Inrikes

De visar varifrån vapnen kommer

Länge ansågs smuggling från Balkan vara det huvudsakliga viset som illegala vapen kommer in i landet. Mathias Ståhle och Jani P Sallinen på Svenska Dagbladet har visat att så långtifrån är fallet. I boken ”Vapensmederna” fördjupar de sin granskning av vapnens väg till Sverige.

Daniel Wiklander

Text

Fredrik Hjerling

Foto

Luften inne på restaurangen Vår krog & bar på Vårväders-torget i Biskopsgården i Göteborg var tung av krutrök och lukten av blod när polis och ambulanspersonal kom dit på kvällen den 18 mars 2015.

Där inne låg ett tiotal skottskadade personer, varav en inte överlevt. Maskerade män hade rusat in och öppnat eld med automatvapen bland gästerna. Måltavlan var framför allt den döde mannen, men de båda skyttarna verkar inte ha haft någon urskiljning när de avlossade nära 30 skott i lokalen. 

Utanför restaurangen låg ännu en död man: 20-årige Petar som varit ute och rökt och blivit fast med med en tredje beväpnad man som höll vakt under massakern. När mördarna gav sig av verkade en av dem komma på något han glömt: att röja undan vittnet Petar. För enligt en av polisens spanare som blev vittne till massakern vände han tillbaka och sköt Petar i bröstet.

Massakern på Vår krog & bar, en del i ett lokalt gängkrig, var den dittills mest hänsynslösa i sitt slag i Sverige. Två sprängattacker mot anhöriga till dem som fick hårdast straff för morden utmärkte sig också genom sin råhet: i den ena omkom bland andra en fyraårig flicka, och i den andra en åttaårig pojke, när någon kastade in en handgranat i rummet där han låg och sov. 

I januari 2018 skedde ett annat kallblodigt mord i en annan del av Sverige med liknande sociala problem som Biskopsgården. Även i Rinkeby pågick ett lokalt gängkrig, utförligt skildrat av SVT:s reporter Diamant Salihu i boken ”Tills alla dör”. Tillvägagångssättet skilde sig från det vid Vårväderstorget tre år tidigare i den meningen att gärningsmannen klev fram och sköt två skott mot sitt offer utan att träffa någon annan i lokalen. Det var annars likt genom att det handlade om en kallblodig avrättning bland matgäster i en restauranglokal.

Sverige har även tidigare knappast varit förskonat från dödliga konflikter mellan kriminella gäng. Ledare för ligor med rötterna i forna Jugoslavien har skjutits ihjäl på liknande vis som den unge gängkriminelle mannen på pizzerian i Rinkeby, medlemmar i kriminella mc-gäng har skjutits på sina motorcyklar längs med motorvägen. I kriget mellan Hells Angels och Bandidos på 1990-talet användes till och med pansarskott vid flera tillfällen mot hus i Sverige och Danmark, ibland med dödsoffer. 

Men både äldre grupperingar i Stockholms undre värld och kriminella mc-gäng är organisationer där vuxna människor styr, hur brutala de än kan vara i sina uppgörelser. De kan för affärernas skull sitta ner och diskutera och sluta fred, som sedan också för en tid åtminstone respekteras. Gatugängen i exempelvis Rinkeby och Biskopsgården leds av unga män som rekryterar pojkar att utföra mord. Mördaren på pizzerian i Rinkeby var 16 år gammal. De drivs inte sällan av betydligt mindre rationella motiv än de fullvuxna kriminella. 

Mathias Ståhle och Jani P Sallinen inledde sin granskning för två år sedan.

Orsaken till att tonåringar under åratal kan föra blodiga krig mot varandra där även förbipasserande skadas och dödas är framför allt tillgången på vapen och ammunition. Men varifrån kommer vapnen? I Sverige har länge militära vapen som varit i omlopp sedan inbördeskrigen på Balkan pekats ut som den främsta källan. Inte minst handgranater har kunnat importeras relativt billigt smuggelvägen – och med låg risk dessutom: under 2010-talet räknades handgranater fortfarande inte som vapen i juridisk mening. Trots att de skjuter ut hundratals stålkulor och är garanterat dödliga på kort avstånd räknades de länge som ett slags kraftfulla smällare. 

