”I Sverige har vi en väldig förmåga att hålla käften”

I Mathias Ståhles och Jani Sallinens bok ”Främmande makt” (Albert Bonniers förlag 2025) framkommer en liten men intressant detalj: Ryska ambassaden har ett bibliotek, och registret över låntagare har använts för att hitta personer som skulle kunna rekryteras som agenter av underrättelsetjänsterna SVR och GRU. Mathias Ståhle nämner denna uppgift för att den är en sådan tydlig kontrast mot gängse agentromantik i böcker och filmer, där män med uppfällda kragar nattetid möts i skumma gränder eller under broar.

– Jag älskar spionfilmer och spionböcker, alltså skönlitteratur, säger han när Scoop träffar författarna på Svenska Dagbladets uteterrass. Men det är ju inte det vi ser när vi tittar i verkligheten.

I verkligheten träffas agenten och dennes hanterare från underrättelsetjänsten gärna dagtid bland folk där de inte väcker uppmärksamhet. Och att låna böcker på ryska ambassaden kan vara en bra ingång för hanteraren att ta kontakt med personer med något slags koppling till staten han arbetar för.

– Jag blev jätteglad när vi hittade den här detaljen med ryska ambassadbiblioteken. Den är så vardaglig, konkret, lättfattlig och den ligger så långt bort från James Bond, säger Mathias Ståhle.

”Hur kom du i kontakt med ryssarna?” 

”Jag var där med min familj och lånade en barnbok till vår dotter.”

När de båda journalisterna för ett par år sedan började arbeta med sin bok om utländskt spionage i Sverige bestämde de sig för att lämna agentromantiken utanför. De valde även att inte ta upp gamla, välkända svenska spionaffärer som flygofficeren Stig Wennerström som sålde information till Sovjetunionen i decennier, eller Stig Bergling, en säkerhetspolis som värvades av GRU under FN-tjänst på Cypern och avslöjade hemliga svenska försvarsanläggningar. Han greps efter flera år av israelisk säkerhetstjänst och utlämnades till Sverige där han började avtjäna ett långt fängelsestraff – tills han avvek under en permission och hoppade av till Sovjetunionen. 

– De böcker som kommer ut handlar ofta om väldigt gamla fall, säger Jani Sallinen. Det är för att du kan hitta saker i arkiv och de är extremt medialt exponerade. Jämför man till exempel Peyman Kia-ärendet med de här fallen så har man haft locket på. Det har ju inte puttrat ut någonting nästan.

– Så vi kände att om man granskar de här fallen utifrån andra som vi har jobbat med tidigare på Svenskan kommer det att ge en bild av samtiden här och nu. Sedan har vi grävt vidare utöver det, in i mer hemliga områden. Men det är en bok här och nu, det tror jag är viktigast.

Peyman Kia är den avslöjade agent på senare tid som mest påminner om det kalla krigets spionskandaler. Han lyckades avancera till Kontoret för särskild inhämtning, den allra hemligaste delen av svensk militär underrättelsetjänst, och sålde samtidigt information till GRU. I dag avtjänar Peyman Kia ett livstidsstraff för spioneri och en del av författarparets research till ”Främmande makt” var att skriva brev till honom för att se om det gick att få en intervju. Det gjorde det inte, skulle det visa sig. De fick planera om.

– Även om vi anade att han förmodligen inte kommer att träffa oss och lägga alla kort på bordet så fanns det ju ändå en möjlighet att han skulle kunna träffa oss och lägga några kort på bordet, säger Mathias Ståhle. Då skulle det kunna bli en bok som handlade om honom eller åtminstone där han var en mer framträdande huvudperson. Sedan blev det ju inte så. Och då är man tvungen att ställa sig frågan vad man gör av det vi redan har.

– Han får fortfarande ta plats i boken därför att vi behöver skildra hans fall i detalj. Och vi kan ju inte låtsas att vi inte har brevväxlat med honom när vi de facto har gjort det. Så hur hanterar vi det? Och då är man ju liksom tvungen att arbeta om sin arbetsplan lite grann.

En del andra fall har de researchat ganska långt och känt att det här är förmodligen en väldigt bra historia, men inget som varit möjligt att gå till botten med inom ramen för bokprojektet.

– Då får det ligga åt sidan, men det betyder ju inte nödvändigtvis att storyn är död, säger Mathias Ståhle.

– Det är som med alla grävprojekt egentligen, säger Jani Sallinen. Man kommer alltid att kunna 80 procent mer som man inte publicerar. Man lär sig så mycket om ämnet.

– Det låter ju som att man jobbar med någonting i drygt två år, men det är ett arbete vi har bedrivit på fritiden, säger Mathias Ståhle. Så det får man ta i beaktande, hur mycket resurser man har att lägga in.

