Gräv

Han skildrar ett krig utan slut

Diamant Salihus bok om gängkrigen i Rinkeby har väckt stor uppmärksamhet. För Scoop
berättar han om hur han byggde upp ett förtroende hos grovt kriminella gängmedlemmar.

Kolbjörn Guwallius

Text

Fredrik Hjerling

Foto

I en ny, uppmärksammad reportagebok berättar SVT-journalisten Diamant Salihu historien om den dödliga konflikten mellan grupperingarna Dödspatrullen och Shottaz i Järvaområdet i norra Stockholm. Han beskriver hur ett antal unga killar, de flesta med svensksomalisk bakgrund, gräver allt djupare skyttegravar. Bokens titel, Tills alla dör, är förebådande.

Diamant Salihu har i flera års tid berört frågor nära gängkonflikter i sitt jobb på Expressen och senare SVT. Men ofta i snabb nyhetsrapportering. Bokformatet är nytt för honom.

– Det kändes ofta otillräckligt, jag kände aldrig att jag fick komma djupare och spegla den större bilden som man möter när man är ute i de här miljöerna. Det finns många frågor man vill lyfta för att ge en mer verklig bild av hur det ser ut och vilka problemen är.

Han säger att han inte ser sig som en kriminalreporter utan som en samhällsjournalist som är intresserad av sociala frågor. Kriminaljournalistiken är en del av det. Men bakom det extrema våldet i nyhetsrapporteringen döljer sig sociala utmaningar i form av problematisk skolgång, extrem segregation och utanförskap.

Hitta ett bra förlag och en bra redaktör. Det är Diamant Salihus tips till journalister som vill bli författare.

Majoritetssamhället ligger både fysiskt och mentalt avlägset när många saknar kontakter utanför den egna gruppen och pengar till kollektivtrafiken. Flera som är födda i Sverige lever så isolerat att de inte har kunnat lära sig det svenska språket särskilt bra. Så skapas segregerade öar i storstäderna, anser Diamant Salihu, men även i mindre städer. Själv är han uppväxt i Borlänge, dit han kom som sjuåring från Kosovo 1991. Även i Borlänge fanns redan då en boendesegregation.

– Jag kan på något sätt identifiera mig med de här killarna, för jag har växt upp i ett liknande område. Vi hade många gemensamma referenspunkter, som arbetslösa föräldrar och att man inte hade råd att resa bort. Men jag tyckte att skolan var rolig och hade många kompisar, jag hade mycket lättare att integreras. De har vuxit upp i samma samhälle som jag, men med helt andra förutsättningar. Deras skolklasser hade färre barn med svensk bakgrund, det finns färre i området de kan prata svenska med, de har slutat spela fotboll mycket tidigare än jag för att deras föräldrar inte hade råd.

Efter att i flera år ha bevakat fragment av gängkonflikter som ofta kostade unga killar med invandrarbakgrund livet kom Diamant Salihu i kontakt med avhoppare som han intervjuade för SVT. En av hans kontakter, Khaled, beskriver han som mycket talför. De höll kontakten och byggde efter hand upp ett ömsesidigt förtroende.

– Det började efter det uppmärksammade dubbelmordet utanför Köpenhamn. En av dem som dödades hade tidigare försökt hoppa av. Han och Khaled hade haft liknande svårigheter med att ta klivet ut ur gängvärlden.

Du skriver om personer som i princip alla antingen är arga på eller rädda för. Hur var det att närma sig dem?

– Jag är inte rädd för människor. Jag tror inte att man ska vara det, särskilt inte om man bevakar den här typen av frågor. I grund och botten är vi alla människor och en del är beredda att göra extrema saker. Men det gäller ganska få timmar på dygnet. Resten av tiden är de någons syskon, barn, vän eller pojkvän. Det är i sådana stunder jag har försökt prata med dem. Jag utgår alltid från att människor vill berätta sin historia och ge sin egen bild. Vi måste också prata med dem vi är arga på och rädda för, för att förstå dem.

Hur kom du i kontakt med dem?