Även helautomatiska vapen, som de automatkarbiner med det karaktäristiska böjda magasinet som går under samlingsnamnet kalasjnikov, ansågs framför allt komma från forna Jugoslavien.

Men ett av vapnen som användes i Biskopsgården 2015, en k-pist, kom inte via de vanliga smuggelvägarna från Balkan, utan från en vapenhandlare i Slovakien som hade sålt dem spärrade enligt sitt lands vapenlagar. Och pistolen som användes i Rinkeby 2018 var en ombyggd startpistol som ursprungligen köpts lagligt utomlands och byggts om i Sverige.  

Mathias Ståhle och Jani P Sallinen på Svenska Dagbladet inledde sin granskning av hur Sveriges kriminella får tillgång till skjutvapen för två år sedan. Det blev en artikelserie – Vapnens väg – som följdes av en ny i somras. Parallellt har de båda skrivit på boken Vapensmederna som släpptes i augusti i år. 

I boken visar de att många automatvapen som används vid mord i Sverige köpts in lagligt i Slovakien. Det är främst k-pistar av typen Skorpion, som pluggats med en fyra millimeter tjock metallbit. Tar man bort den, vilket går att göra genom att helt enkelt såga av en halv centimeter av pipan, har man en fullt fungerande k-pist. En speciell grupp aktörer i den kriminella vapenhandeln i Sverige, de så kallade vapensmederna som gett boken dess namn, utför olika slags modifikationer som gör dessa vapen skjutklara. 

Men pluggade slovakiska k-pistar och modifierade kolsyre- och startpistoler är ändå bara en del av problemet. Den kanske mest intressanta aspekten av Mathias Ståhles och Jani  Sallinens undersökning rör illegal vidareförsäljning av lagligt importerade industritillverkade vapen av hög kvalitet, framför allt schweiziska Glock som blivit en statusmarkör för gängmedlemmar vid sidan av dyra armbandsur, jackor och bilar. En Glock kostar runt 6 000–7 000 kronor över disk men fyra gånger så mycket på gatan. Och den legala vapenmarknaden läcker rejält, har det visat sig.

De båda reportrarna har bland annat skapat en påhittad person, medvetet slarvigt för att det ska gå att se för den som lägger lite energi på att kolla upp honom att han inte finns. Den påhittade personen ”Jens Nielsen” försöker köpa skjutvapen från olika butiker i europeiska länder där exempelvis så kallade Flobert-pistoler – som enkelt kan byggas om till dödliga vapen – är lagliga. Ingen av handlarna anstränger sig att kontrollera om ”Jens Nielsen” faktiskt finns på riktigt, utan säljer allt som efterfrågas. 

Reportrarna har också hittat korrespondens som tyder på att importörer aktivt hjälpt enskilda personer med tillstånd att sälja vapen att köpa in fler Glockpistoler än vad som är tillåtet. Reservdelar till pistoler – i sig inte reglerade – har sålts i stora mängder utan några frågor.  

Och de vapenförsäljare som från hemmet sålt vapen som dykt upp hos kriminella i mordfall har kunnat syssla med sin verksamhet i åratal med enbart krav på att föra en så kallad vapenbok för hand med papper och penna. Något centralt datorregister där exempelvis polisen kan se att en Glock med ett visst serienummer importerats av vapenfirman A som sålt den vidare till vapenhandlare B som i sin tur sålt den till sportskytt C med alla nödvändiga licenser – det finns helt enkelt inte. 

”Lek med tanken: i en tid när illegala vapen är den största nyhetsfråga vi har, så kommer det största fall vi någonsin har haft, och ingen tidning granskar det.”

Mathias Ståhle

Hur har det varit att kontakta vapenhandlarna och ställa frågor kring detta?

– Det har inte jag upplevt som något problem, säger Mathias Ståhle. Det är en jag kommer på på rak arm som uttryckligen bad att ”kan ni inte låta bli att nämna mig, jag tycker att det här är pinsamt”. Men de andra vi har pratat med – och det är många fler än dem vi citerar i boken – de har ställt upp. I något fall har vi till och med åkt dit och gjort reportage. 

