Inrikes

Inblick i digitala världar

Digitala researchmetoder blir allt viktigare, men många journalister har bristande kunskap på området. Emelie Rosén, guldspadenominerad grävare på Ekot, anser att dåligt självförtroende är ett större problem.

Kolbjörn Guwallius

Text

Fredrik Hjerling

Foto

Emelie Roséns P1-dokumentär Gamer är ett av fyra gräv som är nominerade till årets guldspade i kategorin eter-media riks dokumentär. Dokumentärserien i fyra avsnitt från 2020 ger en inblick i en värld som är självklar för många ungdomar samtidigt som den är helt okänd för stora delar av vuxenvärlden. Jargongen, men också öppen diskussion om mordplaner och vuxna som försöker grooma tonåringar – allt pågår till stora delar bortom föräldrars kontroll och utom räckhåll för polisen.

Åtminstone verkar det så. Emelie Rosén visar med sin dokumentärserie att informationen inte är särskilt otillgänglig för den som vet hur man letar – och vågar leta. Emelie Rosén har arbetat med digitala researchmetoder i alla sina längre reportage. Hon tycker att journalister i allmänhet kan för lite om digital research – men att det inte är där problemet ligger.

– Det största problemet är att vi har för dåligt självförtroende kring det. Min erfarenhet är att det viktiga inte är att kunna det tekniska utan att våga leta, för då lär man sig längs vägen. Rädslan för att inte kunna är ett större hinder än grundkompetens. Vi är ju specialiserade på att lära oss om saker som vi från början inte har särskilt bra koll på. Principen är exakt densamma när man gör research digitalt som när man gör den på andra sätt, men många är mindre bekväma i den världen.

Missar vi grejer för att vi inte ger oss in i digital research?

– Det tror jag absolut, och jag tror att vi inte märker att vi missar dem. Så är det med hur många ämnesområden som helst. Vi hade också kunnat göra jobb som blivit ännu mer relevanta eller tyngre om vi inte hade missat att kolla upp en del grejer digitalt.

– Jag var noga med att aldrig lura barn, säger Emelie Rosén.

En av de faktorer som blir mest begränsande tror Emelie Rosén är att vi ofta inte går utanför vår bekvämlighetszon. Om man till exempel själv använder Facebook men inte andra plattformar är det lätt hänt att man kollar man upp folk där och missar att de kanske är mer aktiva på någon annan plattform.

– Så tänker vi inte med annan typ av research. Om jag har hunduppfödning som hobby och gör research på yrkeskriminella är ju inte det första jag kommer på att göra att kolla om de är medlemmar i olika kennelklubbar bara för att jag själv är det. Man ska leta efter de forum eller plattformar som är specifika för det man redan vet om personen snarare än där man själv råkar vara bekväm.

Ett sådant exempel som Emelie Rosén nämner är granskningen av Rakhmat Akilov efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2017. 

– När man flyttar till en annan plattform kan viktigt material finnas helt öppet. Mycket av det vi fann kring Akilov fanns på ryska sociala medie-sajter som många initialt inte tänker på att kolla upp. VK börjar bli ganska välkänd, men det finns också andra, som Odnoklassniki.

Att göra research digitalt handlar mycket om att uppfinna sina metoder medan man arbetar och att våga testa. Sedan är det inte alltid säkert att det ens märks i ett färdigt reportage att internet har använts i researchen. Emelie Rosén börjar aldrig i det digitala utan i ett praktiskt problem som inte nödvändigtvis behöver se ut att ha digitala kopplingar. Allt som oftast hamnar hon på nätet ändå.

– Jag sitter kanske med research där jag inte kommer längre, eller har en idé som jag inte kan leda fullt ut i bevis. Då gäller det att våga fantisera och tänka på om det skulle gå med en digital
researchmetod. Jag brukar börja med att söka på om det kanske finns en etablerad metod och ganska ofta får jag träff. Först i nästa steg lär jag mig hur jag ska gå till väga. Det har varit mycket mer effektivt att börja så än att börja i det teoretiska, framför allt för att de tekniska möjligheterna utvecklas så snabbt.

”Om jag har hunduppfödning som hobby och gör research på yrkeskriminella är ju inte det första jag kommer på att göra att kolla om de är medlemmar i olika kennelklubbar bara för att jag själv är det.”

