Censurkrav på nyhetsfoton tagna med drönare

Fler och fler medier använder kameradrönare i sitt journalistiska arbete. Det är mycket som blir överskådligare från några meters höjd – allt från vardagliga nyhetshändelser som demonstrationer, bränder och trafikstockningar till unika granskningar där missförhållanden kan avslöjas tack vare möjligheten att få överblick över en skum verksamhet tack vare lite avstånd.

Men lagstiftningen sätter gränser för hur kameradrönare kan användas. Faktiskt så mycket att drönarfotografering vid akuta nyhetshändelser inte är att tänka på i Sverige – eftersom fotografier som ”har inhämtats från luftfartyg” omfattas av censur enligt ordboksdefinitionen. Staten kräver att få förhandsgranska dina drönarfoton under hot om fängelse. Syftet är att skydda känsliga militära uppgifter, men kravet sätter käppar i hjulen för journalistiken.

”Att filma med drönare ger dig fantastiska möjligheter att fånga vyer från ovan. Sverige är ett vackert och öppet land och du får filma i princip överallt. Men för att du inte av misstag ska sprida information som är känslig kräver lagen ett spridningstillstånd.”

Så inleds en video på Lantmäteriets webbplats där en ung kvinna ses fotografera storslagna naturbilder med sin drönare.

Att ansöka om spridningstillstånd för drönarfoton och andra flygfoton är kostnadsfritt och görs hos Lantmäteriet. Myndigheten tog under förra året emot ungefär 15 000 ansökningar och året dessförinnan 10 000. Ökningen av tillståndsansökningar har fortsatt och i år uppskattar myndigheten att man kommer att landa på totalt 25 000 ansökningar. Bara för några år sedan låg antalet på några tiotal varje månad.

Det här har gjort att Lantmäteriet har ökat antalet handläggare, bara under 2020 med nio personer.

Men att det krävs en ansökan för att publicera är inte känt av alla. Nyligen åtalades en man vid Umeå tingsrätt för att ha publicerat drönarfilmer på Youtube, vilket upptäcktes och anmäldes av en privatperson. Västerbottens-Kuriren var först med att rapportera om fallet. 

Anders Wike är funktionschef för kart- och bildsekretess på Lantmäteriet och därmed ansvarig för myndighetens förhandsgranskning av foton som är tänkta för publicering. Han ser myndighetens roll som ett sätt att hjälpa till så att folk inte hamnar i problem snarare än som en kontrollerande instans.

– Vi ökar både bemanningen och de tekniska hjälpmedlen hela tiden. Vi ser också över våra rutiner och har effektiviserat väldigt mycket. Framför allt har vi mött ökningen med tekniska hjälpmedel, berättar han.

De allra flesta ansökningar beviljas, men Anders Wike vill inte gå in på den exakta avslagsfrekvensen.

– Det är inte speciellt vanligt, men hur vanligt vill jag inte säga för då berättar jag hur mycket det finns att skydda. Men det vanligaste är att man får beviljat. Det händer också att vi retuscherar bilder om man har begärt det.

Bilderna förses då inte med några svarta censurblock. Välkända skyddsobjekt pixlas oftast, mindre kända kan helt enkelt ”trollas bort” i Photoshop.

Myndigheten har en målsättning för att sett över hela året handlägga minst 65 procent av ärendena på fem kalenderdagar, inklusive helger. Ofta går det betydligt snabbare, men under sommaren när fotograferandet tar extra fart samtidigt som personalen har rätt till semester förlängs handläggningstiderna. När Scoop testar att skicka in drönarbilder för godkännande i mitten av juli tar det nästan nio dygn att få klartecken. Men oftast går det betydligt snabbare. Vid ett test i mitten av maj hade vi klartecken för publicering efter drygt 26 timmar. Precis inför publiceringen av den här artikeln i augusti tar det fem dygn att få klartecken, en helg inkluderad.

Enligt Anders Wike handlar det ofta om några få dagars handläggningstid under lågsäsongen. Men det finns ingen gräddfil hos myndigheten för journalister och annan publicistisk verksamhet som kan ha mer bråttom än andra att få klartecken.