– De är villiga att prata, det är seriösa handlare, säger Jani P Sallinen.

Däremot har endast en av de dömda vapensmederna varit intresserad av att uttala sig. 

– Det hade varit otroligt värdefullt, för oss och för alla som läser boken, att få höra hur en person som faktiskt jobbat på den nivån resonerar, säger Jani P Sallinen och nämner ett dubbelmord i Norrköping där vapnet kunnat bindas till en av vapensmederna. 

– Jag vill ju höra vad han tänker när han ser att det här har en dödlig effekt. Men man vill inte prata om det här.

Pandemin har gjort det svårare att arbeta med reportagen och med boken. 

– Vi har rest ändå, vi har sett det som affärskritiska resor, säger Jani  Sallinen. Vi behövde börja röra oss. Vi kan inte sitta och ringa runt och googla hur mycket som helst, vi måste ut och träffa folk. Så det har varit lite svårt. Jag vet inte hur vi hade jobbat om det inte var någon pandemi. Jag tror att det kanske hade varit lite annorlunda. Möjligen utlandsresor och lite sånt. 

– Jag har två käpphästar som jag alltid kommer dragande med i de här fallen, säger Mathias Ståhle om researcharbetet. Ett: gör alltid en tidslinje först, och den ska vara väldigt detaljerad. Man ska nästan kunna läsa tidslinjen som en bok. Det andra är i det här fallet att se till att ha ordning på databasen. Där har vi en ganska bra arbetsfördelning. Jani har byggt databasen, och jag har byggt tidslinjerna. Tillsammans blev det här kraftfulla verktyg. 

En av de intressantaste personerna i boken är en man i Dalarna som bedrivit vapenhandel med tillstånd från sitt hem, men brutit mot i stort sett alla regler. Få sålda vapen har förts in i vapen-boken, vapen har förvarats högt och lågt i olika utrymmen i huset, laddade vapen har legat framme. Och ett antal av de vapen som passerat hans arbetsbänk har sedan dykt upp i kriminella sammanhang.

– Hela det fallet är också lite symptomatiskt, för han var redan dömd när vi började rota i det här, säger Mathias Ståhle. Det största illegala vapenärendet i Sverige i hyfsat modern tid, och ingen tidning hade rett ut vad han egentligen hade gjort. Lokal-tidningen hade naturligtvis haft notiser om att en person var dömd för vapenbrott, men man beskrev det inte konkret. Så ingen fattade.

– Lek med tanken: i en tid när illegala vapen är den största nyhetsfråga vi har, så kommer det största fall vi någonsin har haft, och ingen tidning granskar det.

– Dalarnas Tidningar rapporterade lite om själva tillslaget, säger Jani P Sallinen. Men det var ingen som gick till botten med det, och man kan ju undra om det finns en beröringsskräck. 

– Men varför gick ingen av rikstidningarna vidare på det? säger Mathias Ståhle. Det gjorde inte Svenska Dagbladet heller, då. Vi kom ju i efterhand. 

– Det är egentligen samma med den här lite mindre vapen-smeden nere i det skånska åkerlandskapet som vi skriver om. Han hade ju ändå tagit in 98 pistoler, som han förmodligen har byggt om själv, även om det inte gått helt att leda i bevis. Också ett av de allra största fallen vi har haft. Det har inte heller rönt någon större uppmärksamhet. 

Mathias Ståhle har en teori om att startpistoler, vilket var vad mannen i Skåne byggde om och sålde, helt enkelt inte fungerar som rubrikord. 

– Om du försöker göra rubrik på startpistol eller gaspistol så är det lätt att inbilla sig att det låter inte så farligt. Det låter som ett leksaksvapen. Därför uppfattar man inte det som ett lika grovt brott. Men de här vapnen kan användas för att skjuta ihjäl människor, och det sker bevisligen också.