De har också kunnat använda sig av researchen för boken till reportage i Svenska Dagbladet. Exempelvis kartläggningen av hur Peyman Kia använde alla pengar han fick i kontanter av sin ryska kontakt. 

– Då var vi ute på fältet och jobbade, säger Jani Sallinen. Det var något vi hade mycket nytta av för att sätta oss in i hans fall. Vi byggde tidslinjer redan då, för att vi skulle publicera ett reportage.

– När man gör research för ett grävjobb på en redaktion blir det en del spillmaterial som aldrig används, säger Mathias Ståhle. Och det materialet kan man ju ha nytta av sedan för man har ju gjort researchen. 

Det var samma med förra boken, säger Jani Sallinen. 

– Eftersom vi hade gjort reportaget ”Vapnens väg” hade vi redan en kontaktbas. Och så kunde vi kastas in och fördjupa det här och ta kontakt med alla igen. Det är ju tacksamt när man jobbar med det vi gör.

Det är viktigt att kommunicera tydligt vad man gör till cheferna om man är anställd på en redaktion, säger Mathias Ståhle.

– Var tydlig mot din arbetsgivare att det här tänker jag göra som hobbyprojekt vid sidan av, så att det inte uppstår en konflikt.

Han påminner om när tv-reportern Erik Fichtelius 2002 spelade in många timmar intervjuer med dåvarande statsminister Göran Person – men utan att berätta för någon.

– Samtidigt så sitter han och nyhetsrapporterar om Göran Persson. Och då kan han ju hamna i situationen att han har kunskap om någonting som han nyhetsrapporterar om som han inte kan låtsas om att han har kunskaper om. Så det har vi varit väldigt tydliga med.

– Vi får ju lära oss om just det här ämnet och det intresserar våra läsare jättemycket, säger Jani Sallinen. Vi publicerade nyligen ett reportage om en grej som är en väldigt liten del i boken: engångsagenter och de nya trenderna. De nya hoten mot kontraspionaget. Då visste de om att vi ska släppa en bok. Det här gör vi för att vi kan det här. Så jag tror att det blir bra för tidningen också.

Äldre spionaffärer, sådana författarna ville undvika, har den fördelen beträffande research att det går att hitta mer i arkiv. Vissa uppgifter som har varit hemligstämplade kan ha avhemligats. Så har det inte varit när det gäller exempelvis fallet Peyman Kia.

– Sedan så gjorde vi det lite krångligt för oss själva också, säger Mathias Ståhle. Vi bestämde väldigt tidigt i processen att kärnan i det vi skriver om ska vara sådant som händer här och nu. Eller åtminstone som hände alldeles nyss. Där är det ju väldigt mycket hemligstämplar. Och det kan man ju naturligtvis som traditionell nyhetsreporter uppleva som en begränsning.

Foto: Daniel Wiklander

– De kallar det för källdrivning medan vi kallar det för att ta kontakt, säger Mathias Ståhle om skillnaden mellan spionage och journalistik.

Förutom Ryssland pekas Kina och Iran ut av Säkerhetspolisen som de stater som utgör de allvarligaste säkerhetshoten mot Sverige. ”Främmande makt” innehåller även kapitel som berör de båda länderna, till exempel det uppmärksammade fallet med de båda iranierna som under täckmantel av att vara afghanska flyktingar förberedde mord på svenska judar. 

Det paret var inte agenter eller hanterare, utan det som brukar kallas illegalister – alltså underrättelsepersonal som agerar under falska identiteter i ett annat land och förbereder eller begår brott.

Att det ändå är Ryssland som är föremål för huvuddelen av boken förklarar Mathias Ståhle så här:

– Enligt alla våra myndigheter är Ryssland det stora hotet. De har störst aktivitet. Och de ägnar sig också åt illegala underrättelseoperationer som är direkt riktade mot försvaret. De letar ständigt efter ett sätt att slå undan ett av totalförsvarets ben, som en av våra intervjupersoner uttrycker saken. Där finns det flest fall och mest kunskap. Då blir det också lättast för oss att hitta de konkreta exemplen. När vi tittar på Iran och Kina så finns det helt enkelt inte lika många klockrena fall. Däremot finns det en stor mängd fall som man kan anta har med den här verksamheten att göra.

– Det Kina gör mycket mot väst är cyberspionage, säger Jani Sallinen. Det nämner vi i boken lite kort. Det handlar förvisso där också om att kartlägga individer, till exempel personer som jobbar i bolag som har hand om säkerheten för många myndigheter och så vidare. Och så hittar du svaga punkter.

