 

– Vi märkte att ingen trodde att andra tittade och undrade vem som hade läckt, säger Sofia Boo.

Livesändningar visas till exempel från romani kris, romska domstolar, där äktenskapsfrågor avgörs och hedersrelaterade böter utdöms. 

GP kunde också visa hur en flicka som hedersrelaterat straff fick sitt hår avklippt i direktsändning.

När reportrarna granskade hur det svenska majoritetssamhället jobbar med romsk inkludering märkte de andra bekymmersamma fenomen. 

Myndigheterna är okunniga eller rädda för att anklagas för antiziganism, så därför missar eller blundar man för problem inom gruppen. Till exempel kunde GP visa hur romani kris hölls i offentliga lokaler.

– Institutioner som ska hjälpa den romska minoriteten visade sig vara ganska dysfunktionella, säger Mia Petersson.

– Man har varit naiva och inte haft koll på vilka man tar råd ifrån, säger Sofia Boo.

Där fanns exempelvis personer som köpt sex eller som öppet pratat på Facebook om sin dotters oskuld, och som skulle jobba mot romers utsatthet.

– Som i alla grupper finns det både konservativa och progressiva bland romer, och majoritetssamhället har inte förstått vilka man låter representera den romska minoriteten, säger Mia Pettersson och fortsätter:

– En erfaren socialsekreterare sade att man inte har haft ”hedersglasögon” på sig i kontakter med den gruppen.

Men medan myndighetspersoner beskrivit rapporteringen som en ögonöppnare har romska företrädare beskyllt GP för att bidra till ökad antiziganism.

– Vi vet att det finns romer som uppskattar publiceringarna men de säger inte det öppet, säger Mia Pettersson.

Foto: GP

Anna Tärnhuvud och Nana Eshelman Håkansson.

Nana Eshelman Håkansson tycker att de artiklar de fick pris för var motiverade, men att det därefter blev för många texter i ämnet, och att rubriken ”mordet som splittrar ett folk” missar att alla tar avstånd från hedersmord. Därför, anser hon, ledde publiceringarna sammantaget till att spä på antiziganismen.

Johan Sköld, redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare på GP, håller inte med om kritiken:

– Jag tycker snarare att vi gör en viktig insats för hela samhället när vi belyser den här typen av allvarliga frågor. Om vi inte kan rapportera om känsliga och svåra ämnen tappar vi snabbt vår trovärdighet som seriös nyhetsmedia. Alla på redaktionen och som jobbat med granskningen stod bakom vinjetten.

Det är jobbigt att bli kallad antiziganist när man har lyft fram någonting oerhört viktigt, påpekar Sofia Boo:

– För egen del har jag varit tvungen att gå tillbaka till de här kvinnorna som blivit hårklippta, och Nadja som blev ihjälkörd, och allt hat och hot hon fick utstå, och känna att jag står bakom det här.