– Enligt polisen är det den största typen av smuggling, med konverterade vapen, säger Jani P Sallinen. De har till och med serietillverkats. Man har köpt in dem från Turkiet till Serbien, där man har satt egna serienummer på dem och börjat smuggla dem till Sverige. 

– Man kan ju fråga sig varför Turkiet över huvud taget tillverkar gas- och startvapen i en sådan enorm utsträckning som används vid våra skjutningar här. Som liknar Glockpistoler. Som ser ut som en Beretta. Som ser ut som riktiga pistoler, men det är start- och gaspistoler. Varför finns den marknaden? Det är en industri och de gör det för att de tjänar pengar på att de går rakt in i de kriminella kretsarna.

– Det är så uppenbart skjutvapen som är designade för att kunna säljas enbart till människor som egentligen inte skulle få ha vapen, säger Mathias Ståhle. En riktig legitim skytt som kan skaffa licens på ett riktigt vapen har ingen användning av en gaspistol
eller en startpistol. Man hör ibland skyttar säga att de är jättebra att ha vid hundträning. Det är veritabelt skitsnack. Du kan ha vilken ljuduppspelningsutrustning som helst som smäller för att vänja hunden vid skott. Du måste inte ha något som är ett dödligt farligt skjutvapen.

En av mördarna på Vår krog och bar i Biskopsgården i Göteborg fångad av övervakningskamerorna.

Att skriva om vapensmuggling och om vapensmeder som förser de kriminella gängen med modifierade slovakiska k-pistar och gaspistoler är tacksamt. Inte minst från vapenintresserade, som sportskyttar och jägare, har reportrarna från uppmuntrande ord. Tonen har dock blivit en annan när de kommit in på området vapenhandel, jaktvapen och läckage från den legala marknaden. 

– Så fort du nämner ordet ”jägare”, så fort du nämner ordet ”pistolskytt” i samband med illegal vapenhantering i Sverige, då vaknar någonting här. Det är något man inte får vidröra. Det har förvånat mig mycket att det är så känsligt, säger Jani P Sallinen, som berättar att han har mejlkorgen full.

– Jag har inte hunnit läsa, men jag ser första raden: ”Väldigt bra att ni granskar det här, tack för ert viktiga arbete. Men…” Och så kommer det här ”måste ni använda ordet ’jägare’?”

Mathias Ståhle vet varför. I Facebookgrupper för vapenägare har mallen till ett brev riktat till de båda reportrarna spridits, med instruktioner som han läser upp:

”Hej! Det här är mitt brev till SvD angående dagens artiklar. Jag har skickat det som mejl till Jani P Sallinen och Mathias Ståhle. Innan ni kopierar brevet och sprider det, förstärk gärna intrycket genom att på ett trevligt sätt inleda med att ni gärna ser att mejlet besvaras och så vidare. 

Det är viktigt att vi alla är trevliga i början av brevet. Om vi beter oss som idioter kommer vi att bli behandlade som idioter.” 

– Och de mejlen som kommer, de är ju copy-pastade från varandra på klassiskt trollformulärsvis. Med den skillnaden att det är ju inte nättroll som skriver, det här är ju aktiva skyttar och jägare som har gått ihop. Det är en sorts mild påverkanskampanj. 

Han tillägger att det inte handlar om att alla vapenintresserade skulle vara negativt inställda till rapporteringen.

– Det är ju inte så att alla jägare och alla sportskyttar i hela landet är arga på att det här granskas. Många tycker det är bra att det kommer fram.

Ett syfte med boken är just att diskutera svensk vapenkultur, säger Jani P Sallinen. 

– Jag tror att många har en referens till vad som är vapenkultur – den amerikanska. Det är den vi förhåller oss till, det är den vi har hört så mycket om. Vi har inte hört så mycket om den svenska. Vi vill diskutera vår vapenkultur när vi ska lägga det här med skjutningarna i något slags rättslig och samhällelig vågskål.

– I Sverige så är vi ju ganska vana vid att kritiskt skärskåda just den amerikanska vapenkulturen, säger Mathias Ståhle. Ibland skrattar vi lite åt den och tycker att den verkar dum, alldeles för lössläppt eller liberal eller vad man nu har för ståndpunkt. Men det blir ju litegrann som att att man ser grandet i sin nästas öga men inte bjälken i sitt eget. 

