Förgiftades den svenske officeren?

Nils Resare har lång erfarenhet av att undersöka korruption inom stora internationella organisationer. Dels som journalist, och i dag även som vad han kallar chefsresearcher på en nederländsk organisation som heter Just Finance International som granskar stora infrastrukturinvesteringar i svaga stater.

– Ganska mycket av det handlar om kinesiska investeringar, berättar Nils Resare. Vi tittar bland annat på ett projekt där man bygger världens längsta oljepipeline genom hela Uganda och Tanzania. Det handlar om bristen på transparens i de här investeringarna, och om övergrepp mot lokalbefolkningen.

Nils Resare har under många år följt utvecklingen på Balkan, och när han för några år sedan kontaktades av den unge franske journalisten Hugo Lemonier som kommit över läckt information om Kosovo blev han intresserad. Tanken från Hugo Lemoniers sida var att gå igenom materialet på samma vis som andra journalister samarbetat kring Panama Papers. Det upplägget var Nils Resare dock tveksam till. Fast det kunde ju finnas saker där att granska ändå för en Balkankännare. Och efter ett tag dök det upp en bild på människor som bröt upp ett kassaskåp hos en svensk tjänsteman på EU-uppdrag i Kosovo. Michael Rawlinson. 

– Det påminde om Watergate, säger Nils Resare när vi träffas på Scoops redaktion. Att de hade mörklagt någonting. Så fortsatte det så där, och när jag förstod vem Michael var och vad han hade för bakgrund – det tog rätt lång tid – så var det bara ren nyfikenhet på den här hemliga underrättelsevärlden. Och jag kände att nu när jag har kommit så långt och har så många ingångar kan jag inte låta bli, för jag kommer aldrig att få den här chansen igen att få veta något om Kontoret för särskild inhämtning och den här världen. Sedan blev det som en besatthet och jag höll på i fyra år. 

Det blev först artiklar i Svenska Dagbladet tillsammans med Hugo Lemonier, och nu en bok på Mondial förlag om Michael Rawlinsons liv – och död. 

Att en sann historia skulle vara spännande som en ordentligt fantasifull thriller är närmast en klyscha. Tills det inte är det längre. Den svenske före detta elitsoldaten och underrättelseofficeren Michael Rawlinsons öde har verkligen många inslag som annars mest förknippas med fiktion av ett speciellt slag. Michael Rawlinson var utbildad attackdykare och arbetade på Kontoret för särskild inhämtning, KSI, efterföljare till IB och den allra hemligaste delen av den militära underrättelsetjänsten Must. Likheterna med romanfiguren Carl Hamilton, som Jan Guillou skapade på 1980-talet när Rawlinson ännu var en ung kustjägare, är uppenbar – och mycket riktigt ska Michael Rawlinson ha kallats ”Hamilton” av personer inom Must. Han hjälpte för övrigt även till vid filmningen av en dykscen i tv-serien ”Fiendens fiende” där Peter Haber spelar Carl Hamilton.

– Han var en extrem person, säger Nils Resare. Han utmanade sig själv något helt fruktansvärt. Han tog risker – en orädd person som inte såg sig själv som att han hade så många begränsningar. Så skulle jag beskriva honom. Elitsoldater lär sig metoder för att hantera smärta. Han var extrem på det sättet.

Men karriären som elitsoldat och underrättelseman bildar bara bakgrunden till historien. När Nils Resare först fick höra talas om Michael Rawlinson var det för att han misstänktes ha blivit förgiftad under sitt arbete för EU:s kriminalunderrättelsetjänst Eulex i Kosovo. Vad som sedan rullades upp är framför allt en berättelse om korruption på hög nivå inom EU. Två italienska domare misstänks ha frikänt eller satt ned straff för grova brott mot kontant betalning. Och även om inte misstankarna om förgiftning har kunnat styrkas, är det uppenbart att personer med makt inom Eulex inte tyckte om att Michael Rawlinson undersökte misstänkt korruption. Han hindrades aktivt att sköta sitt uppdrag, personer han sparkade av säkerhetsskäl återinsattes mot hans vilja, man bröt sig in i hans kassaskåp där han förvarade hemlig information och avskedade honom och flera medarbetare till slut. 