– Nej, det är standardfrågan vi får. Förvaltningslagstiftningen kräver att vi tar ärenden i den ordning de inkommer. Jag förstår journalisternas behov och har respekt för det, men i dagsläget har vi ingen lösning för det.

I stället har man haft möten med en del intresserade medier för att gå igenom de undantag som finns och hur de kan utnyttjas. Flera medier har varit intresserade av att visa bilder från olika trafiksituationer. Det går utmärkt så länge man hyfsat snävt beskuret fotograferar själva vägen. Ytterligare några undantag för snävt avgränsade platser finns, som foton på privatbostäder med klara ägarförhållanden.

Men så fort himlen eller ett större landskap finns med i bild uppstår problem. En regel som omintetgör alla undantag är den om synliga horisontlinjer. Ser man både landskap och himmel i fotot ska det alltid förhandsgranskas eftersom det antas vara för svårt för enskilda att avgöra om någon känslig information kan skymtas i fjärran.

– Många undrar varför horisonten är så hemlig. Men det handlar om att man får med så mycket att man inte kan bedöma vad som finns där. Då kan det finnas någonting som är känsligt. Men det handlar egentligen inte om horisonten utan om mängden information, säger Anders Wike.

Lantmäteriet söker inte aktivt efter felaktigt publicerade bilder och har inte heller något uppdrag som tillsynsmyndighet i frågan. Därför är det upp till objektsägare, oftast Försvarsmakten, att reagera om någon har gjort regelstridiga publiceringar.

Att drönarfoton kan ge en bra överblick i akuta nyhetslägen har Sydsvenskan visat, bland annat det senaste året med bilder av större bränder. Sydsvenskans chefredaktör och ansvarige utgivare Jonas Kanje berättar att det inte har varit ett aktivt beslut att använda drönare i större utsträckning och han tycker inte heller att de gör det i särskilt stor omfattning.

– Vi har sagt att vi vill använda ny teknik till rätt saker. Om ny teknik kan hjälpa oss att ge våra läsare bättre journalistik vill vi använda den på det viset. Vi har fått bra kläm på vilka bilder vi kan ta med drönare som vi inte kan ta med andra hjälpmedel, där det tillför någonting, säger Jonas Kanje.

Han tycker att bränder är ett bra exempel på där drönare kan bidra med en god bild av läget och nämner också speciella trafiksituationer, som en större seriekrock.

I juni i år skrev Jonas Kanje i en krönika att Sydsvenskan arbetar på att bli bättre på breaking news. Men de reportrar som arbetar med detta har inte drönarkompetens i dagsläget. I stället används tidningens vanliga fotografer.

Ibland har det gått snabbt. Under 2021 har drönarfoton publicerats bara inom timmar efter att bränder har brutit ut, vilket indikerar att något tillstånd från Lantmäteriet inte har sökts.

När Scoop frågar Jonas Kanje om hur han ser på lagstiftningens krav på förhandsgranskning visar det sig att han inte känner till reglerna om detta.

– Jag ska vara ärlig att säga att jag inte har läst på så att kan lagens bokstav. Men jag tänker att vi inte kan låta oss begränsas och tänka alltför mycket när vi gör nyhetsjournalistik. Givetvis ska vi göra etiska bedömningar av alla bilder vi vill publicera. Vi ska också göra etiska bedömningar av våra arbetsmetoder. Om vi plåtar på Malmöfestivalen när det är mycket folk ska vi låta bli att flyga över en stor publikmassa av flera olika skäl, inte minst säkerhetsskäl. Vi ska inte heller flyga så att det stör räddningsverksamhet, det ska inte surra en drönare i näsan på ambulanspersonal som jobbar. Jag skulle nog ändå publicera viktiga nyhetsbilder utan att tveka om det uppfyller de etiska kraven. Men jag behöver nog läsa på ytterligare kring lagtexten.

Jonas Kanje berättar att han från Sydsvenskans redaktion i Malmö kan se och fotografera en stor del av staden med en handhållen kamera.

– Så du menar att om jag flyger en drönare här uppe så att man ser himlen och horisonten, då skulle Lantmäteriet förhandsgranska och godkänna för att jag skulle få publicera det?

