Värdefullt tidsdokument om jakt på gängledare

Diamant Salihus uppföljare till ”Tills alla dör” är dubbelt högaktuell den här våren. Dels för att den till stor del behandlar det genombrott det inneburit för polisen att ha tillgång till de gängkriminellas kommunikation via den hackade tjänsten Encrochat och Anom, som sattes upp av FBI för att lura kriminella världen över att det fanns ett ”säkert” alternativ till Encrochat. Bevis för grova narkotikabrott och mord har kunnat samlas in i stora mängder eftersom gängmedlemmarna talat klarspråk, övertygade om att ingen lyssnade. 

EU-kommissionen vill både sätta stopp för krypterade chattverktyg och kunna övervaka all annan kommunikation via internet. Den debatten – som berör samtliga EU-medborgare och inte bara kriminella – rasar för fullt precis när boken når bokhandlarnas hyllor och webbshopar.

Sedan är det så klart Räven. Den ”kurdiske räven”, en 36-årig man från Kista som pekas ut som ledare för ena parten i det nya brutala gängkrig som utkämpats i Stockholm under våren. 

Själv håller sig Räven undan i Turkiet, där han nyligen blivit medborgare – samtidigt som Sveriges Natoprocess gjort det mer osannolikt än på länge att få honom utlämnad. 

”När ingen lyssnar” är till stora delar en bok om jakten på Räven. Polisen försöker förgäves gripa honom, och Diamant Salihu försöker spåra upp honom i Turkiet. 

Mycket av ”När ingen lyssnar” bygger på polisens spaningsarbete mot Encrochat, som de kan följa i realtid. Mordplaner görs upp, narkotikaaffärer arrangeras. En tonårskille som försöker slippa genomföra ett beställningsmord hetsas av dem som anlitat honom. Ibland flyger väl mycket alias från chattläckorna omkring blandat med förnamnen på halvanonymiserade poliser och helanonymiserade kriminella, så det bitvis blir svårt att som läsare riktigt hänga med i svängarna. Ett persongalleri har bifogats allra först i boken, som i en roman av Tolstoj eller Dostojevskij.

Boken är ett stycke spännande kriminaljournalistik och ett värdefullt tidsdokument – men viktiga pusselbitar saknas. Det var inte alla kriminella som litade på att Encrochat var säkert, eller som svalde betet med alternativet Anom. En diskussion om varför och vad som skiljer de olika grupperingarna åt hade varit enormt intressant. De styrande i de gäng som gått i fällan är inga dumhuvuden i övrigt. Men har trots det uppenbarligen i stor skala omfamnat elektronisk kommunikation av en sort man inte behöver vara totalt paranoid för att behandla med en viss försiktighet – särskilt om det rör sig om kriminalitet med livstids fängelse i straffskalan och hundratals miljoner kronor på spel. 

Min kritik mot ”Tills alla dör”, en på det hela taget lysande reportagebok – att den inte redogör speciellt ingående för gängmiljön i Stockholm i stort – är giltig även för ”När ingen lyssnar”. Diamant Salihu är i full färd med att etablera sig som en verklig journalistisk auktoritet på det här området. Han har själv vittnat om hur ”Tills alla dör” används i skolundervisning och hur folk inom socialtjänsten, polisen och rättsväsendet läser det han skriver. Lite mer hårdfakta om antalet gäng, hur de är uppbyggda, deras inbördes styrkeförhållanden och så vidare hade varit ett bra komplement till de medryckande skildringarna av spaningsarbete, mord och narkotikaaffärer.