Från klädbutiken – till soptippen

Det kallas ”fast fashion” och har på senare år alltmer uppmärksammats som ett problem. Om man tidigare talade om ”slit-och-släng” och syftade på att kläder inte lagades längre, hinner dagens fast fashion-plagg från H&M, Zara eller den kinesiska uppstickaren Shein knappt bli slitna innan de slängs – i hälften av fallen inom ett år.

Modebranschen bedöms stå för omkring 10 procent av världens samlade koldioxidutsläpp, och har därmed ett image-problem som har gjort det vanligt med klädinsamlingar. De ofta hela och funktionsdugliga plaggen ska återanvändas, för miljöns skull. 

I en serie reportage under sommaren kunde Aftonbladet visa att de allra flesta av de insamlade kläderna i stället mals ner till fibrer eller helt enkelt hamnar på enorma soptippar i fattiga länder i Västafrika. Man spårade ett antal utvalda plagg genom att helt enkelt sy in en liten bricka, en Air Tag, i varje och sedan lämna in dem hos H&M.

Air Tag introducerades för två och ett halvt år sedan av Apple. Det är en liten bricka som passar bra på exempelvis en nyckelring. Via Bluetooth är den upptäckbar för Apples telefoner och surfplattor och passar utmärkt för att hålla reda på nycklar och annat. Den går även att hitta på större avstånd om den befinner sig mindre än 10 meter från någon annans iPhone eller platta, vilket gör den användbar utanför hemmet åtminstone i stadsmiljöer i den rikare delen av världen.

Ganska snart kunde teknikintresserade konstatera att Air Tag även skulle kunna användas till sådant som spårning av människor med skyddad identitet. Inte i hemlighet – åtminstone den som har en Iphone varnas för främmande Air Tags i närheten – men som en form av trakasseri fungerar det. En variant är att skicka brickan i ett kuvert till folkbokföringen och se vart brevet skickas vidare. 

Det var också ett av problemen teamet på Aftonbladet ställdes inför när man försåg ett tiotal plagg med Air Tags och lämnade in dem hos H&M. Om något av plaggen såldes vidare i en second hand-butik riskerade de att det började dyka upp varningar om en okänd Air Tag hos köparen. 

– Vi ville ju inte riskera att människor som köpte ett second hand-plagg i Sverige skulle få en varning om att någon följde dem med en Air Tag, säger Staffan Lindberg till Scoop. 

Det hade Aftonbladet mycket väl kunnat skriva en artikel om i ett annat läge. 

– Man kan verkligen se Aftonbladetrubriken: ”Köpte tröja – blev spårad”, säger han och skrattar. 

– Så i början följde vi dem jättenoga. Dels för att det var roligt att följa dem, dels för att verkligen se att om den kommer ut i en butik skulle vi antingen snabbt åka ut och köpa den, eller åtminstone slå av Air Tagen. Men det visade sig inte vara något problem, de köptes inte alls visade det sig.

Av de tio plaggen är det ett som tros har köpts i Rumänien, och då har Staffan Lindberg slagit av Air Tagen. 

I de västafrikanska länderna Benin och Ghana ligger de enorma soptipparna som blir slutstation för mycket av de kläder som samlas in i Sverige. Dit reste Staffan Lindberg och fotografen Magnus Wennman för att följa kläderna.

– När vi granskade H&M:s fabriker i Bangladesh arbetade vi med en lokal miljöjournalist som jobbade mycket mer som journalist, men i de här lägena var det mest att vi visste vad vi ville ha när vi reste, så att då var det mer att ha en tolk som kunde hjälpa oss på plats och tolka när det behövdes. 

I Benin jobbade de med en lokal journalist och i Ghana med en kvinna som annars arbetar med pr, berättar Staffan Lindberg. 

– Det är relativt lätta länder, för jag kan lite franska så jag kan i princip prata med folk ändå, men man behöver absolut någon som hittar, som vet vägen. Det kan vara ganska tuffa miljöer med många som står och drar i en.