När han får veta hur regeln ser ut kallar han den utan omsvep för en censurregel. Han tror att han hade publicerat ett drönarfoto på en större seriekrock utan att tveka, även om horisonten är synlig i bild.

– Jag skulle absolut inte ringa till Lantmäteriet.

Även om horisonten är med?

– Även om horisonten är med. Det skulle jag göra. Spontant skulle det vara väldigt intressant att få någon form av rättsfall på detta, för jag tycker att det låter helt tokigt att det skulle vara någon sorts generell förhandsgranskning. Det är ju lika med censur att myndigheterna ska förhandsgranska vad vi publicerar, det är faktiskt definitionen på censur. Det är såvitt jag vet förbjudet i grundlagen. Däremot förstår jag om vi i efterhand skulle kunna bli straffade för att ha fotograferat någonting vi inte får lova att fotografera.

Tycker du att lagen borde ändras utifrån detta?

– Att vi skulle behöva visa våra bilder för en myndighet innan vi publicerar dem (skratt). Jag vet inte vad jag ska säga för att inte låta för hård, men jag tycker att det låter fullkomligt oacceptabelt. Att en myndighet ska godkänna de bilder vi tar innan vi publicerar dem låter verklighetsfrämmande.

Hur ser du på att du som ansvarig utgivare inte har haft koll på lagstiftningen?

– När det gäller vad som krävs för att få köra drönare och vilka tillstånd som krävs har jag delegerat ut det i organisationen, så jag vet att vi har ordning och styr på det utan att själv kunna detaljerna. Däremot tycker jag att det är en bra påminnelse för min del att läsa på kring reglerna som gäller själva fotograferingen. Det är nog en läxa för mig att vara noggrannare när det gäller det.

Nu när du känner till reglerna, tänker du att ni får ändra hur ni gör eller fortsätta som tidigare och låta det bli ett rättsfall om det blir det?

– Jag tänker nog faktiskt det. Det är inte så att jag tänker att nu ska vi ut och plåta horisontlinjer utan det handlar mer om att om vi känner att om vi behöver publicera en bild för att den är journalistiskt intressant och den avbildar en horisontlinje, då publicerar vi den.

En stund efter intervjun återkommer Jonas Kanje på mejl efter att ha talat med medarbetare. Organisationen har bra koll på regelverket, visar det sig, även om han själv behövde läsa på. Man har sökt tillstånd vid några tillfällen och då konstaterat att det tar lång tid. Han står också fast vid att den ordningen inte fungerar i akuta nyhetslägen och att systemet utgör en form av censur. ”Det finns ingen möjlighet att vänta på ett tillstånd då. Om vi har tagit drönarbilder som tillför en nyhet, eller en granskning, ett journalistiskt värde så kommer vi att använda dem efter sedvanlig utgivarprövning.” Men han skriver att han vill behålla en medvetenhet om bestämmelserna och inte bryta mot dem för sakens skull.

En grävredaktion som har nytta av drönare i sin verksamhet är SVT:s Uppdrag Granskning, där Axel Björklund är chef.

– Det finns två stora nyttor, den estetiska är förstås den tydligaste och vanligaste. Man vill kunna få en variation i bildspråket och ibland kan man vilja illustrera en plats, en atmosfär, att tid passerar eller att man reser någonstans. Det kan vara ganska effektivt att ha ett annat perspektiv på bilderna än det vanliga, säger han.

Men UG har också använt drönare i granskande syfte. I april publicerades reportaget ”Smutsiga kläder”, där teamet bland annat med hjälp av GPS spårar kläder som stjäls från insamlingscontainrar och förs till en verkstad i Litauen.

– Det var ganska tekniskt drivet, vi hade många spaningstimmar i bilar på nätterna för att försöka vara där när det hände. Vi hade även gömt kameror för att filma när de tömde containrar.

Vid ett tillfälle skickade UG:s drönarexpert Ola Christoffersson upp en drönare en bit från ett industriområde där de visste att deras planterade GPS befann sig. Han kunde på så sätt filma vad som försiggick på en sluten verkstadstomt.

