Medicinreporter i stormens öga

Vanligtvis kan de rapportera utifrån noggrant granskade vetenskapliga studier, och utifrån lång erfarenhet avgöra om det finns något nyhetsvärde bakom inte sällan hårt vinklade pressmeddelanden om revolutionerande upptäckter. Under pandemin har vetenskapsjournalisterna tvärtom rapporterat från frontlinjen och fått värdera ständigt nya rön som sällan hunnit granskas av andra forskare.

Det formella begreppet är ”peer review” och om en forskningsrapport eller vetenskaplig artikel har genomgått sådan granskning före publicering ska man kunna lita på att den vilar på korrekt utförd forskning. Sedan kan naturligtvis resultat visa sig vara fel i ljuset av nyare forskning, men det ska i varje fall inte vara fel på själva metoden.

Peer review tar tid, ofta längre tid än coronapandemin pågått. Det innebär att all forskning som det rapporterats om i medierna under våren måste tas med en nypa salt.

Amina Manzoor är medicin- och vetenskapsjournalist på Dagens Nyheter. För henne har den här våren har varit hektisk, minst sagt.

Det började på allvar i slutet av februari. Fredagen den 21 gick Amina Manzoor hem från jobbet för helgen. Då hade utbrottet i Wuhan i Kina precis börjat mattas av något. Under helgen började rapporterna komma om ett stort utbrott i norra Italien. Även i Sydkorea och Iran dök det upp många fall.

– Då insåg jag att nu kommer det. Nu har det hänt något. Den helgen var väldigt avgörande för mig.

Vi hörs på telefon en förmiddag i slutet av april. Träffas är inte att tala om. Förmiddagarna är vanligen lugnare, eftersom det är färre presskonferenser att följa. Just den här torsdagen är Amina Manzoor dessutom ledig – korttidspermitterad som alla DN-journalister var en tid under våren.

Hon berättar att det i inledningsskedet – tidigare under vintern när viruset såvitt vad som då var känt bara fanns i Kina – inte var självklart att det skulle utvecklas till en global pandemi.

– Coronavirus har aldrig orsakat en pandemi förut, varför skulle det göra det nu? Hade det varit ett influensavirus, då hade jag sagt att det här kommer att bli en pandemi, det här kommer att bli jätteilla, säger Amina Manzoor. Då visste man ju inte heller att det kunde spridas mellan människor. Man hade inga tydliga tecken på det. Man såg det, men man var inte säker på hur vanligt det var. Det finns en fågelinfluensa som härjar i Kina – ibland. Den sprids nästan bara mellan fågel och människa, men i enstaka fall mellan människor. Den har väldigt hög dödlighet, och skulle den börja sprida sig så skulle man bli superstressad. Men det var väl just det här att det var coronavirus som gjorde att det kändes som att det kanske inte skulle bli så farligt.

Hur är det att jobba som medicinreporter när ditt område är det allt överskuggande?

– I början hade jag en mycket mer framträdande position, man frågade mig mycket mer, man litade på min kompetens. Men sedan har det blivit lite mindre medicin och vetenskap och mer politik och ekonomi, och i takt med det har ju andra reportrar börjat skriva om det här. Det är väldigt häftigt, men det är också väldigt jobbigt att se hur ens eget ämne misshandlas ibland. Och hur mycket folk inte förstår om vetenskap.

Amina Manzoor berättar om problemet med de rapporter som släpps utan granskning. De har ännu inte publicerats i de vanliga vetenskapliga tidskrifterna, men sprids ändå.

– De läggs bara ut på öppna sajter, och det kommer ut i media. Och jag är inte alls säker på att det är en bra idé, för många av de här studierna kommer aldrig att publiceras, de är inte tillräckligt bra. Många kommer att rättas ganska rejält, eller ändras tills de publiceras. Men då känns det så gammalt redan när man skriver om det.

– Så man får vara väldigt försiktig med vad man slår fast, och mycket mer använda orden troligt, sannolikt, i nuläget. ”I nuläget” använder jag jättemycket. Men många läsare ser kanske inte alltid just det ordet. Och så får man höra att ”men du har ju ändrat dig”. Nej. Forskningsläget har ändrats.

Det märker man när det gäller Folkhälsomyndigheten också, att folk säger att ”men i mars sade de ju så här…”.

– Det är en extrem utmaning att försöka förklara det också, och det vet jag inte om vi alltid har lyckats med, att det här är föränderligt, det är svårt och det går snabbt, så det är svårt att inte riskera att man sitter och spår in i framtiden. Det är klart att de här modellerna kanske gör det. Men modeller är i bästa fall bara ganska fel. De är oftast väldigt fel. Det fanns en modell som blev väldigt spridd under ebolautbrottet i Västafrika 2014 som sade att det skulle bli 1,5 miljoner ebolafall. Så blev det ju inte. Det blev väldigt stort, men det var 30 000 fall, och det är ju ganska stor skillnad.

Vad gick snett där?

– Det är så modeller fungerar. Man gör lite olika bedömningar av parametrar. Det kan vara att man tog det absolut värsta, jag tror 1,5 miljoner var det värsta scenariot. Och media rapporterar ofta bara om det värsta. Man tar ju ofta fram flera scenarier.