Men kärnan i det Kina sysslar med är industrispionage, främst inom försvarsindustrin. Ryssland är ett större hot sammantaget.

– Därför tror jag också att det är rätt fokus, säger Jani Sallinen.

Ett av de mer överraskande inslagen i ”Främmande makt” är att reportrarna har lyckats få en intervju med en person inom den totalhemliga del av den svenska underrättelsetjänsten som sysslar med faktiskt spionage. Dramaturgiskt tacksamt ungefär mitt i boken får läsaren göra bekantskap med en person som bara kallas ”Resenären”. Allt är mycket hemligt kring vem personen är, men Mathias Ståhle och Jani Sallinen säger sig vara säkra på att det verkligen är en svensk spion som de har fått intervjua. 

Hur tror ni det kommer sig att någon från det hållet bestämmer sig för att prata?

– Vi vet ju hur kontakten togs, så vi har naturligtvis en tanke om det som vi inte kan dela med oss om, säger Mathias Ståhle. Men det är klart att man blir ganska paranoid när man jobbar med ett sådant här ämne. Vår första tanke var: ”Hur vet vi att Resenären är den som Resenären utger sig för att vara?” Och det var ingen lätt nöt att knäcka.

När de kände sig trygga med att personen var den som vederbörande utgav sig för att vara återstod flera andra frågor. ”Kan det vara så att det finns en djupare tanke bakom det här?” ”Kan det rent av vara så att nu är det vi två som är operationen?” 

– Och det frågetecknet kvarstår faktiskt, säger Mathias Ståhle. Vi vet inte. Det kan mycket väl vara så. Men det är fortfarande första gången som någon från den här sfären berättar om de här sakerna i modern tid. Jag tror inte att det har hänt så många gånger sedan IB-avslöjandet.

Jani Sallinen tycker inte att den aspekten är särskilt dramatisk, säger han.

– Bara för att vi pratar om spionvärlden så är det extra ”wow” kanske. Men jag har jobbat med många gräv. Varenda källa du kommer i kontakt med, som är hemlig, vill någonting. Det här är en intervju med en person som definitivt är värd att publicera, och vi är 110 procent säkra. Om vi är en del av någonting – vem vet? Jag tror att det är svårt att spekulera om det.

När författarduon började arbeta på sin första bok, ”Vapensmederna” (Norstedts 2021), visste de inte särskilt mycket om hur man gör. Mathias Ståhle illustrerar det så här:

– När vår dåvarande förläggare sade att ”jag skulle vilja se ett synopsis över vad den här boken kommer att handla om”, så var det första Jani och jag gjorde att åka ner och sätta oss på en krog, beställa in lite käk och varsin öl och googla på hur man skriver ett boksynopsis.

– När vi skulle ge ut den första boken så var vi nyfiket nervösa, fortsätter han. Hur går det till? Kommer någon ens att vilja ge ut den här boken? Den här gången så är det klart att jag var förhoppningsfull att den skulle komma ut och inte tvärsäker. Men jag kände mig lugnare med arbetsmomenten. Okej, för att ge ut en bok så måste jag få in den här pusselbiten och den här pusselbiten och den här pusselbiten. Jag visste lite mer vilka lådor jag måste fylla med information för att det ska kunna bli en bok av det här.

Under arbetet med ”Främmande makt” har de haft god hjälp av förlagsredaktören på Bonniers, Jakob Svedberg, berättar Jani Sallinen.

– Han är fantastisk att samarbeta med. Han luftade upp texterna i boken väldigt mycket. Han kunde se en struktur som vi kanske var lite blinda för. När vi kastade oss in i skrivandet av ”Främmande makt” så blev det väldigt långa texter och väldigt få styckeindelningar. Alltså för att nu är det en bok, nu ska det vara långt minsann, nu jävlar. I reportage och texter på tidningen hackar man ju upp texten ganska mycket för att det ska bli flyt. 

– Man skulle kunna säga att han hackade upp texten till nästan tidningslängd på stycken igen, säger Mathias Ståhle. Och var dessutom pedagogisk när han förklarade hur han tänkte om var det ska vara långa stycken och var det ska vara korta, var det bör vara brytpunkter och varför.

– Efter några gånger, då fattar man ju hans logik, säger Mathias Ståhle. Och då blir det lättare. Sådana små språkliga grejer, det är ju rena hantverksgrejer. Dem kommer jag att bära med mig till mitt riktiga jobb också.

Även på andra vis skiljer sig arbetet med en bok från nyhetsarbete. 

