Risk att visselblåsare tystnar med ny lag

På onsdagen antog riksdagen som väntat ändringen i Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen som gör utlandsspioneri till ett tryckfrihetsbrott. 270 ledamöter röstade ja och 37 nej. 

I förarbetena talas om risker med att främmande makt eller motsvarande sammanslutning – man exemplifierar med den islamistiska terrororganisationen Al-Shabaab i Somalia – kan utnyttja svensk yttrandefrihet för att med hjälp av utgivningsbevis röja uppgifter som kan skada Sveriges relation till allierade. 

Lagförslaget, som godkändes i en första omgång i våras och sedan varit vilande över valet som krävs vid grundlagsändringar, har kritiserats kraftigt från såväl företrädare för svenska journalister som jurister. Kritiken handlar om att meddelarskyddet sätts ur spel i de fall lagen misstänks vara tillämplig, och att flera stora avslöjanden inte hade kunnat göras om lagen varit på plats. Visselblåsarna hade helt enkelt inte tagit risken.

I riksdagen är dock enigheten stor kring att grundlagsändringen är rätt och förnuftig. Av partierna är det bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet som motsätter sig lagändringen. Liberalerna var emot i våras och MP för – men båda har nu svängt åt varsitt håll i frågan. Få partier vill dock motivera varför det är viktigt att ändra lagen. 

En av dem som uttalat sig är konstitutionsutskottets ordförande Ida Karkiainen (S). Enligt henne handlar det om hål som behöver täppas till. På en debatt på måndagen hos Publicistklubben betonade hon vikten av att harmonisera lagstiftningen med den som finns i Finland, Norge och Danmark. 

– Att köpa sig ett grundlagsskydd kostar fem tusen spänn, sade exministern bland annat, och syftade då på att skaffa utgivningsbevis hos Myndigheten för press, radio och tv.

Tove Carlén är jurist på Journalistförbundet. Hon ifrågasätter att Sverige ska sänka sig till andra länders nivå beträffande yttrandefriheten.

– Vi tar ofta våra nordiska grannländer som exempel, men vill vi försämra yttrandefriheten och lägga oss på samma låga nivå som andra länder? Eller vill vi stå upp för att vi har ett av världens bästa skydd för pressfrihet? säger hon till Scoop.  

Som Scoop tidigare rapporterat om har rättsprocesser mot journalister drivits i både Danmark och  i Finland på ett vis som vi i Sverige inte sett sedan IB-affären för nära 50 år sedan. I Finland, som inte har strikt utgivaransvar, pågår rättegången mot reportrar på dagstidningen Helsingin Sanomat, och utgången är i skrivande stund oklar. 

De finska journalisterna anklagas bland annat för förberedelse till att röja försvarshemligheter. Inför risken att gripas fick en av reportrarna panik och försökte förstöra sin dator, något som ledde till rökutveckling och att brandkår tillkallades. Polisen fick därigenom tillträde till hennes lägenhet och beslagtog bland annat USB-minnen. Reportern fick sedan bestrida polisens rätt att gå igenom innehållet ända till högsta instans. Efter många turer fick hon rätt: Materialet omfattades av källskydd. Men det var alltså långt ifrån självklart.

I Sverige får inte heller journalisters datorer undersökas hur som helst, men Tove Carlén ser ett problem med att möjligheten att använda hemliga tvångsmedel utökas

– Det påverkar ju källskyddet indirekt, eftersom fler uppgifter som omfattas av tystnadsplikt potentiellt kan hamna hos polisen, säger hon, och fortsätter: 

– I alla fall där man kommer över källskyddade uppgifter så är insynen i hur polisen faktiskt hanterar det materialet inte särskilt stor. Huruvida man använder det för att hitta andra bevis i och med att det leder en på spåren. Där får man lita på att polisen följer de regler som finns. 

Det Journalistförbundet är kritiskt till är den problembeskrivning som konstitutionsutskottet lägger fram, säger Tove Carlén. 

– Man säger att vi måste inskränka yttrandefriheten bland annat för att man annars skulle kunna ansöka om ett utgivningsbevis och använda det för att begå brottet utlandsspioneri. Och i teorin så låter ju det rimligt, men om man i praktiken skulle tänka sig hur det här ska gå till så har inte vare sig regeringen eller utskottet presenterat någon förklaringsmodell. Och det menar vi är en stor brist i det här förslaget. Man säger att det finns ett problem, men man kan inte konkret förklara hur problemet ser ut. Och när vi försöker be politikerna att förklara det så får vi väldigt svävande förklaringar, som att ”utländsk makt, de har sina knep”. Det är hemligt hur det här skulle gå till. 

Så ser det inte ut i andra lagstiftningsärenden, säger Tove Carlén. Där finns det normalt en problembeskrivning som polisen eller Säpo lägger fram. Man berättar hur det tillvägagångssätt man vill hindra med en lag ser ut. I det här fallet hur utgivningsbevis skulle kunna missbrukas för att kunna kringgå lagen. 

Det gör också att beredningen av lagen krockar med en annan grundlag, nämligen Regeringsformen. Vid en inskränkning av yttrandefriheten ska fördelarna, alltså de problem som rättas till genom lagförslaget, vägas mot den nackdel det innebär att yttrandefriheten inskränks.
– Den är väldigt svår att göra när man inte har en klar bild av problemet, säger Tove Carlén. Både regeringen och oppositionen säger att det är proportionellt och förenligt med regeringsformen att göra den här inskränkningen. Vi delar inte den slutsatsen. 

