”Det här ska inte ske i tystnad”

Det är mycket som förändras på TV4. I somras tillkännagav man att man lämnar marknätet efter över 30 år, och snart flyttar kanalen också ut från det röda huset på Tegeluddsvägen i Stockholms norra utkanter där man funnits nästan lika länge, till kontorskomplexet Rotterdam ännu närmare Värtahamnen och Finlandsfärjorna. 

TV4-husets källarplan, där lokalerna är uppkallade efter europeiska fotbollsligor, ligger därför i dag i det närmaste öde. Och därinne, i ett fönsterlöst rum med namnet Bundesliga, satt Carolina Jemsby och Anna Roxvall i över ett år och grävde kring misstankarna mot Lundin Oils högsta chefer för anstiftan till övergrepp i rättssak. 

Reportaget ”Tysta alla vittnen” sändes i våras, men är en pågående granskning med nya avslöjanden om kidnappningar och tortyr även nu i höst. Rummet står dock orört sedan i mars. 

Det är där, bredvid övergivna sminkrum och studiolokaler, som Scoop träffar de båda reportrarna för en intervju. Whiteboardtavlorna med uppritade nät av kopplingar mellan olika aktörer och statistik över hot, attacker och mystiska dödsfall finns kvar. Liksom tydligen en lukt. Inte en oangenäm lukt, men välbekant för dem som arbetat här tidigare.

– Det finns något parfymigt här, säger Anna Roxvall. Alltså, jag vet inte riktigt vad det är. Det är ingen dålig lukt. Men det är en Bundesligalukt.

I organisationen Transparency Internationals (TI) index, över hur invånarna uppfattar korruptionen i sitt hemland, för 2024 låg Sverige på en åttondeplats, långt efter ettan Danmark och tvåan Finland. Vi kan trösta oss med att vi fortfarande klarar tio i topp, även om organisationen försett oss med en nedåtpekande pil. Snart kan vi vara omsprungna av Island och Australien, båda klättrare på listan. 

I andra änden av TI:s index hittar vi Sydsudan. Inte som ett av de mest korrumperade länderna, utan som det allra värsta. Bottenplacering, under både Venezuela och Somalia.

Sydsudan är ett land i nordöstra Afrika, mellan Centralafrikanska republiken och Etiopien. 2011 förklarade sig Sydsudan självständigt från Sudan. Liksom Sydsudan är Sudan härjat av blodiga inbördeskrig, med rapporter om nya massmord på tusentals civila utförda av milisen RSF så sent som när denna artikel skrivs. Även Sudan ligger nära botten av TI:s korruptionsindex.

Det svenska oljebolaget Lundin har länge haft verksamhet i regionen. 1997 ingick man ett avtal med Sudans dåvarande diktator Omar al-Bashir om oljeutvinning, inklusive i det som i dag är Sydsudan. 

Tiotusentals människor har sedan dess mördats, och hundratusentals har fördrivits från området. Ledningen för Lundin anklagas för delaktighet i omfattande människorättskränkningar – folkrättsbrott – och 2010 inledde en svensk åklagare en förundersökning. 2018 ledde den till åtal mot personer i bolagets högsta ledning.

I samband med det började saker hända i Sydsudan. Vittnen i utredningen söktes upp och hotades. Människor mördades. En kvinna utsattes för en brutal gruppvåldtäkt. En vit man och en vit kvinna reste i området och väckte uppmärksamhet inte bara för sin hudfärg utan för att de strödde pengar omkring sig, hundratals dollar i ett av världens fattigaste länder. De visade sig vara konsulter, anlitade av Lundin. Uppdraget: Se till att ingen vittnade mot de åtalade bolagstopparna. 2019 delgavs två bolagstoppar därför misstanke om anstiftan till övergrepp i rättssak. Den utredningen lades ned 2023. Den stora rättegången om folkrättsbrott pågår än i dag. De båda tilltalade nekar till alla anklagelser i båda fallen. 