– Han lyckades fånga överlastningen mellan skåpbilar och en större lastbil. Där gjorde drönaren ett jobb som hade varit svårt att göra på andra sätt journalistiskt. Det var oerhört värdefullt och en hjälp i arbetet som man kanske inte kunde tänka sig på förhand. Det innebar också att vi inte riskerade att konfronteras med ett kriminellt gäng. Hade vi behövt smyga oss på som paparazzis hade det kunnat vara riskfyllt.

Att drönarbilderna måste förhandsgranskas av en myndighet innebär inga större problem för UG, enligt Axel Björklund. De skickar in sina videor i god tid och har så lång produktionstid att några dagars handläggning sällan spelar någon roll.

– Men det är alltid besvärande att behöva cleara saker med myndigheter. Det är en modell som inte finns i någon annan del av det journalistiska arbetet. Är vi uppe i Kaknästornet och filmar behöver vi inte ansöka. Det är inte önskvärt på ett principiellt plan, journalistisk inhämtning måste kunna ske utan inskränkningar.

Men det är ingen risk att en granskning försenas?

– Det är lite osannolikt för oss. Skyndsam hantering av begäran av offentliga handlingar är ett mycket större vardagsproblem för vår del. Skulle det vara upp till en vecka kanske vi hamnar i samma problem som när vi begär ut handlingar skyndsamt, men så länge det inte ställer till det för mycket kan man acceptera det. Vi har inte upplevt det som ett problem ännu, men det är bekymmersamt när saker går i den riktningen, säger Axel Björklund.

Anders Wike på Lantmäteriet konstaterar att några drönarfoton på till exempel en brand i Sverige där man ser himlen inte kan publiceras i ett akut nyhetsskede utan att bryta mot lagen.

– Det kan man inte göra utan tillstånd och då blir ju nyheten i praktiken gammal, säger Anders Wike.

Reflekterar ni på myndigheten över att ni bedriver en form av censur?

– Nej, inte i de banorna. Syftet med det här är att skydda Sveriges totalförsvar. Det finns ett undantag i lagstiftningen som gäller just totalförsvaret och det är det vi jobbar mot. Det är inte för att klämma åt någon utan för att undvika att saker som kan vara till men för Sveriges totalförsvar sprids.

Vad tänker du om fördröjningsaspekten när det gäller journalistiska publiceringar?

– Den är besvärande. Men de allra flesta kommentarer om handläggningstiden vi får från sökande är mycket positiva. För media funkar det inte riktigt. Då hoppas vi att undantagen går att använda. Vi jobbar hela tiden med att få till fler undantag.

I Sverige är det tillåtet att sprida fotografier utan att ansöka om spridningstillstånd om man inte medvetet riktar kameran mot ett skyddsobjekt där avbildningsförbud råder eller begår så kallat olaga integritetsintrång. Men det gäller bara så länge man själv håller i kameran och inte befinner sig i en luftfarkost. Även ett drönarfoto taget från en position direkt framför näsan på fotografen omfattas av tillståndsbestämmelserna.

Det är alltså de tekniska förutsättningarna som avgör om man ska söka tillstånd. Fotografier tagna från 1,5 meters höjd på en gata i stan respektive från en hög utsiktspunkt är båda oproblematiska att sprida om någon med fast mark under fötterna har hållit i kameran, men tagna från en flygande drönare eller ett flygplan kräver samma fotografier förhandstillstånd.

Skillnaden är förstås att den tekniska utvecklingen när det gäller drönare har skapat ett oändligt antal nya utsiktspunkter på olika höjd och med olika betraktningsvinklar. Man får förmoda att Försvarsmakten redan har full koll på vad som kan avbildas från kända utsiktspunkter. Det är då enklare med en lag som bygger på teknik än på förutsättningar som ska tolkas av den enskilde.

Men Anders Wike berättar att man försöker få till ett höjdundantag så att foton som lika gärna hade kunnat tas med en handhållen kamera ska bli godkända.

– Rent teoretiskt måste du söka tillstånd om du skickar upp en drönare i knähöjd. Det är jättefånigt. Det borde finnas en gräns liknande om man klättrar upp på ett hustak, en kulle, i ett jakttorn eller ett träd. Därför har vi fört en diskussion med Försvarsmakten och Säkerhetspolisen om ett höjdundantag. Då skulle media kunna skicka upp en drönare och fotografera en brand utan att behöva söka.