Skulle hantering av uppgifter visa sig strida mot den nya lagen sätts meddelarskyddet ur spel. En visselblåsare riskerar inte bara att röjas, utan också att åtalas för utlandsspioneri. En skrivning om försvarlighet har införts i den nya lagen, vilket de som stöder lagen anser minskar risken för att utgivare skulle åtalas för tryckfrihetsbrott. Tove Carlén säger att det i och för sig är bra att försvarlighetsrekvisitet finns, eftersom alternativet att det inte fanns hade varit värre. Men hon ser andra problem.

– Vår huvudkritik mot förslaget är att det kommer att ha en väldigt stor avskräckande effekt på källor vilja att lämna uppgifter till journalister. Vi tror inte att försvarlighetsrekvisitet kommer göra särskilt stor nytta ur den aspekten eftersom förslaget som helhet har en så stor avskräckande effekt. 

Dessutom behöver en ny lag prövas, och ett fall skulle sannolikt gå ända till Högsta domstolen. Chansen att Justitiekanslern innan det finns ett sådant avgörande på egen hand skulle bedöma att ett misstänkt fall är försvarligt minskar.

– Och då besannas ju alla farhågor som vi har lyft. 

Men lagen kommer att orsaka problem långt innan ett ärende hamnar på JK:s bord, säger Tove Carlén. Liksom många andra gjort i debatten tar hon Anders Kompass, den svenske visselblåsaren som avslöjade att FN-soldater begått övergrepp på barn i Centralafrikanska republiken, som exempel. 

– Han utsattes för repressalier långt innan det här blev känt. Och det är ju så som lagen kommer att tillämpas: När källor lämnar uppgifter. Och redan i dag, även om man har meddelarfrihet, så finns det exempel på källor som utsätts för repressalier och blir av med jobbet. 

Den nya lagen gör att det kan bli vanligare, tror Tove Carlén. Hon tar som exempel en anställd inom försvaret som får kännedom om korruption inom ett samarbete som Sverige har med en annan stat. 

– Den personen kommer inte i första hand att gå till media. Utan antagligen kommer personen att försöka hitta juridisk rådgivning. Och då finns det en stor risk att man i ett sådant fall, där personen riskerar fängelse, tar det säkra före det osäkra och avråder. 

Foto: Daniel Wiklander

Daniel Öhman, reporter på Ekot.

En av dem som på senare år gjort avslöjanden som just kunnat skada Sveriges relationer till utländska partners är Daniel Öhman på Ekot. Tillsammans med Bo Göran Bodin avslöjade han 2012 planerna på en vapenfabrik som Totalförsvarets forskningsinstitut skulle hjälpa Saudiarabien att bygga. 

Redan då var det riskabelt att publicera, säger han till Scoop.

– Vi tog en risk, våra källor tog en risk och våra ansvariga utgivare tog en risk. Redan den befintliga lagstiftningen har ett bristfälligt skydd när det gäller den här typen av uppgifter där det kan bedömas av organisationer som att det kan skada Sveriges relationer till annan makt, att det kan skada Sveriges säkerhet och så vidare. Och Saudiarabien blev ju jättearga för den här publiceringen. De fick ingen vapenfabrik. Det var redan då väldigt utmanande att publicera ett sådant här material. Och det skulle ju bara bli ännu svårare nu.

Det är många led i en sådan här publicering där den kan stoppas, säger Daniel Öhman. Någon ska tipsa en journalist om ett missförhållande. I nästa led ska journalisten våga befatta sig med den här handlingen, som man vet kan innebära brott mot tystnadsplikten för den som eventuellt lämnar ut den. 

– Då ska man vara medveten om att det kan väckas åtal där man blir skyldig att inställa sig och få frågor om vem källan är, säger Daniel Öhman. Då måste man vara beredd på att skydda sin källa och vägra yppa något. 

– I nästa led ska även ens chefer tycka att det är en bra idé att jag som reporter gör det här som både kan äventyra min säkerhet men också hela redaktionen, eftersom det kan bli föremål för brottsutredning. Det är långt ifrån alla ansvariga utgivare som tycker att det är roligt även om man kan hoppas att det ska bli ett bra avslöjande.

Daniel Öhman reagerar på vad han ser som luddiga skrivningar kring vad som är en hemlig uppgift. 

– I de fall de beskriver när man jobbar i mellanstatliga organisationer där lagstiftarna själva säger att det inte alls är säkert att det finns några uppgifter som är klassade som hemliga, då ska källan själv göra en bedömning av om det skulle kunna vara en uppgift som kanske skulle kunna skada Sveriges relation till andra makter. Det blir väldigt hämmande, säger han.

Daniel Öhman kallar lagen naiv.

– Den förutsätter att staten är god, och att den kommer att vara det i framtiden, säger han. Man kan inte förutsätta att staten kommer att vara god i morgon. Så ur det perspektivet skulle man snarare kanske behöva stärka tryckfrihetslagstiftningen.

Hade ni gjort reportaget om Saudiaffären under den nya lagen?

– Jag hoppas ju det. Men säker kan man inte vara. Jag hade gjort allt för att få publicera och varit lika noggrann för att skydda våra källor. Men jag kan ju inte vara säker på att min utgivare hade gjort samma bedömning.