– Ibland skickade jag 20 brev åt gången till olika inblandade. Andra gånger fick jag kontakt genom anhöriga. Även om de inte själva bor på adressen de är skrivna på kanske närstående gör det och hör av sig om att en journalist är intresserad av dem. Det är i alla fall en första kontaktväg. Andra gånger har jag haft andra mellanhänder, skrivit direkt till dem på sociala medier eller lämnat lappar.

Några intervjupersoner har Diamant Salihu behövt bearbeta länge för att få dem att förstå vad det är han vill åstadkomma. En del har trots det inte varit intresserade och har till och med blockerat honom i meddelandeappar eller bett honom att inte skriva boken.

Men många har gått med på att träffas och har då kunnat bidra med pusselbitar till historien.

– En del har sagt ”jag vet hela sanningen”, jag har svarat att det är intressant och lyssnat, men när jag har kommit en bit i arbetet har jag insett att ingen har hela bilden. Var och en har fragmentariska delar från sitt eget perspektiv. Det finns alltid olika versioner av sanningen, det har jag varit medveten om när jag har skrivit.

”Journalistkåren är så homogen att vi inte fattar hur Sverige ser ut. Vi som journalister måste gå i fronten, före forskare, kriminologer och poliser, och lyfta det som är relevant även om det är känsligt.”

Diamant Salihu

Som stöd för berättelserna har Diamant Salihu gått igenom förundersökningar och domar, besökt platser, pratat med poliser, socialtjänst, vittnen och anhöriga, gått igenom inlägg i sociala medier och tittat på de inblandades musikvideor. Han har till och med begärt ut och kontrollerat gamla skolfoton för att vara säker på vilka som har gått i samma klass som barn.

Har du upplevt några hotfulla situationer under dina intervjuer?

– En del tror att man blir hotad per automatik, men jag tycker inte att jag har blivit bemött med hot. En del av de tongivande personerna sitter ju inne och kan inte skriva direkta hot när man har kontakt via brev (eftersom Kriminalvården granskar breven, red. anm.). När man får till ett möte med en person och bemöter den med respekt får man ofta ett bra samtal. Jag har varit tydlig med att jag även kommer att prata med deras fiender för att ge en så rättvis bild som möjligt och de respekterar det.

Hur har du tänkt kring din egen säkerhet i arbetet?

– I vissa situationer har jag tänkt mig för lite extra. Var ska jag träffa någon, vilken plats har de föreslagit? Men jag vet också att det här jobbet kräver att man måste utgå från att människor inte vill mig illa, utan vill ge sin bild. Jag bygger också på min långa erfarenhet som reporter. Jag har pratat med grovt kriminella i många år och vet att det inte är svartvitt.

Diamant Salihus intryck är att journalister inte ses som fiender till de gängkriminella, även om en del av dem kan känna sig trängda eller provocerade i vissa situationer, som direkt efter att en vän har mördats.

– Men det stämmer att tröskeln för våld har sänkts, vilket många av kollegorna tycker är ett problem när man ska rapportera. Men jag utgår från att ingen ska vilja skada mig och försöker värdera vem jag träffar och i vilken situation. En del pratar man med i rättegångslokaler där man vet att de inte har vapen eftersom de har gått genom en säkerhetskontroll.

Har du tagit till några säkerhetsåtgärder för egen del?

– Det finns så klart personer runt mig som jag har berättat för vem jag ska träffa, ifall något skulle hända. Jag har vidtagit de säkerhetsåtgärder som jag har lärt mig genom jobbet om sådant som val av platser. Man åker inte till en helt isolerad plats hur som helst. Jag är inte naiv, men jag är inte heller rädd för människor. Visar man att man inte är rädd utan är genuint nyfiken så slappnar människor av.

En skillnad mellan Diamant Salihus bok och daglig nyhetsrapportering kring skjutningar och gängkriminalitet är att han anger de inblandades etnicitet. Många har rötterna i Somalia och tillhör därmed en grupp som är utsatt för rasism i Sverige och som ofta stigmatiseras. Men Diamant Salihu anser att historien inte går att berätta utan att också sätta in den i ett sammanhang där de inblandades bakgrund förklaras.

