Med sikte på svartjobben

Det senaste året har två böcker getts ut som ur olika vinklar tar upp kriminalitet och utnyttjande av människor i den svenska byggbranschen. Båda författarna är journalister anställda på varsin LO-anknuten fackförbundstidning. Båda reportagen har nominerats till varsin guldspade. 

Elinor Torp jobbar på Dagens Arbete. Förra hösten kom hennes bok ”Vi, skuggorna” ut på Leopard förlag. Den går mycket pedagogiskt igenom på vilka sätt de svenska reglerna för arbetskraftsinvandring har öppnat för cyniskt utnyttjande av fattiga människors behov av uppehälle, som gjort dem beredda att resa till Sverige för att slita på restauranger, som städare eller i byggbranschen. 

Johan Fyrk på Byggnadsarbetaren har i en serie reportage skildrat hanteringen av arbetskraftsinvandrare i byggbranschen specifikt. Han har letat upp de människor som mot en struntsumma använts som ”målvakter” i ljusskygga bolag – inte sällan handlar det om hemlösa i exempelvis Lettland som lockats över till Stockholm för att skriva på papper som gjort dem juridiskt ansvariga för bolag de annars inte har det minsta med att göra.

Nu i höst kom reportagen i bokform som ”Svartjobbsfabriken” på Verbal förlag, och Scoop publicerar ett utdrag i detta nummer.

För sex–sju år sedan bodde Johan Fyrk i Kiev i Ukraina. Kunskaperna i ryska och ukrainska har han haft god nytta av i sitt grävande på den svenska byggbranschens skuggsida. Många av dem som arbetar med de sämsta villkoren och de sämsta lönerna komme från före detta Sovjetrepubliker. En ryskspråkig sajt, vars namn på svenska betyder ”Svenska palmen”, fungerar som informell arbetsförmedling för svartjobb på svenska byggen. 

– Arbetarna är rysktalande, säger Johan Fyrk. De kan inga andra språk. Det är därför det är så praktiskt att ha dem här. Det kan inte gå till polisen knappt, de kan ingen engelska, allting blir svårt, de är i händerna på de här brottslingarna.

Svart arbete på byggarbetsplatser är för all del inte något nytt i sig, vilket de vändkors och passerkort som länge använts skvallrar om.

– Det som har vuxit de senaste åren är det cyniska utnyttjandet av arbetare från Öst, säger Johan Fyrk. Det som är nytt sedan 10–15 år är det grova utnyttjandet av personer, nästan människohandel. Att man cyniskt tar människors identiteter, köper dem för minsta tänkbara summa och fraktar över dem till Sverige på en färja och låter dem skriva på lite papper. Det här storskaliga utnyttjandet av både arbetare som bor i ruckel bland vägglöss och jobbar med asbest, och de här målvakterna. Så vi får två grupper som inte fanns i början av 2000-talet. Då kanske man såg mellan fingrarna på jobb som till exempel att bygga om en sommarstuga och få pengar i handen, och så vidare. Eller att man jobbade svart på helgen på något bygge eller så. Men den här importen av folk och det här hemska utnyttjandet har vuxit något enormt. 

Trots att det han granskar är kriminella nätverk med starka resurser är han inte personligen orolig för sin säkerhet. Däremot tar källorna risker.

– Jag lever ju inte så farligt i jämförelse med de personer som pratar med mig, säger Johan Fyrk. Där har vi varit väldigt försiktiga med att visa vilka vi pratar med och vilka företag det gäller. Ibland har vi utelämnat det bara för att skydda källorna, just för att vi vet att det här är så pass farliga personer som också har en förmåga att leta rätt på folk. De har letat rätt på mig, till exempel. De förstod att det var jag som har skrivit det här trots att vi hade med flera bylines. Då märker man att här finns det resurser. Men jag har inte märkt det på något annat sätt. 

I de fall hot har förekommit har det handlat om rättsliga åtgärder, berättar han.

– Inte i det här fallet, men i andra är det rätt vanligt med hot i stil med ”vi ses i rätten”. Eller att man kräver olika saker, att viss information ska vara med eller att man vill veta vem som har pratat med en och så vidare. Det håller sig oftast på den nivån.

Johan Fyrk hade inte väntat sig den uppmärksamhet som reportagen i Byggnadsarbetaren väckt. 

– Det har blivit ett mycket större genomslag än jag hade trott, säger han. Det handlar ju om byggbranschen, men det är många andra läsare som har läst det här, och boken har sålt. Många politiker har tyckt till och folk inom bygg tycker till med kraft.
Arbetsmarknadsministern har ställts till svars. Det hade jag inte alls väntat mig, att det skulle vara så. I vanliga fall så kan vi ha väldigt bra information om antalet dödsolyckor exempelvis, men det försvinner ofta. Den här gången har det inte gjort det, utan folk har tagit till sig det – även politiker och debattörer som inte brukar engagera sig i de här frågorna.

