Syrligt och underhållande om Palmeutredningen

Det har snart gått två år sedan förundersökningen om mordet på Olof Palme förklarades nedlagd. Det innebär att sekretessen har lyfts på mycket i det enorma utredningsmaterialet, vilket öppnar för olika slags intressanta granskningar som inte varit möjliga tidigare.

Hans-Gunnar Axberger är professor i konstitutionell rätt med förflutet som bland annat PO och JO. Han ingick i den granskningskommission som 1999 lade fram ett omfattande betänkande (SOU 1999:88) kring snart sagt alla aspekter av utredningen som då var kända. När han nu 23 år senare återvänder till ämnet är det för ett slags bokslut. Grundanslaget är mörkt, för att inte säga bittert. Men Hans-Gunnar Axbergers språkbehandling och i synnerhet den friskt syrliga humorn gör boken till en angenäm och inte sällan underhållande läsupplevelse.

Allra mest lever författaren upp när han skildrar Ebbe Carlssonaffären med alla dess märkliga turer. Ett uttalat syfte med boken är att vara ett stöd för en ny generation journalister som inte själva följde mördarjakten på 1980-talet. Hans-Gunnar Axberger skriver att han märkt hur glidningar och felaktigheter som fortplantat sig genom decennierna alltmer börjat leta sig in i dagens rapportering. Och för den som var något för ung  – eller inte ens påtänkt – när det begav sig är det nog lätt att hakan trillar ned en aning vid insikten av hur stor makt en förlagschef på Bonniers fick över en privat men samtidigt från högsta ort sanktionerad utredning av mordet på landets statsminister.

Beklämmande är skildringarna av det småskurna bråkandet mellan polis och åklagare – Axberger nämner ordet ”sandlåda” upprepade gånger – som i vissa fall leder till ren obstruktion och förhalanden. Kollegornas ifrågasättande av spaningsledaren Hans Ölvebro när han försöker vidta vad som, inte minst i kontrast till företrädaren Hans Holmérs livvaktsstyrka, framstår som rätt måttfulla åtgärder för att skydda sin familj är också sorglig läsning.

Beträffande omständigheterna kring avslutandet av den långa utredningen har Hans-Gunnar Axberger inget gott alls att säga. Sågningen av journalisten Thomas Petterssons teorier om mordet sker längs med fotknölarna, minst. Det riktigt allvarliga enligt Axberger är att förundersökningsledaren Krister Petersson i allt väsentligt gjort dem till sina. Bland annat leder det till att hans huvudmisstänktes exfru – i åttioårsåldern – förhörs inte mindre än 35 gånger.

En märklighet med boken är hur Axberger hanterar epoken Christer Pettersson. Han ägnar en del arbete åt att visa att det finns åtskilligt i Petterssons livshistoria som hovrätten hade kunnat tagit ställning till i den friande domen, som vägt upp bedömningen att det var osannolikt att en förtidspensionerad missbrukare begått mordet på Sveriges statsminister.

Samtidigt nämns ingenting om det som Uppdrag granskning så förtjänstfullt visade härom året (se Scoop 2018/4): att utredarna arbetade hårt med att bearbeta trasiga människor i Petterssons omgivning till att bestämma sig för att det var just den 28 februari han synts på biografen Grand och så vidare. Hur bandinspelningar från förhör motsäger påståenden från åklagarsidan under rättegången, och den centrala roll man gav en narkotikaspanare med ett rykte som taget ur en James Ellroy-roman. Oavsett vad författaren kan tänkas ha för åsikt i skuldfrågan är det delar i samma solkiga svenska kriminalhistoria som dem han valt att ta med, och de förtjänar också att berättas.