Michael Rawlinson avled i cancer 2018, av allt att döma orelaterat till den akuta sjukdom han ådrog sig ett par år tidigare – på grund av förgiftning eller ren otur kommer aldrig att kunna fastställas. När Nils Resare började gräva i fallet levde Michael Rawlinson fortfarande, och cancern hölls hemlig. Det kom som en chock för Nils Resare att den sparkade före detta underrättelseofficeren han just intervjuat på sjukhuset hade dött, och innan sammanhanget stod klart hade hans tankar börjat löpa åt alla håll. Hans källor bland Michael Rawlinsons gamla kollegor inom de hemligare delarna av Sveriges och andra försvarsmakter gjorde honom inte lugnare.

– Det fanns massor med konspirationsteorier. Folk började säga att det är italienska läkare på Karolinska som har förgiftat honom. Det var en mardröm. Jag trodde att jag hade blivit avlyssnad när jag hade träffat honom den senaste gången. 

Nils Resare säger att han tvekade om han skulle redovisa konspirationsteorierna, men kom fram till att de sade något viktigt om världen som Michael Rawlinson rörde sig i. Inte minst de som rörde hur Michael Rawlinson eventuellt blev förgiftad. I boken beskrivs en möjlig metod där Rawlinsons lakan preparerats med de köttätande bakterier han bevisligen angreps av.

Enligt läkare Nils Resare talat med skulle det ha varit en intelligent metod eftersom den inte kan spåras till en underrättelsetjänst. 

– Men den går inte att bevisa, det är aldrig någon som har gått in i hans lägenhet där han bodde och sökt efter spår. Så det är bara helt hypotetiskt.

Nils Resare fortsätter:

– Om man skulle ha gjort en enkät bland alla de underrättelsemänniskor som jag har pratat med, så är hälften helt övertygade om att han blev förgiftad i något slags försök till lönnmord. Hälften säger att det bara var konstiga omständigheter att han blev sjuk just då och att det kan ha med cancern att göra. Eftersom jag aldrig kommer att kunna bevisa det här, så tänkte jag att slutet får vara öppet och läsaren får dra sina egna slutsatser. Men det är ändå intressant för att det är ett sätt för mig att beskriva hans värld och att det kanske sker sådant som inte vi får veta. 

Att få gamla kollegor att ställa upp har inte varit helt lätt. 

– Det har varit en lång process. Som med all undersökande journalistik när man ska få källors förtroende så gäller det att veta tillräckligt mycket, att man blir intressant för dem att prata med. 

– Det var väldigt många samtal som inte ledde någon vart och folk som inte ville prata. Det är ovanligt att de ställer upp, men det är ändå en del som har gjort det, både från Sverige och från andra länder. Jag tror att de såg mig som en bra kanal för att få ut det de ville säga. 

Artiklarna i Svenska Dagbladet 2019 var bra som dörröppnare, säger Nils Resare. 

– Det gjorde att folk visste att jag visste mycket mer än de flesta. Jag tror att jag blev relevant att prata med för dem. 

– Min enda metod för att få folk att prata är att kunna tillräckligt mycket, att vara tillräckligt påläst och vara tillräckligt intressant för dem att prata med. Så tänker jag alltid. Men det är det svåraste som finns, att övervinna källornas motstånd. Och det är många som jag inte har lyckats med här. 

Han nämner Heikke Wendorf, den finländske åklagaren som utredde misstankarna mot domarna. 

– Men det finns nog skäl till att han inte ville prata. 

Den svenska offentlighetsprincipen har varit till stor hjälp för Nils Resare. Journalisten Hugo Lemonier som han samarbetade med i början av grävet hade ingen möjlighet att få ut motsvarande information från franska myndigheter. 

– De har inte alls den öppenheten. Så det var intressant att vi kunde få hjälp av den svenska offentlighetsprincipen. 

Nils Resare berättar att han har samarbetat med utländska journalister i andra fall också, och hjälpt dem att begära ut saker från svenska myndigheter. 

– I EU:s utrikesoperationer saknas offentlighetsprincipen nästan helt, och det gör det också i många europeiska länder. Än så länge har vi lite bättre än de flesta EU-länder. Förhoppningsvis förblir det så, även om det hela tiden är en massa inskränkningar.

