Mannen som blåste Der Spiegel

Claas Relotius var inte den förste reportern som blåste en av världens främsta tidningsredaktioner. Innan han började lura på Der Spiegel påhittade reportage hade liknande saker hänt hos bland annat The New York Times. 

I likhet med Jayson Blair som skrev påhittade nyhetsartiklar för The New York Times bluffade inte Claas Relotius bara en gång, utan satte fabulerandet i system. Han vann en rad prestigefyllda utmärkelser och var på gång att befordras till redaktionschef när bubblan slutligen sprack 2018.

Claas Relotius, uppenbarligen en enorm talang både som skönlitterär författare och som bedragare, duperade under flera år både Der Spiegels redaktörer och tyska motsvarigheter till Guldspade- och Stora journalistprisjuryn. Hans berättelser utspelade sig oftast i andra länder och var svåra att kolla, och han fokuserade på miljöer där folk aldrig själva skulle komma att läsa ett nummer av Der Spiegel. Han motarbetade aktivt att hans artiklar skulle översättas till engelska och läggas ut på nätet. 

Men det reportage från flyktingvågen vid USA:s södra gräns som blev början till slutet för bluffen Relotius, skiljer sig från tidigare känslosamma artiklar om syriska flyktingbarn eller kvinnan i USA som frivilligt väljer att vara vittne vid avrättningar: den innehåller uppgifter som är riktiga nyheter. Claas Relotius påstår sig ha följt med en paramilitär grupp som både kidnappar migranter och skjuter på dem längs med gränsen mot Mexiko – helt öppet inför Der Spiegels reporter.

Juan Moreno, som arbetar med en annan del av samma reportage, fattar mycket riktigt misstankar mot Relotius insats. Han blir inte trodd av tidningens ledning och reser till USA för att säkra bevis för det han anat sedan han fick se artikeln innan den gick i tryck: att Relotius helt enkelt ljuger. Om allt. Till slut övertygar han redaktionsledningen och Claas Relotius erkänner. Der Spiegel kan rädda sitt rykte genom en ödmjuk genomlysning av hela historien med den fuskande reportern.

Det vore fel att kalla Juan Morenos bok en partsinlaga, han har ju redan fått rätt. Men den tyngs av att i så hög grad handla om honom själv och hans kamp för att bli trodd. Samtidigt innebär bokens vinkel en detaljerad redogörelse för hur Moreno grävde fram bevisen mot Claas Relotius, vilket i sig är en läsvärd skildring av grävande journalistik – eller om det ska kallas privatspaning i just det här fallet.

Något som verkar ha bidragit till Claas Relotius framgång är den tyska beundran för så kallade ädla pennor – reportrar som kan omvandla researchmaterialet till skön konst på tidningssidorna. Eller som i Relotius fall: en flyhänt författare utan skrupler. Juan Moreno ställer detta mot de grävare och mer begränsade stilister som verkar i skuggan av reporterstjärnorna, men som å andra sidan aldrig frestas att kompromissa med fakta.

En fråga gnager dock i mig efter att ha läst boken. Hur kommer det sig att Der Spiegel inte såg till att sprida sprängstoffet de trodde att de satt på till hela världen, inte minst till USA: att samtidigt som president Donald Trump mobiliserade immigrationsmyndigheten ICE för att göra livet så svårt som möjligt för migranter låg milismän helt öppet uppe i bergen och sköt på folk. Det är ingen ”human touch”-berättelse från främmande land, det är en hård nyhet som varje magasin med någon känsla för kommersiella hänsyn skulle släppa till nyhetsbyråerna för att sedan kunna sälja lösnummer. Var det rentav så att redaktörerna faktiskt ändå tvivlade på vad som stod i den egna tidningen?