Inrikes

”Fast man har facit så blir det spännande”

Terrordådet på Drottninggatan i hjärtat av Stockholm skakade Sverige. Nu, fem år senare, har Åsa Erlandsson samlat ihop alla bitar till en bok.

Kolbjörn Guwallius

Text

Fredrik Hjerling

Foto

Åsa Erlandsson inleder sin bok med att berätta om vädret. Den där första efterlängtade vårvärmen i april som läsaren vet är bedräglig och som när som helst kan växla över i ett sent snöfall som svenskar älskar att förbanna.

Den 7 april 2017 kommer ingen snö. I stället bryts det vardagliga av en verklig katastrof när Rakhmat Akilov stjäl en lastbil och i hög fart kör rakt igenom folkmassan på Drottninggatan mitt i Stockholm innan han kraschar in i Åhlénshuset vid Sergels torg. Urskiljningslöst mördar han fem personer och skadar åtskilligt fler fysiskt eller psykiskt.

Alla vet hur det gick sedan. Akilov greps och dömdes efter en lång polisutredning till livstids fängelse för terroristbrott genom bland annat mord. Så hur gör man en 400 sidor lång bok om ett 40 sekunder långt förlopp spännande?

– Jag har sett i många andra fall, till exempel Åsne Seierstads bok om Breivik, att fast man har facit i hand så blir det spännande, säger Åsa Erlandsson.

Dramatiken finns inbyggd i storyn och behöver inte skruvas upp. Boken ”Drottninggatan” bygger både på omfattande dokumentation och personliga berättelser. Det är stundtals djupt drabbande erfarenheter av att ha fått en livslång skada, förlorat en anhörig eller blivit räddad till livet av en slump och lida av överlevnadsskuld.

Åsa Erlandsson har ägnat ett drygt år av dedikerat arbete åt boken, det sista halvåret parallellt med arbetet som reporter på Dagens Nyheter. Men det var ingen självklarhet att hon alls skulle skriva den.

Allt började med en lunch hösten 2020 med bokförlaget Mondials vd Simon Brouwers. Han hade läst hennes bok ”Det som aldrig fick ske” om skolattentatet i Trollhättan. Nu föreslog han ett samarbete. Åsa Erlandsson var nöjd med sitt tidigare förlag, Norstedts, men mötet ledde fram till ett konkret förslag om en bok om Drottninggatan.

Som journalist hade hon tidigare skrivit flera artiklar om terrordådet utan att se en väg framåt i bokform.

– Först sade jag att det är omöjligt, Drottninggatan är för stort. Boken kommer att bli oläslig och svämma över. Men Simon Brouwers hjälpte mig att se att det går att avgränsa utan att tappa viktiga delar, berättar hon.

– I Trollhättan trodde människor att elevassistenten dog en utdragen, plågsam död. De som visste sanningen på skolan har beskrivit att de i åratal tvingats leva i en lögn när mediebilden redan var satt, säger Åsa Erlandsson.

Åsa Erlandsson beskriver sig själv som den motvillige författaren.

– Det var likadant när Norstedts hörde av sig om Trollhättan, då tänkte jag på att gärningsmannen var död och att det inte blev någon rättegång. Det fanns nästan inga offentliga handlingar och det skulle bli som att jaga ett spöke. Men jag är glad att både Norstedts och Mondial stod på sig.

Känner du nu att du kan skriva böcker fastän det ser omöjligt ut?

– Det har jag känt på hemmaplan, inom journalistiken. Jag gillar att ge mig på projekt som verkar omöjliga. Nu känner jag även ett stigande intresse för böcker och tänker mer och mer att vissa händelser inte låter sig beskrivas på något annat sätt än i en bok.

När terrordådet inträffade befann hon sig på en föreläsning på Grävseminariet i Uppsala. Plötsligt började åhörarnas mobiler lysa upp som små tomtebloss av pushnotiserna. Till slut satt alla och läste liverapporteringen, en del med en enhet i varje hand. Många lämnade seminariet springande.

– Det är ett Olof Palme-ögonblick i svensk historia, alla vet vad de gjorde. Jag har nästan inte hunnit säga att jag ska skriva boken innan folk börjat berätta vad de gjorde när det hände. Någon var där, någon annan skulle ha varit där. Alla relaterar omedelbart och har någon tentakel inne på den här gatan. Det visar också hur allmängiltigt attentatet är.