Det långa reportaget i Kalla fakta i mars var i det närmaste unikt. Man skulle kunna vänta sig att en sådan kampanj i världens mest korrumperade land åtföljdes av tystnad. Att det möjligen gick att få anonyma uttalanden, eller på sin höjd en silhuett med förvrängd röst. Men Carolina Jemsby och fotografen Lovisa Thuresson lyckades få både offer och förövare att tala öppet om vad som hänt. De afrikanska förövarna alltså, alla inblandade européer tiger som muren.

En nyckelperson i Sydsudan, med bakgrund både i sudanesiska säkerhetstjänsten och i säkerhetsarrangemang kring topparna i Lundin Oil, var uppenbarligen övertygad om att Carolina Jemsby arbetade för oljebolaget, vilket bidrog till hans öppenhjärtighet. Det beror i sin tur på att de båda konsulterna med fickorna fulla med dollar också hävdat att de arbetade med en undersökning, och säkert kunde misstas för journalister om man inte har en tydlig bild av exakt vad en journalist gör. 

– Jag har inte tänkt på det tidigare, säger Carolina Jemsby, men det är klart – ”The Lundin journalists” beskrev de sig som i och med att de ställde så många frågor om personer.

– Det har väl ringt vita kvinnor i kavaj förut så det var väl inget konstigt för honom, säger Anna Roxvall.

– Så vi använde deras egna metoder mot dem, säger Carolina Jemsby.

– Ja, utan att vi fattade att vi gjorde det, säger Anna Roxvall.

När reportageteamet kom till Juba i Sydsudan var de först ganska skeptiska till om någon verkligen skulle dyka upp som avtalat. 

– Och sedan när de stod där ute på balkongen och rökte. Det var ju helt… Man fick nypa sig i armen, säger Carolina Jemsby. Då hade jag läst om dem i ett års tid. Vi har suttit och ägnat timmar åt att prata om dem. Man bygger nästan upp en myt själv kring de här personerna och de här förövarna, det blir som om man skulle träffa Räven. Fast i Lundin-universum.

Och det intervjupersonerna, de som faktiskt mot alla odds dök upp där i Juba, hade att säga var häpnadsväckande.

– De sitter framför kameran och berättar att de letar efter människor för att de här människorna skulle kunna dödas. Det har jag aldrig varit med om att någon säger rakt ut på det sättet, säger Carolina Jemsby. 

Foto: Daniel Wiklander

Tavlan med olika händelser placerade på en tidslinje.

Det fanns en viktig anledning till att de var så öppna. De tillhör folkgruppen nuer, och har varit utfrysta från gemenskapen i flera år på grund av det de gjort.

– De har inte blivit inbjudna till bröllop och begravningar och allting däremellan, säger Carolina Jemsby.

– Och sedan kom vi. Tiden var mogen och vi erbjöd någon form av möjlighet, tror jag, för dem att be om ursäkt, att bikta sig. Och de ville ju inte erkänna vad de själva hade gjort, sådant vi vet att de har varit inblandade i, som mutor och även de delar som rör våldtäkten. 

– Sedan var det ju en lång intervju. Så det satt ju långt inne för dem att faktiskt säga det där. 

De båda nuermännen fick läsa sina citat, och de hade inga invändningar.

Carolina Jemsby berättar om deras reaktion: ”Du säger det här. Den här timslånga intervjun maldes ner till de här 20 sekunderna när du säger att du letade efter vittnen för att de skulle dödas.”

”Yes, that's exactly how it was. Thank you very much. That's totally correct.”

– Man bara: Va?

På den ena whiteboarden i källarlokalen på TV4 kan man följa hur trakasserierna mot vittnen, och även angrepp och mord, ökat successivt under 2010-talets andra hälft. Sent 2018 sker något som ska visa sig vara en vändpunkt. Ett av vittnena, James Mut Kuong, körs ihjäl. Av två olika bilar. Ett uppenbart mord, bokstavligen på öppen gata.

– Det finns någonting desperat över det, säger Anna Roxvall. Någonting väldigt aggressivt. 