Foto: David Lundmark

– Vi skulle aldrig kunna bygga i den här takten som vi gör om vi inte hade använt utländsk arbetskraft. Och det är det som gör att de stora byggbolagen sitter med armarna i kors, säger Elinor Torp.

Samtidigt pågår det en debatt om arbetskraftsinvandring och reglerna för den.

– Det kan säkert hänga ihop med det, att det är en fråga som har blivit lite i ropet.

Hur korrupt skulle du säga att byggbranschen är i stort?

– Det är svårt att komma undan att det är så starka krafter i det här hela tiden. Det är så stora pengar och det går så snabbt. Det är väldigt starka krafter som ser till att de här oskattade arbetarna kommer in på byggen. Det kan finnas mutade arbetsledare och även personer som inte riktigt förstår vad man anlitar. 

– Man ser väldigt tydligt skillnad på byggbolag som tar tag i problemen för att de vill det, och byggbolag som låtsas ta tag i problemen. I boken ser man exempel på företag som verkligen mer eller mindre medvetet låter svartarbetare komma in. Sedan finns det företag som håller nere antalet underentreprenörer och har ordentliga kontroller.

– Är man en mindre spelare är det väldigt svårt att inte gå in på den här lite halvgråa vägen, att ibland ta in svartarbetare för att inte försvinna. Det finns företag som har minskat från att ha ett femtiotal anställda till att inte ha några anställda alls, just på grund av konkurrensen från svartjobbsföretag.

– De som vinner upphandlingar har helt orimliga priser, och då måste man kolla, kan det här stämma? Det ligger i systemet att det är orimligt låga priser. Beställarna är ju de som sätter ribban för vad som händer under dem helt enkelt. 

Om man teoretiskt skulle kunna stoppa all svart och lågavlönad arbetskraft, skulle det finnas tillräckligt med byggnadsarbetare för de byggnadsprojekt som behöver göras?

– Nej, i dag skulle det inte göra det. Det skulle inte finnas tillräckligt med personer som hade papper. Det tror inte jag i alla fall. 

Alltså förutsett att beställarna är beredda att betala de högre priser som det skulle bli frågan om.

– Om man bara skulle vända på handen i dag så skulle det inte räcka med arbetare, men gjorde man det successivt skulle man kunna anställa de personerna i stället som man tar in från andra länder. Personerna finns ju ändå, och vill säkert inte jobba för slavlöner. Så det skulle gå, men i dag finns alldeles för många personer utan papper i Sverige. 

Elinor Torp berättar att hennes bok ”Vi, skuggorna” till en början fick ganska mycket uppmärksamhet. Sedan bröt pandemin ut.

– Allt fokus under hela våren var på viruset, säger hon. Då hamnar allting annat i skymundan.

Elinor Torp säger att hon vet att boken blivit läst av många aktörer som har möjlighet att bidra till att förändra situationen för arbetarna längst nere på samhällsstegen.

– Statsministern har läst den och arbetsmarknadsministern har läst den. Det känns som att det i smyg har skett saker. Många fackförbund och även arbetsgivarparter har läst den. De stora bygg-bolagen vet jag har beställt boken. 

– Sedan hade man väl önskat att de hade agerat på det de vet. Det är en sak att medvetandegöra, det kan ju vi göra som journalister, men det andra är ju att agera, det är inte vårt uppdrag som journalister. Det är de stora upphandlarna som måste göra – stat, kommun och landsting. Det är de stora byggbolagen. Det är de som kan göra någonting åt det här. Det är en jävla massa skatte-miljarder som rinner ner i fickan på de kriminella. 

Enligt Elinor Torp har hennes bok skapat ett större intresse för frågan även i journalistkåren. 

– Vi lever ju inom den här trygga tjänstemannabubblan, säger hon. Vi kanske skriver om andra tjänstemän, men det är inte så många på de stora medierna som har så bra koll på att skriva om LO-kollektivet. Och inte om dem som står helt utanför den svenska modellen som de här arbetarna gör. 

– Och lik förbannat är det de som bygger våra bostäder och våra skolor, och bygger våra nya sjukhus. Vi måste faktiskt bry oss om dem också, för de dör och skadas och blir sjuka på våra svenska arbetsplatser. Därför tycker jag att det är en vinst i sig när man under 10–15 år har skrivit om det här ämnet, att se att det faktiskt börjar leta sig in i de stora medierna. Då ser man att det ändå blir någon samhällsförändring på sikt. 

Det pågår en debatt i samhället om arbetskraftsinvandring, liksom en annan, parallell, om hur många flyktingar och asylsökande Sverige tar emot. Elinor Torp säger att hon var orolig att hennes bok skulle kunna användas även i den senare debatten, av dem som vill se färre flyktingar i Sverige.