Många har trott att de vet vad som hände på och omkring Drottninggatan den där aprildagen för fem år sedan. Men de som följt med i mediebevakningen har fått en blandning av korrekta brottstycken, halvsanningar och rykten. Recensenter som har läst boken om Drottninggatan skriver att de felaktigt trodde att de visste hur allt gått till. Boken innehåller flera helt nya uppgifter.

En av dem är berättelsen om hur Rakhmat Akilov greps tack vare en kedja av tursamma personliga beslut snarare än ett strategiskt polisarbete. Medan nationella insatsstyrkan skickades till Arlanda fångade en larmoperatör upp ett tips från en privatperson på en bensinmack. Magkänslan sade att det stämde, men polisledningen sade nej. Enbart tack vare att larmoperatören stod på sig skickades till slut en vanlig ingripandepatrull ut. 

Polisen framställde det som en framgångssaga och hyllades även internationellt för att terroristen greps så snabbt. Men i själva verket var det en kombination av tur och handlade från personer utanför polisen som ledde fram till gripandet.

– På ett sätt är det bra att åtminstone en ingripandepatrull skickades ut. Annars hade Akilov kanske kommit undan. Å andra sidan är det alldeles för farligt. En av poliserna som grep Akilov säger i boken att de åkte in helt blint, att det var idiotiskt, säger Åsa Erlandsson. 

”Det är rimligt att man har samma källkritiska blick på de positiva historierna som på de negativa.”

Åsa Erlandsson

För att kunna ge en så djupgående och mångfacetterad beskrivning som möjligt av vad som ledde fram till dådet, attentatsdagen och livet efteråt har Åsa Erlandsson läst en mängd handlingar, inklusive dokument som aldrig offentliggjorts förut, och gjort egna intervjuer med åtminstone 120 personer. Sedan slutade hon räkna. Några har hon träffat flera gånger, ibland både före och efter de faktiska intervjutillfällena. Mycket har handlat om att bygga förtroende.

För att kunna placera sina läsare på Drottninggatan har hon bett dem berätta så detaljerat som möjligt. Vad tänkte de, vad kände de, var stod de? Vilken prydnadskudde var de där för att köpa? Hon har också fått tillgång till dagböcker, sjukjournaler och dokumentation från psykologsamtal. När kapitlen varit klara har alla intervjuade fått läsa sina kapitel för faktakontroll. 

Allt som har sagts är förstås inte återgivet i boken. Mycket lite berättas genom pratminus utan i stället är det författarens röst som läsaren följer. Åsa Erlandsson tycker att journalistiken lider av citatsjuka. Ett pratminus ska vara någonting en person verkligen behöver säga själv, resten kan författaren berätta.

Eftersom händelseförloppet är så väldokumenterat genom bland annat övervakningskameror har hon sedan kunnat jämföra intervjusvar med dokumentation och andras vittnesmål. Ibland upptäckte hon att vittnesmål inte stämde överens med bevisningen.

Hur var det att få folk att ställa upp på intervju?

– Det var väldigt olika, svårighetsgrad 0 till 100. Många hade tidigare sagt nej till alla andra förfrågningar, andra var det bara att ringa upp. Jag brukar inleda sådana här projekt med att göra en lång lista på alla tänkbara och otänkbara personer jag vill prata med. Det var till exempel viktigt att få med tipsaren som ensam förföljde Akilov och ledde polisen till honom. Den mannen har aldrig ställt upp tidigare och ett tag var jag rädd att jag hade tappat honom.

Under processen mot en intervju gjorde han sig oanträffbar i ett halvår medan Åsa försökte få kontakt upprepade gånger. Hon visste inte om han ville vara med eller inte. Till slut åkte hon hem till honom och knackade på. Hon förväntade sig irritation och ett slutgiltigt nej, men i stället sken han upp och sade att han hade hoppats att hon skulle komma. 

– Det har varit svårt med ganska många. Jag har haft olika sätt att närma mig dem. Vi har suttit i vad jag kallar närmandesamtal, förutsättningslösa samtal där man bara dricker kaffe och de får känna efter om jag verkar vara vettig att prata med. Ibland har det varit flera sådana samtal innan vi ens har påbörjat intervjuandet.