– Jag tycker inte alls att det är problematiskt i det här sammanhanget eftersom just den här konflikten handlar om barndomsvänner från det svensksomaliska communityt som började ha ihjäl varandra. Det hade varit helt obegripligt om jag inte hade berättat det och det hade blivit en jättekonstig historia som jag inte själv hade förstått om jag hade läst den. Det spelar roll att deras föräldrar känner varandra, att de går i samma moskéer, är med i samma föreningar och bor i samma områden där många med samma nationalitet samlas. Det är också viktigt för att förstå hur de här unga killarna har vägrat lyssna på sina egna föräldrar och religiösa ledare när de försökt få vännerna att försonas.

Pizzerian i Rinkeby där ett av morden i det utdragna gängkriget i stadsdelen utfördes 2018.

Den dödliga konflikten innebär en stor påverkan på den svensksomaliska gruppen lokalt, men också på resten av samhället. Konflikten har uppmärksammats politiskt. Det spelar roll för vilka lösningar på problemen som är möjliga vad konflikterna beror på, tror Diamant Salihu. Att det här handlar om barndomsvänner med samma bakgrund är en viktig faktor.

– Jag vet också att många i just det communityt tycker att det är extremt plågsamt att det handlar om deras egna, släktingars och vänners barn. När så många av morden förblir ouppklarade påverkar det anhöriga på ett sätt som många har svårt att förstå. När du bor nära människor som du vet kanske ligger bakom mordet funderar du hela tiden på vem du kan prata med och klaga till, hur säkra dina barn är. Det stärker rädslan. Det blir så klart relevant att försöka förstå det.

I nyhetsmedierna förmedlas ofta bara att en skjutning har skett och om någon har dött eller inte. Diamant Salihu efterlyser mer kunskap bland svenska journalister om bakgrunden till gängkonflikterna så att de kan ge en mer korrekt bild av vad som faktiskt pågår.

– Om man i den dagliga rapporteringen berättar om en skjutning hinner man inte lära sig så mycket. Man måste veta mer om bakgrunden i konflikten för att det ska vara relevant att berätta. Har det att göra med en konflikt mellan barndomsvänner, två familjer, en blodsfejd inom släkten? Det finns en okunnighet om de här frågorna i Sverige och det är på tiden att vi lär oss. Kollegor utomlands är ofta mycket bättre på att beröra sådant utan att det blir stigmatiserande. Man berättar vad som hände och det som är relevant för historien. Om något är relevant ska man berätta det, men vi behöver kanske lägga mer tid på att förstå varför de här morden sker. Det betyder inte att man varje gång ska berätta vilken etnicitet de inblandade har, men jag förstår inte problemet med att berätta när det är relevant.

Som läsare upplevde jag att det gav en djupare förståelse för sammanhanget. Blir det mer motiverat i en bok än i daglig nyhetsrapportering?

– Jag tycker att det är viktigt att man oavsett ställer frågor som hjälper en att förstå bakgrunden när man är på plats. Om jag skulle åka till exempel till Kristianstad för att göra en motsvarande bok om en konflikt där nio av tio dödsoffer har albanska rötter är det klart att jag hade frågat hur det kan komma sig att så många av dem som dödats har albanska rötter. Jag hade försökt förstå det genom att prata med skola, civilsamhälle, föräldrar, imamer och så vidare. De här personerna kanske är från samma by. Många kommer från länder där man kanske har parallella rättssystem för att lösa konflikter. Eller så kan det handla om svartsjuka över en tjej, pengar och heder. Vår uppgift är att berätta det vi vet så sanningsenligt som möjligt.

Enligt Diamant Salihu är det viktigt att svenska journalister lär sig om hur tvister hanteras inom grupper där sådant förekommer. Annars kommer man inte att kunna ge en korrekt bild. Allt från skilsmässor till mord kan hanteras av interna råd. Vi måste kunna skildra sådant utan en ängslighet över hur det kanske tas emot.

– Vi måste förstå att det är så Sverige ser ut. Så ser världen ut och då ser Sverige också ut så och vi måste kunna skildra Sverige som det ser ut. Men journalistkåren är så homogen att vi inte fattar hur Sverige ser ut. Vi som journalister måste gå i fronten, före forskare, kriminologer och poliser, och lyfta det som är relevant även om det är känsligt. Man kan jämföra med hur utrikeskorrar kan åka till de mest isolerade länderna och där lyfta hederskulturer och blodsfejder. Det är klart att det sker i Sverige också.