– En sak som oroar mig, som jag upplever som ganska inlånad från amerikansk vapenkultur och som nu börjar bli rätt rotad, det är synen på att man ska ha vapen hemma i självförsvarssyfte. Det är jättemånga människor som diskuterar det, och det är inte bara stollar på internet. Det här hör man bland hemvärnsmän, bland sportskyttar, bland jägare. Visst, det var inte det som var orsaken till att de skaffade sig vapenlicens från första början, men det finns människor som har vapenlicens som börjar se det här som ytterligare ett skäl att ha vapen i huset. Och sprider det sig, då har vi ett gigantiskt problem.

”Så fort du nämner ordet 'jägare', så fort du nämner ordet 'pistolskytt' i samband med illegal vapenhantering i Sverige, då vaknar någonting här. Det är något man inte får vidröra.”

Jani P Sallinen

3D-printade vapen har diskuterats på högsta nivå i USA under sommaren. Så kallade ”ghost guns” som saknar serienummer och därmed är omöjliga att spåra. I USA är många delar till vanliga halvautomatiska vapen oreglerade, och på en ”ghost gun” har de få licensbelagda vapendelarna i stället tillverkats illegalt i hemmet med en 3D-printer. 

I Sverige verkar dock inte 3D-printade vapen förekomma i kriminella kretsar i någon större utsträckning, enligt de båda reportrarna.

– Vi har letat efter sådana fall, men vi har inget riktigt bra case där vi kan se att det finns sådana vapen som ett) fungerar, två) har använts i Sverige och tre) går att knyta till ett betydelsefullt brottsfall, säger Mathias Ståhle.

Jani P Sallinen tror att det kan ha att göra med att exempelvis en Glock är hög status för en gängmedlem, vilket ett 3D-printat vapen absolut inte skulle vara.

– 3D-printade vapen låter lite mer som en yrkesmördare som tillverkar ett vapen som inte ska kunna spåras för att skjuta ihjäl någon med ett skott. 

En typ av vapen som vi däremot kan komma att se mer av i Sverige är så kallade Flobert-vapen, en pistol som är byggd för att avfyra väldigt svaga skott, dock med krutladdning. Ombyggda blir de riktiga pistoler. Ett känt svenskt fall med ett ombyggt Flobert-vapen som också tas upp i boken är vådaskjutningen under inspelningen av en rap-video härom året då en kvinna skadades i armen.

– Enligt dem vi talade med ute i Europa är det här det som kommer att ersätta deaktiverade vapen, säger Mathias Ståhle. Och vi kan se i ett antal fall att de här vapnen finns i Sverige, och de används i den kriminella miljön.

Just att försöka förutse utvecklingen för exempelvis kriminellas vapen är något det offentliga Sverige är dåligt på. Det saknas ett strategiskt tänkande, säger Mathias Ståhle. 

– Svensk polis är jättebra på att vara reaktiv och utreda saker när de redan har hänt. Det ser vi till exempel på rånbrott eller narkotikabrott. Där kan man rulla upp hela ligor, lagföra och stämma i bäcken. Men det är väldigt sällan man hör någon på polisnivå som sätter sig ned och tänker: ”Vi är här i dag. Var kommer de kriminella gängen att befinna sig om tre år? Om fem år? Om tio år? Vilket MO kan vi förvänta oss att de har då? Och vad gör vi då?” Det ska man tänka på i dag, inte när det börjar hända. Det skulle jag vilja se i lite högre utsträckning, och det hoppas jag faktiskt att den här boken litegrann kan leda till.

Senaste Numret

Prenumerera eller beställ lösnummer

Omslag

Anna Gullbergs undersökande reportage i Expressen handlar minst lika mycket om att få människors förtroende som om att läsa förundersökningar. Även Diamant Salihus skildring av gängkriget i Rinkeby bygger på att han fått människor att öppna sig och berätta.
Läs även om illegala vapen, sektledare och wallraff i antivaccinrörelsen!

Beställ här