Men det är tydlig skillnad mellan olika myndigheter i vad de väljer att lämna ut. Utrikesdepartementet har varit svårt att ha att göra med, säger han. 

– Jag har haft mycket problem med UD eftersom jag har jobbat med utrikesgräv nästan hela min karriär. Jag har vunnit i kammarrätten hur många gånger som helst, men det är ändå alltid ett problem. De är överdrivet nitiska, de är underbemannade och de är fruktansvärt långsamma. Så det är ett kapitel för sig. 

Några som däremot varit mer villiga att lämna ut handlingar är Folke Bernadotteakademin, som sorterar under UD men som har sina egna jurister. 

– Så de gör olika sekretessprövningar. Jag fick ut betydligt mer från Folke Bernadotte än från UD, säger Nils Resare.

Han undrar om Folke Bernadotteakademin kan ha haft ett intresse av att få ut information om sin tidigare anställde Michael Rawlinson.

– Jag vet inte om det fungerar så, eller om det är juristerna som har helt olika inställning. Men det var i alla fall intressant att det var så olika mängd material som jag fick ut. 

– För Folke Bernadotteakademin var det här ett jättetrauma, det som hände med Michael. Jag pratade med flera av dem som jobbade med honom och de säger att det här var det hemskaste de har varit med om. Medan UD hade något att försvara.

Det var väldigt svårt att få personer hos EU att såväl bekräfta som förneka det journalisterna egentligen redan visste. Och då blev det också svårt att publicera. Men Nils Resare fick oväntad hjälp från chefen för Eulex, Gabriele Meucci.

– När jag försökte intervjua honom började han anklaga Michael för en massa saker, säger Nils Resare. Då använde jag helt enkelt det och gick till EU och sade att ”den här killen, han säger så här. Stämmer det med er bild?” Hade de sagt att det stämde med deras bild hade det slagit mot Sverige. Det var en helt annan bild än vad UD hade. Så jag kunde tvinga fram ett svar på det sättet. 

Även om svaret var väldigt diplomatiskt erkännde de att saker inte gått rätt till och att regler inte hade följts.

– Så till slut fick vi en bekräftelse, och då gick det att publicera. 

Ett hinder har varit att Eulex i sig är ganska okänt och tar tid att beskriva för den som inte redan är insatt. 

– Om allmänheten redan har mycket baskunskap om till exempel Ukrainakriget så är det lätt att fortsätta berätta om det, för då förstår folk, säger Nils Resare. De har ett begrepp om det. Men om man ska berätta om Eulex som ingen vet vad det är, fastän det är Europas största utrikesmission, så har du lång startsträcka. 

Enligt Nils Resare finns ett problem med diplomatin och mellanstatliga organisationer som Eulex. 

– De har något slags rättslig immunitet. Här finns inga länders jurisdiktioner som kan åtala. 

– Diplomatin på den här nivån går ofta ut på att man kommer överens. Ingen straffas, ingen hängs ut, inget ska synas av det skit som hela tiden finns där. 

Han berättar att han stött på det även i andra fall kopplade till internationell korruption.

– Det finns ingen myndighet eller stat eller åklagarämbete som kan utreda det här. Det är faktiskt någonting som man verkligen måste fundera över, om man ska sätta upp sådana här jättestora organisationer som Eulex till exempel. Man måste kunna komma åt folk som begår grova brott.

Grov brottslighet är något som präglar dagens Kosovo. Nils Resare beskriver landet som ”en lekstuga för gangsters från olika delar av världen och spioner”. 

– Alla är där. Amerikanerna är där och det är viktigt för dem. De behöver den positionen på Balkan. De har massor med soldater där och massor med resurser. Och man ser genom fingrarna med att det har blivit en sådant kriminellt nav för hela Europa för att det finns andra strategiska saker som är viktigare. 

Han anser att det är viktigt att hålla ögonen på utvecklingen i Kosovo och Balkan i stort.

– De här tentaklerna som finns ute i Europa med alla vapen som används i våra konflikter här – de flesta kommer från Balkan. Knarket, en massa saker kommer därifrån. Vi måste kunna hålla både Ukraina och det här i huvudet samtidigt, för det här kan också gå väldigt snett väldigt fort. Ett nytt Balkankrig, eller att kriminaliteten bara urartar.