En annan detalj i Diamant Salihus bok som sticker ut är att flera personer i konflikten är namngivna, låt vara ofta med sina smeknamn. Den som är mest känd för en större läsekrets är rapparen Yasin.

– Jag tycker att han är så pass offentlig och omskriven att det är oproblematiskt att använda hans riktiga namn för att berätta om hans roll i historien. Allt eftersom arbetet med boken pågick blev hans roll också mer relevant.

Redan första gången Diamant Salihu träffade sin källa Khaled tänkte han tanken att ämnet kunde bli en bok. Hösten 2019, efter att bokagenten Leo Lagercrantz hade uppmuntrat honom att skriva en bok om konflikten, tog han några första steg för att försöka utvärdera om han skulle klara av det och sedan var arbetet som mest intensivt under 2020.

Men att ge sig på ett bokprojekt var någonting Diamant Salihu först tvekade inför. Under processen har han haft stort stöd av förlaget Mondial och nämner särskilt bokens redaktör Theodor Lundgren. Språkligt rör den sig någonstans i gränslandet mellan sakprosa, new journalism och skönlitteratur.

– Det är viktigt att ha en bra redaktör. Jag hade stor hjälp av honom och av förlaget. Ett mål har varit att språket ska vara lättillgängligt för läsarna så att inte bara journalister och myndighetspersoner ska läsa boken utan att även unga killar ska göra det.

Diamant Salihu har hört om bokhandlare som har berättat att den har köpts av unga killar och ”sådana som ser ut att vara advokater”. Han känner också till föräldrar i utsatta områden som har läst den och berättar att mammor inom den somaliska gruppen, där många inte kan svenska så bra, har planerat bokcirklar för att gå igenom den.

Har du blivit sugen på att skriva fler böcker?

– Ja, definitivt. Det finns en enorm styrka i bokformatet som jag har insett. Så jag skulle väldigt gärna skriva fler böcker om det dyker upp ett spännande ämne, någonting där man kan ge en komplicerad bild av en större samhällsfråga.

Vad har du för tips till journalister som vill komma igång med ett bokprojekt?

– Hitta ett bra förlag och en bra redaktör. Jag som aldrig skrivit en bok tidigare har verkligen känt att jag har haft stor hjälp med att sätta samman den här komplicerade historien och göra den så lättillgänglig som det bara går. Hitta också provläsare med olika kompetenser för att få värdefull feedback. Sedan ska man nog inte tänka att man ska skriva en bok, utan bara sätta igång. Jag har alltid avundats kollegor som har skrivit böcker och inte fattat hur de har haft tid. Men om man hittar någon timme varje dag så kan man skriva ner berättelsen snarare än den färdiga boken så att man får ett skelett att utgå från. Sedan kan man lägga till, skriva om och korta. Det är också bra att vara prestigelös överlag i processen.

diamant02

Fakta: Diamant Salihu

Yrke: Författare, journalist, föreläsare
Familj: En stor familj som är utspridd över Europa.
Bor: Stockholm
Har gjort tidigare: Varit utrikeskorrespondent baserad i London för Expressen, fått Wendelapriset för ”Asylrapporten”, rapporterat mycket om IS-resenärer, gängmiljön, terrorism och i flera omgångar bevakat Ukrainakriget. Började på Borlänge Tidning som Ung-reporter, sedan Värnpliktsnytt, GT, Expressen i elva år och sedan hösten 2017 på SVT.
Deltar på Gräv i panelen ”Så gör du ditt gräv till en bok”.

Senaste Numret

Prenumerera eller beställ lösnummer

Omslag

Anna Gullbergs undersökande reportage i Expressen handlar minst lika mycket om att få människors förtroende som om att läsa förundersökningar. Även Diamant Salihus skildring av gängkriget i Rinkeby bygger på att han fått människor att öppna sig och berätta.
Läs även om illegala vapen, sektledare och wallraff i antivaccinrörelsen!

Beställ här