Emelie Rosén

Det här gör fortbildning i digital research svårt, tycker hon. Det som man har lärt sig ett år är kanske helt inaktuellt nästa för att en möjlighet har förändrats, stängts eller en mycket bättre har tillkommit. Det betyder inte att fortbildning är bortkastad.

– Många kommer i kontakt med föreläsningar av research-guruer som Paul Myers eller Henk van Ess. Jag har tagit med mig mycket från deras dragningar, men mest som inspiration för hur man kan tänka. De faktiska lösningarna på mina egna problem tar jag fram när jag sitter vid datorn. Många gånger är risken att man ramlar ner i kaninhål, man klickar och klickar och kommer djupare för att det är intressant och till slut vet man inte vad man letade efter. Därför brukar jag vara snäv i grunden för att inte tappa bort mig, om det inte är som med Gamer där jag initialt gick in förutsättningslöst. Men även där behövde jag sedan snäva in min metod och tydligt dokumentera de steg jag tog för att materialet skulle bli användbart. Oftast jobbar jag väldigt metodmedvetet, säger Emelie Rosén.

– Det är intressant när man kan snegla in i en persons liv och få veta mer om någons komplexa natur och vad de gjorde för fem år sedan jämfört med var de befinner sig i dag, säger My Vingren.

Journalisten My Vingren är också en van användare av digitala researchmetoder. Hon har noterat att metoderna har blivit allt vanligare bland kollegor och har förutom att göra egna internetorienterade gräv hållit i kurser och utbildningsmoment för journalister.

– Jag tror alla journalister i dag förstår möjligheterna som finns i att använda nätet, oavsett om det kommer att vara en internetrelaterad publicering eller inte. Internet har blivit så vanligt i sammanhanget att alla förmodligen gör lite digital research parallellt med att prata med källor och granska andra handlingar. När jag började som journalist var det inte alls lika vanligt att man gjorde bakgrundskollar på internet, säger My Vingren.

Även My Vingren ser digital research som ett sätt att hitta mer uppgifter oavsett ämnesområde snarare än att enbart göra gräv om aktiviteter på nätet i sig. Mycket av hennes research handlar om att kolla upp personer – såväl källor som granskade personer och intervjupersoner – och deras aktiviteter.

– Jag älskar personresearch, bland annat för att jag gillar att ta reda på mycket om människor som de kanske inte själva tänker på att de har lämnat ut i olika tidsperioder i livet. Det är intressant när man kan snegla in i en persons liv och få veta mer om någons komplexa natur och vad de gjorde för fem år sedan jämfört med var de befinner sig i dag.

Har journalister blivit mer digitalt kompetenta?

– Ja, det tycker jag. Men jag märker en efterfrågan på att kunna mer om digital research, till exempel när det gäller att jobba med datainsamling och databaser. Det är inte självklart att redaktioner har den kapaciteten, trots att det finns ganska många verktyg man kan använda. Jag brukar bygga egna databaser och har ibland byggt någon enkel robotprogramvara som kan samla in material.

Trots att kunskaperna blir bättre är det många gräv som aldrig blir gjorda eftersom vi fortfarande använder de digitala verktygen mer sparsamt än vad som är möjligt, anser My Vingren. Ibland kan det bero på något så enkelt som att man inte vet hur man använder Excel eller var man hittar statistik.

– Det finns otroligt många gräv som väntar på att bli gjorda. Det är ett så tacksamt sätt att bygga gräv, att samla mycket information. Men samtidigt är det viktigt att inte gå vilse bland siffrorna. Man vill fortfarande höra människorna och berättelserna. De flesta håller nog med om att det inte är lika roligt att titta i data som att läsa om en person som har drabbats på något sätt. Jag tycker det är viktigt att man försöker göra databasjournalistiken mer mänsklig och hittar människor bakom siffrorna som på något sätt har drabbats.

Ett sådant exempel är när My Vingren granskade hvb-hem för Veckorevyn. Hon skapade en databas där hon kunde överblicka förekomsten av övergrepp, men letade också upp konkreta fall.

– Det förekom ett stort antal övergrepp på platser där unga skulle vara fredade. Men det var viktigt att det inte bara blev siffror utan också personer bakom statistiken. Man vill att människor som tar del av reportagen ska bli engagerade i det de läser.