Säkerhetsmässigt finns det betydligt farligare platser att arbeta på som journalist, men långt ifrån alla var glada över att bli uppsökta av svenskarna. 

– Det var vid något tillfälle hos grossisterna som köper in kläder containervis från till exempel H&M:s leverantörer i Europa. De har varit väldigt tuffa att ha att göra med. Jag vet inte om de kände sig jagade av medierna, vi är ju inte de första journalisterna som har åkt ned dit, utan det är många som skriver om det här problemet. De försökte jaga ut oss och radera bilder. Annars var det ganska lugnt och relativt lättjobbat.

Det var i vintras när Staffan Lindberg gjorde ett reportage om miljöfarliga utsläpp från H&M:s fabriker i Bangladesh som han fick tipset om att modejättens insamlade kläder till stor del hamnar i länder där begagnade kläder har skapat kaos och en miljökatastrof.

– Det lät märkligt, och jag undrade varför man skulle skicka kläder dit. Vi försökte söka i öppna kanaler, men hittade ingenting där. Då funderade vi på om det fanns något vi kunde göra.

En person på en miljöorganisation i ett annat europeiskt land tipsade Staffan Lindberg om att det kanske gick att sätta spårare på kläderna. 

– Jag tyckte först att det lät väldigt krångligt, säger han. Jag var nog inte helt uppdaterad kring tekniken eller hur små sådana här Air Tags är jämfört med gps-sändare och liknande. Sedan började vi prova oss fram, jag fick återuppliva gamla syslöjdskunskaper för att göra ett försiktigt hål någonstans i plagget och sy igen, eller försöka hitta andra smarta sätt. Ibland kunde man bara pula in Air Tagsen i små öppningar i plaggen. I linningar, i kragar och så vidare. 

Apples telefoner används av många i västvärlden, men på övriga delar av jorden är telefoner som använder Googles operativsystem Android betydligt vanligare. Om Staffan Lindberg skulle göra en liknande granskning igen skulle han överväga att använda ett Androidsystem i stället för Apple. 

– De här sänder ju inte själva, utan är beroende av att passera människor med en iPhone. Det är då de skickar en signal. Utanför den rika delen av världen så är Androidtelefoner betydligt vanligare än Apple. 

Men förutom den aspekten är han mycket nöjd. 

– En gps-sändare sänder hela tiden, men de här kunde man se hur de försvann och dök upp i den här enorma containerterminalen i Bremerhaven, en av Europas största hamnar. Så får man bara sitta och vänta och se och det går en, två, tre veckor och så poppar den upp någonstans. 

Gps har använts i en annan granskning av insamlade kläder som kom på villovägar. Det var Finlands public service-tv YLE som undersökte vad som händer med kläder som returneras vid postorderköp, för att de inte passade eller för att köparen helt enkelt ångrat sig. Det visade sig att kläderna kunde spåras till en soptipp i Erbil i Irak –alltså inte helt olikt Aftonbladets fynd.

En viktig skillnad mellan gps och Air Tags är att gps drar mer energi och batterierna riskerar därmed att ladda ur snabbt.

SVT:s Uppdrag granskning använde också gps när man 2021 följde organiserade stölder ur svenska välgörenhetsorganisationers insamlingsboxar till kriminella i Litauen. Mycket riktigt tog batteriet slut efter ett tag.

Aftonbladets reportageserie fick stort genomslag, inte minst på grund av hur H&M valde att bemöta den. Samtidigt kostade den inte överdrivet mycket att göra, och involverade sammanlagt sju personer inklusive de två som hjälpte till på plats i Väst-afrika. 

Staffan Lindberg uppskattar den totala kostnaden till cirka 50 000 kr för flyg, hotell, arvoden till de lokala journalisterna och transport. Och så tio Air Tags för sammanlagt 3 500 kr.