– Min farhåga var att det skulle spela i händerna på Sverigedemokraterna, men det här är ändå helt olika grupper. Det här handlar inte främst om asylsökande, utan om oseriösa och kriminella arbetsgivare som har hittat kryphål in i Sverige och ser att de kan mjölka oss på skattemiljarder. Det handlar om att arbetsgivare inte längre kontrolleras, att det har skett en nedmontering på arbetsmiljöområdet i Sverige. Jag är nog ändå glad för att det inte har blandats ihop så som jag befarade, att man ska koppla det här till flyktingar.

En person nämns i båda böckerna: den uzbekiske terroristen Rakhmat Akilov som dödade fem personer på Drottninggatan i centrala Stockholm den 7 april 2017. Före terrorattacken var Akilov en av de många människor från forna Sovjetunionen som under falsk identitet arbetar med tunga och farliga jobb – i hans fall asbestsanering.

– Det är inte en bok om Akilov, säger Elinor Torp. Han är en stereotyp för hur man kan leva och jobba i Sverige i det här skuggsamhället, och jobba under myndigheternas radar med samordningsnummer som arbetsgivare kan dela ut lite till höger och vänster, och där myndigheterna har noll koll på de här människorna.

– Men han är ingen stereotyp för en terrorist. Det är väldigt ovanligt att en knegare blir terrorist.

Däremot, säger hon, kan vi inte ha ett helt laglöst arbetsliv. 

– Vi kan inte bara göra som vi har gjort och ge upp kontrollerna helt. Det handlar om att lätta på småföretagens administrativa börda, och det förstår jag verkligen, men man kan inte helt sluta bry sig om att kolla hur människor hos de här arbetsgivarna har det. Så det är något som har skurit genom Sverige, där Sverige faktiskt har halkat efter och andra länder har gått om oss. Där arbetstagare i andra länder mår bättre än i Sverige, som en gång i tiden var det stora föregångslandet. Vi har det så bra här i Sverige för att vi har vår ”svenska modell” – men bara en av personerna i min bok är med i ett fackförbund. De är inte välkomna i något fackförbund och de är regisserade till att inte över huvud taget snacka med någon svensk. De är bara en bricka i de här kriminellas spel. 

– Kommer man inte åt de kriminella arbetsgivarna så kommer det bara att fortsätta. Det är ofta mellanhänder som säljer arbetstillstånd, och så säger de att så här och så här mycket tjänar du, och så här bra kommer det att bli. Och så stämmer ju inte det. Och så blir migrantarbetarna skuldsatta.

Borde inte ryktet om alla som blir lurade börja gå i de länder som folk kommer från?

– I hela västvärlden så utnyttjas ju folk i arbetslivet, av människosmugglare och mellanhänder som säljer arbetstillstånd. Men i Sverige har det varit extra mycket, man har sett att det finns vägar in och att man kommer undan med sina kriminella aktiviteter i svenskt arbetsliv, att man kan jobba ostört. Det finns de som är helt papperslösa, och så finns det tredjelandsmedborgare, de som har papper från ett annat EU-land, man får särskilja dem. Sedan är det EU-migranter som har rätt att jobba här i 180 dagar drygt.

Det finns hierarkier i skuggsamhället, säger Elinor Torp. Längst ned befinner sig de papperslösa. 

– De har det allra värst. 

– Och så har vi en byggboom i det här landet. Det är inte som att våra byggjobbare räcker till. Vi skulle aldrig kunna bygga i den här takten som vi gör om vi inte hade använt utländsk arbetskraft. Och det är det som gör att de stora byggbolagen sitter med armarna i kors. 

– Och du och jag tjänar ju på det här på kort sikt, för vi får billigare varor och tjänster. Det är ju stort att ta i det här när det är så många som jobbar på det här sättet. Sedan kanske ryktet sprids om det blir fler kontroller och fler razzior. De har ju börjat göra razzior i mindre skala där Skatteverket tillsammans med Arbetsmiljöverket och polisen åker ut tillsammans och spanar på olika arbetsplatser. Då kollar de både bokföring och arbetsmiljö. 

I boken riktar hon hård kritik mot de enklare regler för att starta och driva aktiebolag som införts under senare år, med bland annat lägre krav på vilket kapital man behöver gå in med. 

– De har ju slopat revisionsplikt och allt möjligt. Det går att driva företag i sömnen i dag. Det har fört med sig att även kriminella tyvärr använder företag som ett brottsverktyg.

Elinor Torp anser att hennes och Johan Fyrks böcker kompletterar varandra på ett bra vis. 

– Det som är kul med Johans bok är att den konkretiserar – hanhar gått in i ett fall så tydligt medan jag mer behandlar den lillamänniskan längst därnere som blir utnyttjad i det här systemet. Sedan vilka politiska beslut som ligger bakom och de stora upphandlarna högst upp som kan göra skillnad.

Denna artikel publicerades för första gången i Scoop nr 4 2020.