Anders Wike säger att man jobbar på det, men att det är flera aspekter som ska tas med i beräkningen och att det finns en viss oro för konsekvenserna. Därför kan det dröja.

Före 2016 hanterades ansökningarna direkt av Försvarsmakten. Den som då ville ha en snabbare process kunde ansöka om så kallad självgranskningsrätt, vilket innebar att man på egen hand kunde bedöma om bilderna innehöll otillåten information. Denna möjlighet försvann när lagen om skydd för geografisk information ersatte en tidigare lag och granskningen flyttades till Lantmäteriet.

Enligt Anders Wike togs möjligheten bort eftersom den inte fungerade väl, vilket också förs fram i regeringens proposition om lagen. Olika publicister fattade olika beslut vilket gjorde att det ibland gick att lista ut att någonting hemligt fanns på en plats och andra gånger hur det såg ut. Känsliga objekt kunde alltså indirekt pekas ut i stället för att döljas.

Men det finns också andra skyddade objekt som inte omfattas av Försvarsmaktens intressen. För ett av fotona till den här artikeln riktar Scoop medvetet drönaren rakt mot ett objekt som vi vet omfattas av fotoförbud – Hyllie vattentorn i Malmö. Vattentornet är trots ett avbildningsförbud som länsstyrelsen har beslutat om flitigt förekommande på foton av Malmö och ett känt landmärke.

Lantmäteriet ger Scoop tillstånd för bilden, men noterar att en spridning av den kan utgöra ett brott mot skyddslagen om ägaren, VA Syd, väljer att polisanmäla den om den upptäcks. Lantmäteriet lägger serviceinriktat med telefonnummer till VA Syds växel.

– Vi har vattentorn både ovan och under mark. De ovan mark är lite svåra att gömma och i många svenska städer är de till och med landmärken. Hyllie vattentorn figurerar både i tv-serier och på mikrobryggeriers loggor. Ett hockeylag har det på tröjorna, säger Johan Holmberg, säkerhetschef på VA Syd.

Han berättar att det inte så mycket är en fråga om själva tornet som säkerheten kring det.

– Om man går närmare det och fotograferar vissa tekniska installationer som lås och larm kan vi hänvisa till avbildningsförbudet. Vi har många mäklare som tar drönarbilder och då flaggar Lantmäteriet att de har med ett skyddsobjekt. Jag brukar godkänna att de använder det i sin marknadsföring, men ibland är det hårfint, säger han.

Vi vill testa om vårt foto får kan användas, så han ber att få det mejlat för godkännande. Han ger ett snabbt godkännande när han får se bilden, några dagar senare eftersom mejlet fastnade i skräpposten.

– Eftersom inga tekniska installationer syns hur mycket jag än zoomar så är det okej, säger Johan Holmberg.

Publiceringen av bilden på vattentornet blir därmed möjlig elva dygn efter att ansökan först lämnades in till Lantmäteriet.

I propositionen till den gällande lagen nämns yttrande- och tryckfrihetsperspektivet endast ur perspektivet att yttrande- och informationsfriheten ”får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet”. Någon diskussion om hur förhandsgranskning inverkar på mediernas möjligheter att verka förs inte alls.

I den föregående utredningen förs en diskussion om eventuella konflikter med tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen där det konstateras att det finns ett grundlagsstadgat förbud mot censur, men att båda grundlagarna också medger inskränkningar för att skydda ”rikets försvar”. Därför bedömdes lagen inte hamna i konflikt med grundlagarna.

Scoop har sökt kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) samt försvarsminister Peter Hultqvist (S) för att få kommentarer om hur lagstiftningen påverkar möjligheterna för journalister att rapportera, men kulturdepartementet har avböjt en intervju och försvarsdepartementet har lovat att återkomma, men inte gjort det vid publiceringstillfället.

Att sprida bilder som inte har förhandsgranskats är ett brott mot lagen om skydd för geografisk information och kan leda till böter eller fängelse i upp till ett år.

Svensk ordbok (Svenska Akademien) definierar censur som ”förhandsgranskning (för eventuellt förbud) av tryckt eller inspelat alster som är avsett för masspridning, särsk. i icke-demokratiska länder”