– En ganska stor del av arbetet består i att vi har suttit i arkiv och läst handlingar, säger Mathias Ståhle. Men jag skulle säga att utan att ha räknat timme för timme så har den mesta delen av tiden gått åt till att skapa ett kontaktnät. Att bygga upp förtroenden hos människor som vi vet sitter på information som skulle kunna hjälpa oss till en viss del. Och där utmaningen är att få dem att förstå att vi faktiskt inte är ute efter att fiska efter djupa hemligheter som gör att de röjer sekretess. Vi behöver i första hand hjälp med att förstå hur det här som är känt, och det här som vi förstår att du kan berätta, hänger ihop med den större bilden.

– Det är så mycket lättare att få kontakt när man jobbar med en bok, säger Jani Sallinen. Man kan jobba mer långsiktigt. 

Och träffa källorna fler gånger, över längre tid.

– Man hinner ta många fikor, man hinner umgås och ses. Jag tror att det är viktigt, för då ser man också att vår intention är att beskriva det här fenomenet. Om de säger hemliga saker till oss kan vi inte kontrollera det. Poängen är att det är etablerandet av källor över tid som har gjort att det har gått att göra.

Båda konstaterar att det finns stora likheter mellan undersökande journalistik och agentverksamhet. Det som skiljer är syftet.

– Det här med att bygga upp ett kontaktnät och sondera, leta efter källor. De kallar det för källdrivning medan vi kallar det för att ta kontakt, säger Mathias Ståhle. Och det är ju i princip det som framför allt Jani – för det är han som är bäst på det här – har ägnat sig åt de här åren. Det är ju liksom att samla in det här kontaktnätet, bygga upp det här förtroendet och sedan fråga om man kan träffas.

Foto: Daniel Wiklander

– Det är så mycket lättare att få kontakt när man jobbar med en bok, säger Jani Sallinen.

”Du vet att jag har med en kollega också, han heter Mathias, vi skriver en bok”, och sedan sitter vi där och har ett samtal och där någonstans börjar processen.

Men även om de har fått källor att öppna upp hade de önskat att de kunnat få ut mer av intervjuerna. 

– Det här ämnet är någonting som man kan fördjupa sig i extremt mycket, säger Jani Sallinen. Sedan har vi i Sverige en väldig förmåga att hålla käften, vilket är jävligt tråkigt. ”En svensk tiger”. Jag tycker att vi har väl lyckats ändå med att få folk att prata men man kan absolut bjuda på mer. Det tycker jag alltid som journalist.

Förutom Peyman Kia och hans lillebror som också dömts i samma härva får berättelsen om en rysk man som i boken kallas Igor Petrov stort utrymme. Petrov drev under lång tid ett företag i Sverige och skaffade fram teknisk utrustning till GRU. Han greps under spektakulära former härom året, men friades i rätten.

– Det här är ju inte enbart en bok om de här personerna, även om några av dem får ta väldigt mycket plats i vissa partier, säger Mathias Ståhle. Utan det är ju mer en bok av hur det här systemet funkar. Hur mönstret ser ut. Vad är det som får de här fallen att hänga ihop? Även om de inte hänger ihop i rent juridisk bemärkelse. Det handlar om att lägga ett pussel och se ett mönster.

Att se mönster och kunna förutsäga vilka slags personer som kan komma att rekryteras av främmande makt är nödvändigt, inte bara inom Försvarsmakten utan i högsta grad inom industrin. Men enligt de båda reportrarna är manualer och föreställningar om hur man hittar dessa individer ofta förlegade. 

I bland annat statliga energijätten Vattenfalls instruktionsbroschyrer om säkerhetprövningar används fortfarande begreppet BESK-T. 

BESK-T är en förkortning som står för sådant som kan göra en anställd sårbar för värvningsförsök. Besvikelse, ekonomi, sociala förhållanden, kontakter – och så tillfälle att faktiskt skaffa fram hemligheter på arbetsplatsen. En annan sådan förkortning är den engelskspråkiga MICE – Money, ideology, coercion och ego. 

Båda systemen är föråldrade, anser Mathias Ståhle och Jani Sallinen. I dag kan agenter värvas anonymt via sociala medier och användas en enda gång. Den underrättelsetjänst som letar efter agenter att använda sig av behöver inte längre söka upp den typiske missnöjde tjänstemannen med spelskulder och alkoholproblem och bearbeta med middagar och presenter. 

– Går man till de främsta experterna på Must och Säpo eller fristående konsultfirmor som hjälper till med säkerhetsprövningar så är det klart att de känner till att det finns bättre verktyg än BESK-T och MICE att utgå ifrån, säger Mathias Ståhle. Men tittar man sedan på vad man kommunicerar till andra myndigheter och företag, då är det BESK-T och MICE. Det är en metod. Det är inte fakta. Det hoppas vi att folk får upp ögonen för med hjälp av boken.