Mordet på James Mut Kuong blev en vattendelare, säger hon.

– Det satte verkligen spår och skapade skräck och oro. Det gjorde också att flera av de här personerna drog sig undan. Även de som har jobbat som något slags förövare och sökt upp vittnen kände att nu hade det gått för långt.

På ett helt osannolikt vis lyckas de få en intervju med James Mut Kuongs bror. Han vill så gärna tala med dem att han ger sig ut på en resa de hundra milen mellan Bentiu i norra Sydsudan, och staden Juba nere i söder. Större delen av vägen med flodbåt på Vita Nilen. Därifrån är det tänkt att han ska ta sig vidare till reportageteamet som då befinner sig i Uganda.

Det misslyckas. Flodbåten havererar och brodern kommer inte fram i tid.

– Men då åker han till Juba, säger Carolina Jemsby. Och sedan sätter han sig där och väntar för att se om vi ska komma. För det har vi pratat om lite löst att vi kanske ska göra. 

Tre månader senare reser de till Juba igen. 

– Då har han varit där i två månader och bara väntat på oss för att få berätta. Och han var ögonvittne till mordet. Han var med när det här hände.

Finns det någon motsvarighet tidigare i att lyckas gräva fram så här mycket kring en sådan här operation?

– Jag har inte varit med om någonting där saker har fallit på plats på det här viset som det gjorde, säger Anna Roxvall. Det har varit perioder då man har känt att det går lite på tomgång, men vi har ju aldrig suttit och slitit vårt hår och känt att vi aldrig kommer att komma någonstans.

– Jo, det har varit dagar som har känts så, säger Carolina Jemsby. När man har ringt och ringt och ringt och bara kastat ut bollar och ingenting studsar tillbaka och allt bara faller.

– Det känns som att vi verkligen kom i helt rätt tid och ställde rätt frågor och också hade lite tur med vilken ordning vi kontaktade människor, säger Carolina Jemsby. Och vi fick tag på de här nyckelpersonerna som tyckte att det vi gjorde var viktigt och som fick förtroende för oss.

Hela undersökningen började med en incidentrapport som de läste igenom många gånger, för att hitta mönster. 

– Sedan insåg vi direkt att vi måste prata med vittnena som rapporterat in det här för att få veta mer. För det är klart det finns mer detaljer än vad som står i den här rapporten på hundra sidor, säger Carolina Jemsby. Först fick vi nej på att prata med någon över huvud taget av rädsla för att vi skulle störa rättsprocessen. Att vi hade haft kontakt med vittnen skulle göra att deras trovärdighet skulle skjutas i sank. Till slut skrev jag till en av advokaterna: ”Jag vädjar!” Jag tror aldrig jag skrivit så till någon förut.

De har också gått igenom förundersökningen på 80 000 sidor från den stora folkrättsbrottsrättegången. Mycket tid har lagts på att jämföra olika uppgifter.

– Vi har suttit många, många timmar och läst förhör, säger Carolina Jemsby. Vad säger de här? Säger de någonting annorlunda i nästa förhör? Vad säger de när vi pratar med dem? Vilka belägg finns det? Det finns ju en hel del fotografier. Vi har ägnat mycket tid åt research i sociala medier för att bygga de sociala nätverken och verkligen analysera och förstå hur människor hänger ihop med varandra. Vilken relation har man? 

Det var uppenbart att en person i gruppen som letade upp vittnen läckte information till vissa av dem. 

– Och det var svårt för oss först att fatta, säger Anna Roxvall. Det var en kulturell förståelse som kom successivt. Egentligen är det ganska logiskt att familjen ändå är allra närmast. Så att du kan sitta där med den här listan på personer som ska utsättas. Och tänka att ”de där skiter jag i, men här är min svåger, honom varnar jag”. Och svågern i sin tur varnar ju såklart de andra.

Det kan låta som en självklarhet, men det är egentligen helt revolutionerande för den här sortens undersökningar: Att det är så enkelt att hitta människor jämfört med för bara 20 år sedan.

