”Det behövs fler berättelser om vår region”

Barentsregionen, det vill säga de nordligaste delarna av Sverige, Norge och Finland samt nordvästra Ryssland, har blivit allt viktigare de senaste trettio åren. Dels på grund av Sovjetunionens upplösning som möjliggjort friare utbyte mellan Ryssland och Väst, dels på grunda av klimatförändringarna som gjort det lättare för fartyg att gå på rutter genom Norra ishavet och för oljebolag att leta nya fyndigheter på havsbotten.

Möjligheterna som isfria farleder i norr öppnar har lett till ökade spänningar i området. Redan för 15 år sedan placerade Ryssland demonstrativt en flagga på havsbottnen vid Nordpolen.

Efter Sovjetunionens fall och det politiska töväder som föregick det meteorologiska såg journalister i Barentsregionen behovet av att knyta tätare kontakter med ryska kollegor.

– Det började extremt organiskt, berättar Tim Andersson Rask, verksamhetschef för den svenska grenen av Barents Press. 

– Man träffades i barer, på hotell ute på den ryska landsbygden och började diskutera frågor om hur man jobbar uppe i Barentsregionen med de nordligaste länen där det är annorlunda att vara journalist på många olika sätt. 

Ur det bildades Barents Press International 1994. Sedan dess har man hållit stora konferenser för mellan 100 och 120 journalister från hela regionen. 

– Det är som en vanligt journalistkonferens med olika teman. I många fall är det samma personer som är med i dag som vid starten. I andra länder, som Sverige, har det skett ett generationsskifte.

Det kom 2016, när bland andra Tim Andersson Rask gick med.

– Det jag försöker göra är att vara verksamhetsutvecklare. Se till att vi har verksamhet, att vi kan erbjuda framför allt ryska journalister men även svenska journalister olika typer av utbyte, resor, kurser, konferenser. Att fortsätta nätverka helt enkelt. Fast den geopolitiska situationen är svårare än på länge så tycker vi att det är viktigt att i alla fall kunna pratas vid med våra ryska kollegor.

Det blir dock allt svårare. Inte minst den skärpning som angreppet på Ukraina inneburit har förändrat mycket. 

– Det har skett en drastisk förändring åt det negativa hållet, säger Tim Andersson Rask. Vår verksamhet är framför allt inriktad på fortbildning och nätverkande. Vi är ingen medieorganisation i sig. Men av våra ryska medlemmar är det två som har blivit klassade som ”utländska agenter” sedan tidigare, och de har flytt landet båda två. Jag vet att det är många som diskuterar liknande tankar, speciellt om man jobbar på tidningar som uppfattas eller kan uppfattas som oppositionella eller som inte står makten särskilt nära. 

Det ryska systemet med att tvinga bland annat journalister och mediebolag, men också olika former av NGO:s, som ”utländska agenter” är ett sätt att inskränka deras handlingsfrihet rejält. En ”utländsk agent” måste deklarera denna sin påförda status i alla offentliga uttalanden bland annat. 

Än så länge har Barents Press sluppit etiketten, men Tim Andersson Rask ser en stor risk att det kan ändras. I det läget skulle även journalister som deltagit i organisationens arrangemang riskera att stämplas, om ett förslag till skärpning som nu diskuteras i det ryska underhuset Duman går igenom.

– Alla som någonsin har deltagit i våra aktiviteter skulle kunna bli stämplade, bara för att de har deltagit. Det är ju hundratals individer.

Tidigare har inte Barents Press setts som ett problem av ryska myndigheter, berättar Tim Andersson Rask.

– Rysk tv har haft två eller tre propagandainslag om oss, men som tur är har det stannat vid det. De kom och filmade med dold kamera och pratade om hur mycket pengar som går till ryska journalister och misstänkliggjorde oss. 

Den händelsen skedde 2019. Efterspelet blev intressant, berättar Tim Andersson Rask.

– Många redaktioner i nordvästra Ryssland skrev ett öppet brev där de sade att de inte kände igen bilden av Barents Press i tv-reportaget. Den signalen var kraftig nog just då i alla fall för att slå tillbaka smutskastningen av vår organisation. 

– Det finns ett oerhört starkt intresse, både regionalt och från de stora städerna i Ryssland att komma och se hur vi arbetar. Vi har haft turen också att vi är ganska unika. Det finns inte så många regionala journalistsamarbeten som funnits under så lång tid och aktivt arbetat med de här frågorna. 

Initiativet till ett bredare samarbete och utbyte mellan de nordligaste delarna av Sverige, Norge, Finland och Ryssland kom ursprungligen från Norge, och det så kallade Barentsrådet bildades vid ett möte mellan ländernas utrikesministrar i Kirkenes 1993. Detta återspeglar också hur det ser ut i de olika delarna av Barents Press.

– Norge de största ekonomiska musklerna, säger Tim Andersson Rask. Man har ett helt eget sekretariat i Kirkenes som jobbar enbart bilateralt Norge – Ryssland. Och så har det också varit historiskt i Barents Press att Norge har varit mest aktivt. Men i dag är det en ideell verksamhet. De har väl ett par kurser per år för norska och ryska journalister. 

I Finland är Barents Press en sektion av det finska journalistförbundet. 

– Det medför vissa andra organisatoriska skillnader gentemot oss och Norge som är ideella föreningar, säger Tim Andersson Rask.

De båda svenska regionerna som om fattas av Barentssamarbetet upplever just nu något av en industriell revolution, vilket också ökat intresset bland journalister söderifrån.  