Och ibland kan kritiken paradoxalt nog komma för att effektiva åtgärder räddat många liv, säger Amina Manzoor.

– Det är ju så med folkhälsoinsatser, att experterna varnar för en situation. Men sätter man in åtgärder vid en viss punkt, då kommer det kanske aldrig bli så illa, och då kan ju också människor reagera så här: ”Men det blev ju inte så farligt?”. Nej, för att man gjorde någonting.

Det händer ju ibland att många medier hakar på en felaktig forskningsrapport, som den 2002 om att chips skulle vara farligt för att det innehåller akrylamid. Hur kan man göra för att motverka sådant från journalistiskt håll?

–Det gäller ju att granska varje rön kritiskt. Man ska gärna kontakta någon forskare som inte har varit med i den studien för en oberoende kommentar. Och det ska man göra även om det känns som att det här är världens bästa grej. Forskare har ju också egenintresse av att synas, få forskningsmedel och uppmärksamhet av att komma ut med sina rön. Och det är jag ganska van vid.

– Nu är det ju jättehögt tempo, och alla forskare nästan i hela världen fokuserar på det här ämnet, vilket gör att några kommer att vara sämre, och några kommer att vara bättre rustade. De har kanske forskat i virologi eller epidemiologi eller infektionssjuk-domar tidigare. Så man ska ju också fundera på vem det är som släpper det här.

– Jag tycker alltid att man ska försöka kontakta någon som inte har varit med i studien. Något slags oberoende expert. Jag vet att andra vetenskapsmedier också jobbar så.

Får du ta emot mycket skäll – på DN, på journalistkåren eller kanske till och med på myndigheterna?

– Jag får både ris och ros. Dessutom frågar folk saker man borde fråga myndigheterna, då brukar jag skicka vidare dem. Och de frågar också saker de inte tycker att de får svar om från myndigheterna. Och jag har inte möjlighet att svara på de mejlen. Jag försökte i början, men nu får jag så mycket mejl.

– Jag tror nog aldrig jag har rapporterat om något ämne som folk varit så engagerade i. Kanske socker…

Tror du allt detta under våren skulle kunna påverka synen på behovet av vetenskapsjournalister och medicinjournalister?

– Jag hoppas det, och jag tycker ju att de medier som har specialreportrar inom just medicin har klarat sig mycket bättre. Det kommer jättemycket forskningsrön, och det är svårt att granska dem även för oss. Men för mig är det ganska lätt ibland att kunna avfärda vissa saker som jag ser att andra medier har hoppat på eller som man ser att någon annan på redaktionen går igång på. Så kan man bara säga att ”det där stämmer inte”. Jag hoppas att man förstår kompetensen och hur viktig den är.

– Man behöver ha möjlighet och tid att sätta sig in, och då har man också en erfarenhet att vila på. Man kommer ihåg: Vad sade de för två veckor sedan? Vänta nu, den här typen av virus brukar inte finnas hos de här djuren, varför skulle det finnas hos dem just nu?

Vissa typer av spekulationer och rykten känner Amina Manzoor igen från andra utbrott, från andra sjukdomar.

– När zika bröt ut för fyra år sedan, när jag precis börjat på DN, var det också mycket konspirationsteorier i omlopp. Det var mycket saker som rapporterades som sedan inte visade sig riktigt stämma. Och jag tror att vi vetenskaps- och medicinjournalister har lite mer is i magen ibland och kan kanske hålla huvudet lite kallt. Man tänker: ”Är det här någonting vi ska gå på, hur ska vi rapportera om det här?” Om det är något som inte känns trovärdigt eller som man åtminstone behöver undersöka lite mer innan man bara basunerar ut det.

– Vi journalister vill gärna göra snabba jämförelser, vi vill ha absoluta tal, kunna säga att så här var det. Och vi kommer inte att kunna säga så på väldigt länge. Jag tror att vi som bransch måste gå tillbaka sedan och titta noga vad vi gjorde bra och vad vi gjorde dåligt, och hur vi kan lära oss. För vi vet ju att pandemier är en del av vår vardag. Vi kommer ju att råka ut för nya pandemier. Däremot så tror jag att det är viktigt att man också ser så att man inte drar på för mycket och blir för alarmistisk i vissa lägen, eller tonar ned för mycket. Så att man är säker på också att man har förtroende hos läsarna.

– Jag kommer ihåg att det blev ganska hård kritik efter svin-influensan bland annat. Nu blev ju den inte så allvarlig, och exakt varför vet man inte riktigt. Det fanns ju ett visst skydd i befolkningen. Här är ingen skyddad. Jag tror att vi verkligen måste tillåta oss att vara öppna när det har lugnat ner sig, att börja fundera på hur vi klarade av uppdraget. Vad gjorde vi bra, vad gjorde vi dåligt? Det tror jag är jätteviktigt just för förtroendet från allmänheten. Vi måste värna om det.

Denna artikel publicerades för första gången i Scoop nr 2 2020.