Processen har varit tidskrävande, inte minst på grund av smärtsamma minnen, rädsla och ovilja att stå i centrum. 

Åsa Erlandsson vill se en publicistisk diskussion om publicering av material som kan påverka vittnens minnesbilder.

Materialinsamlingen ställer också krav på att kunna sålla. När Åsa Erlandsson började gräva ned sig i internationella terrordåd för att bredda förståelsen sade förlaget stopp: tillbaka till Drottninggatan.

– Många har frågat hur man håller ordning på ett stort material och alla dess trådar, hur man inte tappar bort sig. Jag önskar att jag hade något bra metodsvar, för jag undrar själv. Det känns som att jag bara gör. Jag dokumenterar och sorterar allt noggrant, men har inget fiffigt verktygsprogram eller en massa post-it-lappar på väggen.

När hon skriver gör hon det först fritt utifrån anteckningar. Sedan tar hon fram dokument och transkriberingar och går igenom line by line för att kolla så att allt stämmer. Medan många författare använder särskilda datorprogram för större projekt använder sig Åsa Erlandsson av vanliga Word-dokument i mappar och en papperskalender.

Men hon säger att var och en måste hitta sina egna fungerande metoder.

– Någon annan skulle nog bli galen av mina mappar med Word-dokument och tycka att det inte går att få överblick. Men för mig funkar det.

Såväl boken om Drottninggatan som boken om skolattentatet i Trollhättan innehåller mediekritiska kapitel där Åsa Erlandsson diskuterar misstag i och risker med den snabba nyhetsrapporteringen vid akuta nyhetshändelser.

I fallet med skolattentatet i Trollhättan blev det snabbt en sanning att en elevassistent hade försökt försvara elever mot Anton Lundin Pettersson och dödats i den kampen. Han beskrevs som en hjälte i nyhetsartiklar och krönikor. I själva verket var han försvarslös och hann inte uppfatta hotet. 

På Drottninggatan påstods en väktarbil ha parkerat blixtsnabbt framför lastbilen och därigenom fått Akilov att avbryta terrordådet och väja in i Åhlénshuset. Även den historien visade sig senare vara gripen ur luften. Väktaren stod parkerad ett par kvarter bort och kom aldrig nära lastbilen. Dessutom påstods en annan väktare ha kört långsamt framför lastbilen för att tuta och varna. Det stämde inte heller. 

– Om vi stannar upp och tänker på vad det hade inneburit på riktigt så hade det här varit livsfarliga manövrar, som hämtade ur en actionfilm. Lastbilen väger nästan 13 ton och kom i 60 kilometer i timmen. Jag undrar hur de här osannolika historierna uppstod.

Ja, varför blir det så?

– Man brukar ju säga att sanningen är krigets första offer. Det gäller även de goda historierna. Sedan är det klart att människor faktiskt gör fantastiska insatser. Ta till exempel mannen som ensam förföljde terroristen i 40 minuter. Men det släpps igenom andra historier där jag undrar vad man hade på fötterna mer än rykten från människor som i flera fall inte ens var på plats.

Varningsklockor att titta efter är om alla röster är anonyma och om det låter för bra för att vara sant. Att någon riskerar livet för att rädda främmande människor är ovanligt. Det är lätt att förföras av goda historier i jakten på ett ljus i mörkret, anser Åsa Erlandsson.

Men även negativt laddad dramatik kan bero på rykten. Kort efter attentatet i Stockholm spreds uppgifter om skottlossning i mediernas liverapportering. Uppgifterna kom åtminstone delvis från insatsledningen. Men den publiceringen försvarar Åsa Erlandsson, trots att den visade sig vara felaktig.

– Där blev det mycket självkritik inom journalistkåren. Själv har jag vänt och vridit på frågan och landat i att publiceringarna var rätt. Hur skulle vi ha gjort i stället? Det var inte bara lösa rykten på sociala medier utan insatsledningen tog uppgifterna på största allvar. Dessutom handlade det om liv och död, skulle journalister då vänta med att publicera?

Är det lättare att kräva noggrannhet med källorna när man skriver en bok?

