Läsvärt om SD – trots för många sidospår

Expressenreportern David Baas är en av de journalister i Sverige som kan absolut mest om Sverigedemokraterna och om rörelsen omkring dem. Hans grävande i partiets mörka undervegetation har genererat två guldspadar, många löpsedlar och ännu fler uteslutningsärenden. Partiet har nämligen en offentligt deklarerad ”nolltolerans” mot rasism, som gör att framför allt medlemmar längre ned i partihierarkin som kan beslås med att uttrycka rasistiska eller högerradikala åsikter löper stor risk att uteslutas. Andra, som förre riksdagsmannen Erik Almqvist, har erbjudits mer guldkantade alternativ för att lämna. 

I sin bok vill David Baas lyfta fram dels att nationalismen är en utpräglad kampideologi, där retorik som den bokens titel är ett uttryck för ska förstås på blodigt allvar, dels att det finns en tydlig kontinuitet från enfrågerörelsen Bevara Sverige svenskt – BSS – för drygt 40 år sedan fram till partiet som går hand i hand med de borgerliga partierna mot höstens riksdagsval. 

En person som illustrerar såväl den nationalistiska kampviljan som kontinuiteten är BSS frontfigur Leif Zeilon. Hans politiska engagemang kostade honom bland annat jobbet på det delvis fackförbundsägda byggbolaget BPA, men det var inget som han lät sig stoppas av. 

Leif Zeilon delar denna hängivenhet med flera andra personer som porträtteras i boken – från rena nazister till etablerade politiker som självidentifierar som ”socialkonservativa”. Tyvärr leder det till att boken spretar onödigt mycket. 

Leif Zeilon var alltså BSS ansikte utåt. När Sverigedemokraterna några år senare grundades var han redan ute ur bilden, men som David Baas visar är han än i dag de gamla idealen trogen. David Baas söker upp honom i hopp om en intervju, men får bara växla några få ord. Efteråt kallar Zeilon honom ”ond” i ett långt och argt blogginlägg.

Det är lätt att som läsare få intrycket att detta hade blivit en annorlunda bok om Leif Zeilon gett en intervju och David Baas på ett bättre vis kunnat knyta ihop sin berättelse. För hur intressanta stickspår som den före detta SD-tjänstemannen och aktivisten Chris Dulnys tidiga trollningar av medierna, eller den våldsamma vit makt-scenen i 1990-talets Trollhättan än är, så bidrar de inte till att upprätthålla en rak linje genom boken. 

Andra har på ett bättre vis skildrat hur SD genom sin 34-åriga historia fungerat som drivhus för mer militanta nationalistiska rörelser. I David Baas bok får vi bekanta oss med Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, en gång sprunget ur SD-kopplade Nationell ungdom, medan andra avknoppningar som exempelvis Info-14 och dess rörelse Fria nationalister eller partiet Nationaldemokraterna som grundades efter en splittring i SD inte nämns mer än i förbigående. Å andra sidan får vi en väldigt detaljerad beskrivning av den åldrade nationalistveteranen och NMR-politikern Bo Nilsson i Boden, som tyvärr inte leder någon vart.

Det hade varit intressant med en bok som tog avstamp i Leif Zeilons engagemang för en militant nationalism grundat i de strategier fascistveteranen Per Engdahl formulerade 1979 i sin tidning Vägen Framåt, följde hur andra sedan utvecklat ideologin i hans spår och visade hur detta i dag utgör den ideologiska kärnan i ett av Sveriges största riksdagspartier. Tyvärr är detta bara delvis den boken. Den är dock ändå läsvärd och författaren visar prov på sin omvittnat stora kunskap om ämnet. Men kanske är den omfattande kunskapen samtidigt rentav en del av problemet?