Intressant men grund skildring av före detta nazistledares historia

Berättelsen om den före detta nazistledaren Anders Högström från Karlskrona fungerar bra som ett varningens ord till ungdomar: Håll er borta från amfetaminet, pojkar och flickor.

För det är när huvudpersonen börjar använda allt större mängder av den drogen som hans liv verkligen går överstyr.

Innan har han varit framgångsrik i det mesta han tagit sig för. Nog för att han ådrog sig omvärldens hat som ledare för Nationalsocialistisk front, NSF, på 1990-talet – och nazisternas hat när han hoppade av. Men utifrån förutsättningarna gick både karriären som Führer och som avhoppare och föredragshållare bra.

Det är dock framför allt som hjärnan bakom stölden 2009 av skylten ovanför entrén till det före detta förintelselägret Auschwitz i Polen som Anders Högström har blivit känd och ökänd, även långt utanför Sveriges gränser. Kuppen när skylten med texten ”Arbeit macht frei” stals påminner egentligen mest om något ur Jönssonligan-filmerna, och Anders Högström åkte ganska snart fast för sin inblandning. Han fick tillbringa närmare ett år i ett ruskigt polskt häkte – även om han aldrig dömdes till mer än ett relativt kort fängelsestraff för att agera förmedlare till en okänd svensk beställare. I själva verket var beställaren ingen annan än Högström själv.

Den misslyckade skyltkuppen och ett försök att lura i Aftonbladet att en hemlig nazistisk terrorcell planerade massmord på Sveriges regering – som tidningen uppenbarligen svalde med hull och hår – spånades fram under hög konsumtion av amfetamin. Den forne nazistledarens liv slogs i spillror helt genom hans egen försorg, innan han enligt författarens bedömning ärligt och innerligt fann Jesus och ett nytt liv i en pingstförsamling.

Anders Högström fick då också äntligen möjlighet att ge sig ut i ett krig med starka ideologiska förtecken – men fjärran från den nationella revolution han drömde om som ung nationalsocialist: Han stred på den kurdiska sidan mot terrorsekten IS i Irak. Nu hade engagemanget i stället religiösa förtecken, trots att han stred under sekulär kurdisk flagg: Till stridskamraternas förvåning deklarerade Anders Högström att han representerade sin kyrka. Vid hemkomsten hade även ledaren för hans församling, egentligen pacifist, bytt ståndpunkt och stödde nu Högströms engagemang.

Journalisten Bosse Gustafssons bok bygger till stor del på intervjuer med Anders Högström och andra centrala aktörer i hans livs olika turer, inte minst Björn Fries, på 1990-talet S-politiker i Karlskrona och en av dem som arbetade hårt för att få Anders Högström att lämna nazismen bakom sig. Något som efter flera bakslag till slut lyckades.

Bosse Gustafsson har av intervjuerna, och egna erfarenheter som reporter i Karlskrona under NSF:s gyllene år på 1990-talet, fått ihop en intressant och medryckande berättelse som dock helt följer en kronologisk linje från A till Ö. Här finns inte mycket till analys av 1990-talets svenska samhälle, av politiken eller av allt som bidrog till att forma politiska aktivister som Anders Högström. Saker händer, liksom. Och sedan händer andra saker.

Det är annars inte direkt så att det saknas stoff till fördjupning – inte minst rörande kvällstidningarnas jakt på hemliga nazistiska terrorplaner helt utan substans, eller hur enkelt NSF:s unga aktivister kunde manipulera medierna till att utmåla dem som välorganiserade och samhällsfarliga. Det är en bok som ännu väntar på att skrivas.

Denna artikel publicerades för första gången i Scoop nr 3 2020.