– I början av 2000-talet jobbade vi också som journalister, säger Anna Roxvall. Man hittade inte bara folk hur som helst då. I dag går det mycket snabbare, de är lättare att söka upp och saker får andra konsekvenser och färdas på ett sätt så historien hinner ikapp oss.

– Jag är ganska trött på Facebook och många av de där sociala mediekanalerna privat, säger Carolina Jemsby. Men när jag började jobba i Afrika 2003 så kunde man intervjua någon någonstans och sedan hörde man aldrig mera av dem. Nu hittar man dem, de finns. Barnsoldaterna som fångas på en bild 2001 kan nås 2025 för att de har ett Facebook-konto, de är kompisar med andra och det är ett knapptryck bort.

– Men det är också det som har varit farligt, säger Anna Roxvall. De kan inte låta bli att posta på Facebook och sedan är skiten igång.

– Det är många som har försökt lägga till oss, säger Carolina Jemsby. Alla man har kontakt med. Så har man en vänförfrågan nästa dag.

”Nej, vi kan inte vara vänner på Facebook. Det försätter dig i fara.” 

Just en vänförfrågan får en kuslig innebörd i reportaget. En av de ångerfulla männen berättar hur han bara några timmar tidigare plötsligt fått en vänförfrågan på Facebook av den sudanesiske mannen som haft en så central roll i jakten på vittnen, han som trodde att reportrarna arbetade för Lundin.

– Då hade jag gåshud, säger Carolina Jemsby. Då kände jag verkligen: "Det här håller på att spåra ur nu.” Både för vår del, alltså för vår säkerhet, men framför allt för deras säkerhet. Det kändes som att det var en snara som drogs åt, timme för timme, runt oss och de intervjuade där.

Det är inte ovanligt att granskande tv-reportage innehåller dramatiserade inslag där själva grävandet skildras med journalisterna i centrum. Det är heller inte ovanligt att de delarna är ganska styltigt agerade och valhänt regisserade. Så är inte fallet när Anna Roxvall och Carolina Jemsby arbetar tillsammans i den lilla hemtrevliga lokalen Bundesliga. Och när Lovisa Thuresson och Carolina Jemsby reser till Sydsudan går spänningen stundtals att ta på.

Mycket beror det på klipparen Gerda Nilsson-Tysklind, som även bistått med regianvisningar, berättar Carolina Jemsby.

– Men hon har också klippt det så att det är ganska sällan man ser oss när vi säger saker.

Många av scenerna är delvis äkta. Ibland har de spelat upp scener med dokumentärt material som utgångspunkt. Fotografen Lovisa Thuresson ställde upp kameror i det lilla arbetsrummet som sedan fick rulla.

– Och även när vi blev gnälliga och sura: ”Fan Lovisa, du behöver inte filma nu!”, så fortsatte hon och bara log lite grann och stod där och fortsatte filma. Så allt fanns faktiskt i originalversioner. Och då gick det att klippa ihop lite med originaldelarna.

– Till slut slutade vi bry oss om den där jävla kameran, säger Anna Roxvall. 

– När man ska säga en replik så är den ju så som man sade, på ett ungefär, fortsätter hon.

– Ja, så att det inte blir så här, säger Carolina Jemsby, och imiterar ett stelt replikskifte:

”Anna, ska vi gå och ringa den här hemliga källan?” 

”Ja, vilken bra idé!” 

Både Lovisa Thuresson och Gerda Nilsson-Tysklind har varit med hela vägen, och också styrt mycket kring berättandet. Det var Gerda Nilsson-Tysklinds idé att reportaget skulle vara reporterdrivet. 

– Jag var tveksam till det, säger Carolina Jemsby. Men det hade varit jättesvårt att göra den här berättelsen begriplig om den inte hade haft en röd tråd som var reportrar som driver storyn. Det hade blivit svårt att hänga med, för det är så många olika personer och platser. Vi rör oss i tid, i tre tidsnivåer och över två kontinenter.