– Vi jobbade ursprungligen bara med journalister i Norrbotten och Västerbotten, säger Tim Andersson Rask. Men sedan 2016 ser vi att intresset är betydligt större från journalister i Malmö, i Göteborg och i Stockholm. Det beror ju också på att vi har en koncentration av journalister i storstäderna. 

– Det vi ser är att det behövs fler ögon och fler händer. Det behövs fler berättelser om vår region. Det är fantastiskt att de stora industrisatsningarna sker, men det handlar också om urfolkens rätt till sitt land och så många andra väldigt komplicerade frågor som är väldigt tydliga i Norrbotten och Västerbotten. Jag brukar alltid ta exemplet Kiruna. Där har du nästan alla riksintressen som finns. Gruvnäringen, urfolken och samerna, raketuppskjutningar. Alla de här extremt komplicerade hett debatterade frågorna finns i en kommun. Men när man pratar om Kiruna i Stockholm eller Malmö eller Gävle pratar alla om stadsflytten, som absolut är en stor del. Men det finns så mycket mer som verkligen berör hela Sverige.

Och utvecklingen gäller inte enbart Sveriges nordligaste delar.

– Vi har blivit extremt duktiga på att bara titta på Sverige, men det sker ju fantastiskt mycket saker i Norge när det gäller regionaldebatten, säger Tim Andersson Rask. I Finland när det gäller frågor om litiumbrytning. Ryssland har ett överflöd av energi som de inte riktigt vet var de ska göra av. 

Samtidigt delar alla regionerna samma utmaningar. 

– Kvinnorna flyttar därifrån. Från Murmansk flyttar de till St Petersburg, från Luleå flyttar de till Umeå och Stockholm, och från Tromsø flyttar de kanske till Oslo eller Bergen. Man kan åka till Archangelsk, det ser jätteannorlunda ut med infrastrukturen och de pratar ett annat språk. Men när man sitter på ett möte och diskuterar problem och utmaningar låter det ganska likadant som i Tromsø. Hur ska man få folk att stanna kvar? Vad ska man erbjuda? Man försöker hitta nya sätt att arbeta, kanske hemifrån. 

– Ryssland är mycket mer än Putin och Kreml. Det är ett stort land med väldigt många människor som vill leva precis som vi gör i fred och ha ett bättre liv. De perspektiven tycker jag saknas mycket. 

Foto: Tim Andersson Rask

Tim Andersson Rask, verksamhetschef för Barents Press Sverige.

Barents Press är en av medarrangörerna till Gräv 2022 i Luleå kommande helg.

– Det är fantastiskt kul att Gräv hamnar i Luleå, säger Tim Andersson Rask. Jag tycker det är ganska logiskt att vi är en del av det. 

– Vi kommer att vara med och prata på temat förändring, som är huvudtemat. Det är inte bara en förändring i och med de stora industrisatsningarna, utan också en förändring av det säkerhetspolitiska läget. 

– Rent konkret innebär det att både Nato och Ryssland flyttar fram sina positioner när det gäller Arktis. Både Norge och Ryssland jagar ny olja och gas. Debatten och diskursen har förflyttats från ett fredligt och avspänt Arktis till ett allt hårdare tonläge. Det handlar om allt från att Donald Trump ville köpa Grönland, till att Norge som vill vara framträdande som klimatneutralt land söker efter ny olja och gas. Och Ryssland sätter en rysk flagga på havsbotten vid Nordpolen. 

Ett par frågor som Tim Andersson Rask framhåller som extra viktiga att bevaka i Barentsregionen är dels gruvnäringen, och dels energiproduktionen.

– Specifikt de nya gruvorna som kommer inte bara i Sverige utan i Finland till exempel, och i Ryssland. Gruvnäringen kommer att bli allt viktigare när vi ställer om ekonomin. Vi kommer att behöva nya resurser. Vi kommer att behöva mer nickel, och den största producenten är NorNickel som har gruvor och smältverk bara några mil från finska och norska gränsen. Granska vem som äger gruvorna. Vart går pengarna? Och framför allt miljöfrågorna är ju alltid extremt relevant. Vem tar hand om gruvan när den stängs? Vem ser till att det finns pengar kvar? Där har vi några katastrofer i Sverige i nutid. 

Han nämner Blaikengruvan utanför Sorsele, vars utsläpp hade förgiftat Blaikensjön. 

– Där fick skattebetalarna betala många miljoner för sanering. 

– Vi har en näringsminister som har sagt att han älskar gruvor. Vad innebär det? Alla är väl överens om att det behövs gruvor för att ställa om. Om alla ska köra elbil så behövs det litium och nickel. Men den ska ju komma någonstans ifrån. 

Storsatsande batteritillverkaren Northvolt är ett annat exempel.

– Northvolt säger att man vill försöka använda ”etiska mineraler”. Men var tillverkas de? Vem kontrollerar att de är etiska? Den här typen av frågor är så oerhört fundamentala nu för omställningen. Där tycker jag att vi ska vara på tårna. 

– Vi måste förstå hur mycket el som Northvolt kräver. Hur mycket el som krävs för att tillverka vätgas för det ”gröna stålet” i Gällivare. Det är en stor del av Sveriges energiproduktion nu. Det är en fråga som är oerhört relevant att titta närmare på. Just nu har en stor del av vindkraftverken hamnat i Norr- och Västerbotten. Blaiken till exempel är Europas största vindkraftspark. Men den här energin kommer också att behöva produceras i södra Sverige. Så här kan man nog titta på Blaiken och på många andra exempel. Blev det som man hade tänkt sig? Fick det lokala samhället tillbaka det de offrade?