”Det blev mer intensivt i Sarajevo”

– Jag har drömt om att komma till den punkten i karriären som hände mig i förra veckan, när man pratar med poliser över en fika, och så helt plötsligt skjuter de en sida ur ett anteckningsblock mot en – ”här får du ett organisationsnummer”, säger Ann Törnkvist när vi träffas för intervju och fotografering. Hon är gammal bildjournalist och har – kanske mer på allvar än skämt – insisterat på att ge mig som inte är gammal bildjournalist en lektion i fotografering.

Jag får godkänt efter en del anvisningar om ljus och vinkel.

Det är nästan sju år sedan vi senast hade tillfälle att talas vid mer än helt kort. Då var jag hennes chef på tidningen Arbetaren.

Under de följande åren har Ann Törnkvist fortsatt en lång och bitvis omtumlande journalistkarriär på bland annat Ekot och Svenska Dagbladet, där den mest dramatiska händelsen var turerna kring hennes bok ”Följ fucking order” om det kriminella Södertäljenätverket, där förlaget Brombergs drog tillbaka sin utgivning efter grova påtryckningar från en gängledare som krävde att materialet inte fick användas. 

Boken gavs sedan ut på Mondial och kommer ut på engelska i vår. En längre artikel om allt detta finns i Scoop nr 2/2018.

I höst arbetar Ann Törnkvist med SVT:s nylansering av Veckans Brott, utan den kände kriminologiprofessorn men med en expertpanel.

I oktober förra året tog Ann Törnkvist emot Grävfondens allra första stipendium av ordförande Kerstin Brunnberg vid en ceremoni hos förlaget Norstedts på Riddarholmen i Stockholm. Praktiken vid det internationella grävnätverket Organized Crime and Corruption Reporting Project, OCCRP, i Sarajevo i Bosnien gjorde hon i maj i år.

I Sarajevo fick hon dels utbildning bland mycket annat i hur man upptäcker bulvanföretag, dels var hon inblandad i faktagranskningsteamet. 

Utbildningen handlade bland annat om att kartlägga människor med hjälp av sociala medier.

– En del saker har förekommit på grävkonferenser, men det blev mer intensivt i Sarajevo, säger Ann Törnkvist, som betonar att metoderna är användbara även i andra sammanhang än när de riktigt rika ska granskas. 

– De talar om ryska oligarker, och att deras ungar har Instagramkonton där man kan spåra deras lyxyachter och se vilka som varit på samma fest, men det är också nyttigt på region- och kommunnivå.

– Det finns alltid en risk att en kommun blir ett feodalsystem. Och det kanske är svårt att inte lägga ut ett jobb på sin polare som har entreprenadföretag – det behöver ju inte betyda att entreprenadföretaget var fel val. Men man måste hålla koll på det där. 

OCCRP har tillgång till många olika databaser. Via en gratis tjänst kan journalister få tillgång till registren, även om det inte alltid går så fort att få svar.

– Sedan är det väldigt viktigt att man tar hjälp av någon hemma som kan tyda dokumenten, för det är inte alltid helt tydligt, säger Ann Törnkvist.

Hon berättar om två grävjobb som hon valde att inte fullfölja, eftersom hon inte bedömde att de höll.

– Men två tidningar i Sverige gjorde exakt de jobben. 

– Min första tanke var att jag inte skulle ha publicerat det om jag varit chefredaktör, men sedan insåg jag att det handlar om att luska tips från läsarna. Att någon känner igen ett namn, eller ett företagsnamn och hör av sig, att det nästan är lite som en inbjudan till läsaren. 

– Man kartlade en svensk affärsmans upplägg med företag i andra länder – men det är ju inte olagligt. Han valde att inte kommentera, och det förstår jag. Vad skulle han kommentera? Det var som en faktasamling. Men sedan såg jag något slags värde i att ha det, för att det kan leda till tips.

– Jag kände att i vissa fall kan man tumma lite på den publicistiska principen om nyhetsvärde. 

Det är det återkommande problemet för alla undersökande journalister – man kan sitta på uppgifter som förvisso är sanna och relevanta, men som inte kan bevisas. Och hur gör man då?

– Jag ber inte om ursäkt för ryska oligarker, men jag läste en gång en kommentar där en av dem sade att ”det är faktiskt inte olagligt att vara rik”, säger Ann Törnkvist. Man kan inte bara häva ur sig en massa fakta utan att ha en story.  

OCCRP driver ett projekt man döpt till Troika Laundromat, som Ann Törnkvist arbetade med under tiden i Sarajevo. Det handlar om penningtvätt i miljardklassen där svarta ryska pengar blev till vita, och bygger på uppgifter som skaffats fram av OCCRP och den litauiska nyhetssajten 15min. 

Ann Törnkvist framhåller apropå detta hur viktigt det är att involvera lokala journalister som kan hitta nyhetskrokarna i materialet.

– Man kan ha hur många dataexperter som helst, med folk som pallar kalkylark, men om man inte kan bekräfta uppgifterna med hjälp av lokala journalister som kan språket, som kan sammanhangen och har kontakterna – då faller det platt.

–  Risken är att det blir för torrt. Man måste hitta case, man måste ta sig in i svåra sammanhang. 

– Jag har börjat undervisa i storytelling och literary journalism, och det handlar ju väldigt mycket om hur man behåller läsarens uppmärksamhet, speciellt i lite tråkigare ämnen. Att skapa engagemang, rytm och en berättande båge. 

En annan erfarenhet var att sitta och arbeta intill journalisterna i OCCRP:s centralasiatiska desk.

– Det var det roligaste jag har varit med om. Så vänliga och kunniga och roliga. Och jag insåg också hur lite vi vet om Centralasien. Jag lärde mig saker från dem bara genom att äta lunch. 

Vid sidan av utbildningen och praktiken hos OCCRP gjorde Ann Törnkvist egna efterforskningar, berättar hon. 

– Jag tittade på välfärdsbrott i Sverige. I Södertälje följde man upp med välfärdsbrott efter den stora nätverksgrejen. 

Det finns ingen del av välfärden som är immun mot brott, inklusive fristående förskolor, säger Ann Törnkvist som berättar att hennes källor hos polisen säger att de just nu inte har resurser, på grund av gängvåldet, att utreda tipsen de får in - trots att brottsoffren i ett sådant fall inte endast vore skattebetalarna utan även förskolebarn och deras föräldrar. 

– Har man bara en förskola i ett bostadsområde och så visar det sig vara ett brottsupplägg och folk flyttar till Thailand med skattepengarna för att snorta kokain varje dag, då så står man där utan förskola för sina barn. 

Hon är kritisk till hur det i praktiken har fungerat med privat välfärd, just utifrån perspektivet med möjligheterna till fusk.

– Med allt vi har sett de senaste tio åren – någonting har ju gått snett. En sak jag har tänkt på i ganska många år är varför inte lagstiftare i större utsträckning stresstestar lagförslag, genom att helt enkelt anställa före detta kriminella och fråga dem ”hur skulle du utnyttja det här?”

Ann Törnkvist har en vision om nästa steg i journalistkarriären.

– Jag skulle vilja bli ”välfärdsbrottsdrottningen”, säger hon. Hitta ett sätt att prata om det på ett engagerande vis. Det får inte bli för faktaspäckat, och folk måste bry sig.

Artikeln publicerades för första gången i Scoop nr 3/2019.