Inför publicering hade teamet flera veckors möten med både svenska och utländska jurister på grund av risken för stämning. Och vid ett tillfälle avrådde en jurist från publicering. 

– Jag kommer aldrig att glömma känslan den morgonen, säger Carolina Jemsby. Vi hade jobbat i över ett år. Det var ju också så klaustrofobiskt, vi satt på de här mötena. Vad fasen gör vi ens det här jobbet för? Varför jobbar vi inte med ”Let’s Dance”? Jag gick i korridorerna, kommer jag ihåg, och tänkte: ”vilka idioter vi var som trodde att vi kunde granska miljardärer!”

Då dök det plötsligt upp nytt stöd för de intervjuades vittnesmål. En läcka.

– Vi tyckte ju att vi redan var i mål när vi fick den, säger Carolina Jemsby. Men hade vi inte haft läckan tror jag att det hade blivit mycket svårare. Att ha de här dokumenten, det blir ju någonstans avgörande när man sitter med jurister.

– Ja, framför allt för att det är tidigare kriminella vi har intervjuat, säger Anna Roxvall. ”De ljög då. Varför skulle de inte göra det nu?” Men nu fick vi faktiskt ett källmaterial att jämföra med ytterligare. Och så i botten den här incidentrapporten som ändå är ett levande dokument. Det är väldigt svårt att bluffa ihop ett sådant. Det är svårt att bygga en sådan konspiration på det sättet under tio års tid. Men det var väldigt skönt att se det beskrivet också från deras håll. 

– Det var ju som att hitta den andra pusselbiten, säger Carolina Jemsby. Incidentrapporten hade vi suttit med i ett och ett halvt år. Och så fick man den andra sidan. Samma möten som beskrivs i incidentrapporten.

– Jag är så otroligt tacksam till våra chefer, fortsätter hon. Som hade det publicistiska modet att sätta ner foten och säga att ”ja, vi tar hänsyn till och tog till oss råden” men ändå var benhårda på att det här ska publiceras. Om vi inte vågar granska dem som är rika och mäktiga, då ifrågasätts ju hela vårt existensberättigande, tycker jag. Ska vi bara granska 15-åriga gängkriminella som har noll resurser? Det blir ju rätt meningslöst om vi tror att det vi gör faktiskt har en roll i samhället på något sätt.

Presschefen på Orrön Energy, som Lundin Oil bytt namn till, har skickat ut ett uttalande där han dementerar alla uppgifter i reportaget om bolaget och dess ägare. I övrigt har inget hänt. Inga hot om stämning har inkommit.

– Vi har inte ens blivit anmälda till Granskningsnämnden, säger Carolina Jemsby.

Anna Roxvall säger att det verkar som om de ansvariga för våldet och trakasserierna har trott att det går att komma undan med lite vad som helst i ett land som Sydsudan, men att de drabbade – och alltså även vissa av förövarna – tagit chansen att träda fram för att få något slags upprättelse.

– Jag tror att det är viktigare än man kanske anar även för de här personerna att få prata om det, säger hon. Även om detta är långt bort i Afrika så ska det inte gå ostraffat förbi.

Det gäller inte minst för Elizabeth, kvinnan som utsattes för en gruppvåldtäkt under kampanjen mot vittnena. Hon var mycket bestämd med att hon skulle berätta inför kamera om vad hon utsatts för.

– Det är en jättestark grej, att få lov att faktiskt få något slags agens och få sitta där och ta kontroll över sin egen historia och inte bara gå runt och vara utsatt, säger Anna Roxvall. Det tror jag har varit jätteviktigt för många av de här personerna.

– De har förlorat sina föräldrar, säger Carolina Jemsby. De har varit med om saker som har skakat om själva grunden för hela deras existens. Det kan låta lite bombastiskt när de säger det, men det är så här: ”The world has to know”. Symboliken i det blir oerhört viktig. Det här ska inte ske i tystnad och det blir en upprättelse för dem som har dött och för dem som har skadats på olika sätt. Och för dem som dog under oljekriget också.