Recensioner

Välkommen höjning av debattnivån

Vi ger oss aldrig
– så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket
Johan Wicklén, Volante 2022.

Daniel Wiklander

Text

Den officiella svenska synen på cannabis har under många decennier skilt sig från de flesta jämförbara länder – alltså från andra västdemokratier. Här har det aldrig funnits någon laglig uppdelning i ”lätta” och ”tunga” droger, och sedan snart 30 år finns fängelse i straffskalan för brottet att ha spår i blod eller urin av exempelvis cannabis. 

Sedan länge pågår en omvärdering av synen på drogen i länder som Kanada och USA. Partierna i Tysklands regering vill legalisera bruket av cannabis. I många andra länder är cannabis olagligt att hantera, men man har aldrig som i Sverige kriminaliserat själva bruket. 

Johan Wicklén, reporter på SVT, vill lyfta nivån på debatten om cannabis. I boken löper flera parallella trådar där vi möter langare, brukare, poliser och beslutsfattare, samtidigt som vi får en genomgång av de senaste 70 årens svenska narkotikapolitik. 

Det som framför allt kännetecknat den har inte i första hand varit hårda tag – inte som helhet, även om straffen successivt höjts och eget bruk alltså kriminaliserats under resans gång. Däremot har ett enormt engagemang kunnat trummas upp mot just cannabis, en drog som för den enskilde och samhället knappast kan mäta sig i farlighet med amfetamin, heroin – eller alkohol för den delen. 

Som Johan Wicklén visar var det just detta som man siktade in sig på: cannabis uppfattades i en klassisk sammanblandning mellan korrelation och kausalitet som en ”inkörsport” till tyngre droger. De flesta missbrukare hade kommit i kontakt med cannabis innan de kom i kontakt med heroin, så långt stämmer det. Var det också bruket av cannabis som kom att orsaka missbruket av heroin? Mindre sannolikt. Men samtidigt det budskap som en generation svenska ungdomar matades med på alla vis som bara gick. Från Socialstyrelsens ”Haschboken” som skickades ut till alla hushåll med minst en 13-åring, via beskäftiga ungdomsfilmer som ”G” till obligatoriska temadagar i skolan.

Att samhället försöker få ungdomar att avhålla sig från droger är givetvis fullt rimligt, att ljuga dem fulla är däremot inte särskilt klokt. Inte minst som ett antal nyfikna ändå provar och upptäcker att propagandan nog var något förenklad – vilket kan göra dem mer skeptiska även till andra budskap från samma avsändare. Det unikt svenska var ändå att det var förenat med sådana risker att problematisera budskapet. Kampanjer motsvarande vad som i dag kallas ”cancelkultur” kunde drabba tvivlaren med full kraft, inte minst från kvällstidningen med randig maskot.

I dag är samhällets budskap, från folkrörelser till regering, inte lika samordnat, och personer med en avvikande åsikt i frågan hudflängs inte längre i pressen. Vissa profilerade debattörer har svängt med tiden – det största utropstecknet i ”Vi ger oss aldrig” är Widar Andersson (S), sannerligen ingen anhängare av mjuka tag på andra områden men inte längre lika rigid när det gäller narkotikapolitiken. Men ansvariga statsråd kommer fortfarande undan med att hävda att de inte behöver lyssna på Folkhälsomyndighetens åsikter i frågan och med att tillsätta utredningar där mildrad lagstiftning helt enkelt inte är en slutsats som får dras. 

Samtidigt fortsätter kriminella gäng att bygga rikedom och våldskapital på odling och försäljning av cannabis, medan människor som ertappas med att använda drogen straffas. 

Om Johan Wickléns bok kan bidra till att debattnivån höjs några snäpp och att frågan börjar utredas förutsättningslöst i stället för med färdiga svar så vore det en välgärning.

Senaste Numret

Prenumerera eller beställ lösnummer

Omslag_5_3 mm rygg-1 kopiera

Läs om att gräva i krigstid och om journalisterna som avslöjade australiska specialstyrkors krigsbrott i Afghanistan.
Möt Åsa Erlandsson, författare till en ny bok om terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.
Långläsning: ”Sanningsbärarna” av Jenny Küttim.

Ute 19 maj!

Beställ här