Recensioner

När privatspanarna blev nyhetsledande

We Are Bellingcat – An Intelligence Agency For the People
Eliot Higgins
Bloomsbury 2021

Daniel Wiklander

Text

Att läsa Eliot Higgins bok är att få en resumé över några av de mest omskakande världshändelserna under det senaste decenniet. Samtidigt är historien om Bellingcat en berättelse både om ett paradigmskifte inom undersökande journalistik och en illustration av den märkliga relationen mellan oberoende journalistik och några av världens största företag, med de facto oligopol inom sin bransch.

Det är ju sedan kanske tio år så, att faktainhämtning som tidigare enbart varit tillgänglig för staters underrättelsetjänster ligger öppen för alla privatpersoner med internetuppkoppling. Miljarder människor delar med sig av foton och filmer på sociala medier – inklusive sådant som är militära hemligheter och ibland även bevis för krigsförbrytelser. Kommersiella karttjänster med satellitfoton av varenda kvadratmeter av jordytan samt kompletterande foton i marknivå gör det möjligt att exakt slå fast var bilderna och filmerna är tagna.

Störst nytta har den som bedriver underrättelseverksamhet i öppna källor, så kallad Osint eller Open Source Intelligence, av det material som tillhandahålls av de världsledande företagen Alphabet och Facebook, via deras tjänster Google och Youtube respektive Facebook och Instagram. Det torde vara unikt i forskningens, journalistikens och spionagets samlade historia att det förhåller sig på det här viset, men det är inget som egentligen diskuteras i ”We Are Bellingcat”. Det är bara att konstatera att samma företag som täljer guld på sin kartläggning av miljarder människor också fritt tillhandahåller verktyg för att avslöja några av de värsta brotten stater gör sig skyldiga till mot sina och andras medborgare.

Det var i och med kriget i Syrien som Eliot Higgins verksamhet på lediga stunder, det som skulle växa med tiden och bli Bellingcat, tog riktig fart. Med smart tillämpning av metoder för Osint kunde han visa på krigsbrott som Assadregimen gjorde sig skyldig till. 

När det malaysiska passagerarplanet MH17 sköts ner över rebellkontrollerat område i östra Ukraina och nära 300 personer omkom utbröt en storm av desinformation från ryskt håll. Nedskjutningen var rimligen oavsiktlig, och fruktansvärt pinsam för Ryssland inte minst eftersom man officiellt inte ens hade någon militär närvaro i grannlandet, undantaget för det ockuperade Krim. Bellingcat kunde dock visa att ett ryskt luftvärnsbatteri använts, och dessutom hur och när det förts in i Ukraina och sedan hämtats tillbaka till Ryssland igen. 

Efter giftattacken i Salisbury 2018 kunde Bellingcat avslöja namnen på de inblandade GRU-officerarna. Blottläggandet av identiteter inom detta det känsligaste av den ryska militära underrättelsetjänstens verksamhetsområden visade dessutom på en paradoxal skillnad mellan de förfinade teknikerna för den formen av krigföring och enorma brister i vanlig enkel operationssekretess. 

Eliot Higgins skriver att Bellingcat varken är journalister, forskare eller polisutredare utan ett slags blandning av detta och mer därtill. Det är en viktig poäng. Även om alla journalister gör klokt i att anamma de praktiska metoder organisationen använder sig av, så är det Bellingcat sysslar med i strikt mening inte journalistik. Journalister samarbetar exempelvis inte med politiker på det vis Bellingcat gjort med den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj – hur angeläget avslöjandet av detaljerna kring mordförsöket på honom än är. En bedrift som för övrigt inte hann komma med i boken, men som jag utgår från dyker upp i en framtida reviderad upplaga.

Senaste Numret

Prenumerera eller beställ lösnummer

Omslag

Anna Gullbergs undersökande reportage i Expressen handlar minst lika mycket om att få människors förtroende som om att läsa förundersökningar. Även Diamant Salihus skildring av gängkriget i Rinkeby bygger på att han fått människor att öppna sig och berätta.
Läs även om illegala vapen, sektledare och wallraff i antivaccinrörelsen!

Beställ här