”Det är ett så tacksamt sätt att bygga gräv, att samla mycket information. Men samtidigt är det viktigt att inte gå vilse bland siffrorna. Man vill fortfarande höra människorna och berättelserna.”

My Vingren

I två artiklar för Filter 2016 följde My Vingren en anonymiserad hacker, Anders, som har utvecklat programvara för att identifiera mängder av nätpedofiler och deras delning av barnpornografi, men var frustrerad över att han inte lyckades få polisen att lyssna på hans upptäckter.

Artiklarna handlar om Anders digitala grävande snarare än att vara My Vingrens egna digitala gräv, även om hon också medverkar vid ett tillfälle när han åker till en lägenhet för att försöka säkerställa att en identifierad person är den han verkar vara.

I sin text måste hon förklara ett avancerat tekniskt språk för läsaren. Det är namn på operativsystem, funktioner och annan teknisk terminologi samt hur de används. Alla läsare hänger kanske inte med i förklaringarna, andra kanske tycker att det över-förklaras.

– Det är jättesvårt att veta var man ska lägga sig för man vill inte heller skriva någon på näsan. Man måste hela tiden förklara det som är svårt samtidigt som man inte vill förklara för dem som redan vet, då kan de känna sig dumförklarade. Jag kan läsa granskningen i dag och tänka att jag lyckades förklara en del svåra saker men också överförklarade en del saker som var ganska enkla.

Hur fick du kontakt med Anders, hackern?

– Vi träffades via gemensamma kontakter. Många av de uppslag jag får har att göra med att jag träffar människor som berättar om sådant de har upplevt. Jag tror att jag hellre lyssnar än pratar och att jag kanske alltid har varit ganska blyg, på gott och ont. Men det gör att jag hamnar i situationer där jag fångar upp de här personerna.

Artiklarna blev också till en granskning av polisen, som till slut började titta på Anders uppgifter tack vare att My Vingren ställde frågor. Men såvitt hon känner till blev det inga lagförda i Sverige, däremot några utomlands.

Hur viktig var din tekniska kompetens för att du kunde skriva artiklarna?

– Jag behövde absolut ha den för att kunna skriva den här artikelserien. För att förstå vad som händer på internet när någon laddar upp någonting måste man också förstå tekniken bakom. Mycket när det gäller digital research handlar om att våga sig in i det tekniska och lära sig något som man kanske inte kunde från början, våga ställa frågorna. Jag tror att alla journalister skulle må bra av att kunna lite kodning, att ha en grund för att våga gå djupare.

Hur många har det?

– Jag tror inte att det är jättemånga. Men jag tror mest det beror på att man inte har resurser och tid. Alla journalister i dag är stressade, vi har mycket att göra och får ofta lite betalt, i alla fall som frilans. Även på redaktionerna är det tufft, man ska leverera mycket och få redaktioner har möjlighet att ge extra tid till utbildning.

Även Emelie Rosén har haft stor nytta av sin egen digitala kompetens, inte minst när det gäller att tänka kring var man ska leta efter uppgifter. När hon gjorde Gamer var det lätt att få kontakt med personer, berättar hon, men spelvärlden i sig är okänd för många journalister.

– Det är en väldigt tillgänglig värld, så i grunden kan man säga att det bara var att börja. De flesta kanske känner ett motstånd när man ska göra något för första gången och jag kunde väldigt lite om spelande, så jag behövde bekanta mig med det. Jag tog hjälp av barn och vuxna som är erfarna för att lära mig snacket och spela ihop med dem. Det kortade ner min resa mycket, säger Emelie Rosén.

Under arbetet med dokumentärserien kom hon i kontakt med en man som försökte grooma en påhittad profil föreställande en 13-årig kille som hon hade skapat. Det innebar mer avancerad research när hon skulle säkerställa mannens verkliga identitet. Hon hade letat upp ett forum där hon visste att mannen, som tidigare var dömd för sexualbrott mot barn, hade rört sig och lade till honom som vän. Hans konton från den tidigare brottsligheten var intakta, ingen hade stängt av dem och polisen hade inte följt upp dem.