– Ja, men vi kan inte gömma oss bakom tidsbrist. Alla vill vara först och ha egna grejer, så även jag. Men det är rimligt att man har samma källkritiska blick på de positiva historierna som på de negativa. Om det ryktades om ett missförhållande skulle vi göra allt för att kolla det. Till skillnad från skottlossningar är hjältehistorier inte heller akuta. 

När en felaktig bild väl har satt sig är den svår att rätta till. Det gör det ännu viktigare att tänka efter före. Det handlar inte bara om trovärdighet utan om att det kan skada drabbade och deras anhöriga. Det kan även påverka polisutredningar när fel personer vill göra sig till brottsoffer eller viktiga vittnen. 

– I Trollhättan trodde människor att elevassistenten dog en utdragen, plågsam död. De som visste sanningen på skolan har beskrivit att de i åratal tvingats leva i en lögn när mediebilden redan var satt.

”Mycket journalistik, hur välgjord den än är, blir ändå som tomtebloss. Den flammar upp, diskuteras, men slocknar fort. Den cykeln blir kortare och kortare.”

Åsa Erlandsson

I boken om Drottninggatan tar Åsa Erlandsson upp en annan mediekritisk fråga. TV4 visade sekretessbelagda övervakningsfilmer från drottninggatan som skulle användas som bevismaterial i rättegången. Åklagaren och advokaterna som företrädde hundratals brottsoffer vädjade till tv-bolaget att ta bort publiceringen eftersom filmerna kunde påverka vittnenas minnesbilder och trovärdighet. Men filmerna låg kvar.

– Jag tog kontakt med TV4 när jag skrev boken, men de ville inte svara. De har tidigare gett ett slentriansvar om det stora allmänintresset och att de själva tyckte att de tagit etisk hänsyn. Jag hade velat veta hur de resonerade bortom det. Var det bara vikten av att vara först med en publicering? Filmerna skulle ju ändå offentliggöras några dagar senare och komma till allmänhetens kännedom.

Bevismaterial kan skjutas i sank i rätten om det har visats upp tidigare, vilket har hänt i andra fall. Under rättegången försökte också Akilovs advokater vid flera tillfällen skjuta in en kil. 

– Jag har grubblat i fyra år på hur jag själv hade gjort som redaktör. Journalister ska inte gå rättsväsendets ärenden, men om det ställs på sin spets och bara handlar om prestigen i att få vara först, hur motiverar man det med tanke på allt som ligger i den andra vågskålen? Det är allt från etisk hänsyn till hur det i värsta fall kan leda till att brottsoffer inte får upprättelse.

Vill du se lagstiftning eller självbehärskning?

– Jag vill se en publicistisk diskussion kring det. När vi till exempel maskar ansikten tycker vi att det är tillräckligt. Men människor går att identifera ändå, via kläder, smycken och andra kännetecken. 

Boken om drottninggatan kom ut kort efter det att Skåne drabbats av tre skoldåd. Det har återaktualiserat Åsa Erlandssons förrförra bok. När journalister har ringt har hon undrat vilket attentat de vill prata om. Det som aldrig fick ske lever vidare.

– Ett av målen med en bok är att den ska få leva länge. Mycket journalistik, hur välgjord den än är, blir ändå som tomtebloss. Den flammar upp, diskuteras, men slocknar fort. Den cykeln blir kortare och kortare. Många läsare, inklusive jag själv, hinner inte upptäcka fantastiska reportage.

Boken om Trollhättan används också i undervisning när skolor övar för det som kallas för PDV, pågående dödligt våld.

Fastän Åsa Erlandsson med fog kan kallas för hyllad författare och tycker om att arbeta med längre skrivprojekt vet hon inte om det blir fler böcker.

– Det är så mycket som ska klaffa. Jag skriver ju inte skönlitteratur där man öser ur sitt inre, jag är bara intresserad av verkligheten. Det krävs att nyckelpersoner ställer upp och att jag ska kunna bli helt uppslukad av historien.

Senaste Numret

Prenumerera eller beställ lösnummer

Omslag_5_3 mm rygg-1 kopiera

Läs om att gräva i krigstid och om journalisterna som avslöjade australiska specialstyrkors krigsbrott i Afghanistan.
Möt Åsa Erlandsson, författare till en ny bok om terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.
Långläsning: ”Sanningsbärarna” av Jenny Küttim.

Ute 19 maj!

Beställ här