Intressant men väl personligt om skogsbruk

Förra året kom Kerstin Ekmans roman ”Löpa varg” (Albert Bonniers förlag 2021). En åldrad jägmästare har börjat tänka om kring skogsvård och jakt. När han vill se till att jaktlagarna följs hånas han av kamraterna för omtanken om vargarna. 

Sveriges skogar och svenskt skogsbruk är enormt känsliga ämnen. DN-reportrern Lisa Röstlund, tidigare bland annat känd för sitt grävande i Nya Karolinskas konsultfakturor och högt avlönade kompisgäng, har fått rejält med mothugg för sin rapportering om skogsindustrin. I sin nya bok tar hon ett brett grepp på skogsbranschen och intervjuar forskare, myndighetspersoner, skogsägare och
aktivister. 

Hon gör det utifrån en egen tydligt uttryckt oro för minskande artrikedom och för det allt varmare klimatet. Det gör att det är en långt ifrån opartisk granskning, och diskussionen om vilken plats reportern egentligen bör ta i sitt reportage väcks här igen. Lisa Röstlund har valt en annan väg än den Linda Hedenljung tar i sin bok ”Faktura luft”, där hon nästan helt lämnar sin egen person, sina tankar och funderingar utanför rapporteringen. Återkommande får vi i kursiva stycken redovisad all författarens personliga oro och grubblerier kring framtiden för världen och det som växer och lever i den. Maken får agera lite motvikt och tröst i de delarna. Jag hade helst sett dem strukna helt och hållet.

Frågan om det förnuftiga i skogsbolagens taktik med kalhyggen och monokulturer är angelägen, särskilt som den verkar slå tillbaka mot dem själva när bristen på döda träd i skogarna exempelvis betyder färre platser där granbarkborrens naturliga fiender kan frodas. Samtidigt är det svårt som läsare att tycka synd om miljöaktivisterna som får skogsområden fredade från allt skogsbruk genom att leta upp fridlysta blommor och därför får problem med grannsämjan i den skogsrika del av Sverige de bor i. Skogsbruk är en av de där företeelserna där motsatta intressen står emot varandra och båda faktiskt på sina vis är giltiga. Frågan om vargens vara eller inte i samma svenska skogar är en annan.

En av de intervjuade i boken är trämiljardären Karl Hedin, representant för ett av dessa motstående intressen. Han har på senare år blivit en hjälte bland jägare genom att först gripas och sedan frias för misstänkt olovlig jakt på varg. Karl Hedins åsikter om utdöende arter i skogen – att det inte spelar någon egentlig roll om några arter dör ut, och hur många olika arter kan Lisa Röstlund ens räkna upp själv egentligen? – är intressanta i och med att de är så tydliga. Här hade jag dock önskat att författaren i högre grad – för att anspela på ett gammalt journalistordspråk – berättat om det faktiskt regnar ute snarare än att till stor del redovisa utsagor från någon som hävdar evigt solsken. Visst ställer hon motfrågor, men Karl Hedin får rejält svängrum att yxa ned argumenten. Kanske är det tänkt att läsaren redan ska ha rätt förförståelse? 

Annat i boken är mycket intressant, som skildringen av relationen mellan Skogsstyrelsen och de stora skogsbolagen, eller beskrivningen av jägmästarna – ett sammansvetsat skrå som dessutom verkar fullkomligt impregnerat i machokultur. Men jägmästare som Lisa Röstlund har talat med vittnar om hur Kerstin Ekmans roman om en i deras eget skrå fungerat som en väckarklocka. Kanske finns ändå ett annat sätt att se på skogsavverkning än den som jägmästarskrået och skogsbolagen står för? 

Båda böckerna, romanen och reportaget, rekommenderas. Läs dem gärna tillsammans.