När Emelie Rosén var helt säker på att hon hade hittat rätt person åkte hon hem till mannen med inspelningsutrustning och frågade ut honom. Han nekade först till att ha utsatt några barn efter domen, men när han blev överbevisad när det gällde den påhittade 13-åringen erkände han det. Dock hävdade han att det inte gällde fler barn.

En av de ungdomar i spelvärlden som Emelie Rosén intervjuade är en anonymiserad kille som kallas Victor i programmet.

– Jag kan inte gå in på i detalj hur jag kom i kontakt med honom, så det får bli ett politikersvar. Väldigt många av de barn och unga som jag hade tät kontakt med i arbetet var personer som jag kom i kontakt med när jag var helt öppen med vem jag var och rörde mig i olika spelforum. Det fanns ganska många som ville berätta om hur det var. Jag var också ute i skolor för att jag gjorde en enkät. Då var det flera som började prata med mig och andra som skrev upp sina kontaktuppgifter. Att komma i kontakt med barn och unga var den minst utmanande i projektet.

Enligt Emelie Rosén är journalister ofta inte så bra på att bevaka frågor som rör barn och unga ur deras eget perspektiv. För den gruppen är samtidigt den digitala miljön ofta viktig. Därför gäller det att kunna sätta sig in i var barn rör sig.

Emelie Roséns kontakt med den dömde pedofilen innebar digitalt wallraffande, vilket kräver särskilda yrkesetiska överväganden. Mannen är helt anonymiserad i reportaget, med utbytt röst.

– Jag var noga med att aldrig lura barn, så kontot där jag utgav mig för att vara en 13-åring användes väldigt specifikt bara till den kontakten. Allmänintresset är stort när det är en person som tidigare har dömts för olika typer av sexualbrott mot barn, men det är hela tiden en avvägning mellan allmänintresset och den personliga integriteten. Det där var någonting vi diskuterade inför och under arbetet och det var inte ett beslut jag tog på egen hand. Det var också en viktig princip att den 13-åring jag utgav mig för att vara inte var drivande. När jag åkte ut och träffade honom och spelade in presenterade jag mig direkt med vem jag var i dörren.

En annan viktig sak att tänka på så fort internet används i en granskning är det digitala källskyddet. My Vingren tycker att det är viktigt att inte slarva, även om en del källor kan bli lite rädda av att man börjar prata om att de kanske behöver skyddas.

– När jag har varit runt och föreläst har jag märkt att det är väldigt olika hur man hanterar källor. En del journalister blir vänner med sina källor på Facebook eller kommunicerar via lite väl öppna kanaler. Många källor har också en ovilja att gå in på slutna forum, ladda ner appar som Signal eller kryptera mejlen. Vissa källor vill bara höras via Facebook, men jag är inte alls bekväm med att ha mina källor där. I något fall har jag hjälpt till med att skapa en separat, anonym mejladress åt källor för vår kommunikation. Men det är vi som journalister som måste ta ansvaret och säga till källorna när det måste vara krypterat, säger My Vingren.

Intresset bland journalister för att utveckla sin digitala kompetens upplever hon som stort.

– Det finns mycket hunger, tycker jag. Folk vill kunna och de vill ha enkla lösningar. Eftersom det finns många verktyg blir folk också glatt överraskade när de inte måste lära sig allt själva, att det finns hjälpmedel. Men jag lär också ut väldigt grundläggande saker, som hur man gör avancerade sökningar på Google och Twitter. De flesta verkar googla som gemene man. Jag är väldigt förtjust i till exempel sajtspecifika sökningar, det blir som att förvandla en sajt till en sökbar databas där man kan hitta sådant som en myndighet kanske inte alltid har tänkt att det ska synas på nätet, säger My Vingren.

Emelie Rosén har ett tips till den som vill försöka göra mer digital research.

– Det gäller att våga satsa högt och inte tänka vad man vet går att få ut med digital research utan vad man hade önskat att det gick att få ut. Maxnivån går trots allt att nå ibland, säger hon.

Senaste Numret

Prenumerera eller beställ lösnummer

Omslag

Anna Gullbergs undersökande reportage i Expressen handlar minst lika mycket om att få människors förtroende som om att läsa förundersökningar. Även Diamant Salihus skildring av gängkriget i Rinkeby bygger på att han fått människor att öppna sig och berätta.
Läs även om illegala vapen, sektledare och wallraff i antivaccinrörelsen!

Beställ här