– Jag har gjort många reportageresor innan, och den här var som en vanlig sådan resa. Det tenderar att kosta ungefär samma var man än åker på jorden en dryg vecka. Om man inte åker till konfliktzoner, då blir allting hastigt väldigt mycket dyrare. 

Att skriva om stora företag kan ibland kännas hopplöst. Stora kommunikationsavdelningar utformar budskap som ska bemöta avslöjanden. Om någon alls svarar. Ibland hinner företaget börja etablera sin bild redan före publicering, med motkampanjer som dras igång i så snart journalisterna begärt en ansvarsutkrävande intervju. 

När Staffan Lindberg arbetade med artikeln om utsläpp i Bangladesh gick det över huvud taget inte att få tag på H&M, berättar han. 

– Då ville de bara kommunicera via presskanaler. Den här gången kändes det lite grann som att de först bara ville kommunicera via utskick, men av någon anledning så bytte de strategi och gick till motangrepp. Det är intressant att följa hur de jobbar.

– Jag har tidigare granskat Ikea, och det är lite samma känsla. Som grävande journalist kan man känna sig så ensam när man vet hur många de är på andra sidan, att de uppbär enorma löner och har hela presstaber under sig. 

Foto: Urban Andersson.

– Alla kör med samma försvar, säger Staffan Lindberg.

Nu i somras bemötte H&M:s vd Helena Helmersson personligen uppgifterna i Aftonbladets artiklar, i en direktsänd intervju i TV4 och efter den även i Aftonbladet. Hon hänvisade till H&M:s partner, den tyska avfalls- och återvinningskoncernen Remondis.

Staffan Lindberg säger att han tror att H&M medvetet blandar bort korten. 

– Det finns olika grader av ansvar. Dels finns det tio plagg som vi har spårat. Där försöker man göra ett nummer av att inget av de tio plaggen har hamnat på en soptipp. Vi har inte uttryckligen sagt att något specifikt plagg har hamnat på en soptipp, vi har följt plaggen och konstaterat att de hamnar i de här länderna med extrema problem med dumpning där man vet att ungefär hälften av alla plagg dumpas direkt. Det går inte att följa en Air Tag till en afrikansk soptipp. Där försöker de låtsas som att de kan spåra och säga att de inte har dumpats, men det kan de förstås inte. 

Av de plagg som H&M samlar in i sina butiker och sedan exporterar har Aftonbladets journalister också kunnat spåra hur de har gått bland annat till Ghana. 

– Där är det fullkomligt självklart att en stor andel av dem har dumpats, säger Staffan Lindberg. Om man skickar en miljon plagg till ett land där man vet att hälften dumpas, då är det klart att många av de plaggen ingår. Sedan finns det en tredje nivå i det, och det är H&M:s generella ansvar. I Ghana är H&M ett av de fem vanligaste klädmärkena, och det kommer inte bara från H&M:s egna insamlingar, utan det kommer jättemycket från Myrorna i Sverige eller Oxfam i England. Det samlas in enormt mycket H&M-plagg eftersom det är världens näst största modemärke efter Zara. 

Staffan Lindberg tycker att det är frustrerande att H&M vill profilera sig som ”goda” i relation till konkurrenterna. Det finns inga ”onda” aktörer som bara skickar skräp, anser han. 

– De allra flesta som samlar in de här kläderna är organisationer och butikskedjor. De säger likadant allihop. Man kan kolla med Lindex eller Kapp-Ahl eller Myrorna i Sverige eller Zara eller Oxfam. Alla som samlar in kläder säger att de sorterar dem jättenoga. Alla kör med samma försvar. Och hela tiden är det som att det är någon annan som står för allt det här skräpet.

Och så är det inte, hävdar Staffan Lindberg. 

– Om de hade åkt ner och pratat med vem som helst där nere så hade de ju fått klart för sig bilden: att även om man skickar plagg som är sorterade och hela och rena så finns inget behov av det mesta som kommer dit. Säljarna på marknaden sprättar upp de här balarna och letar snabbt upp några plagg som de vet går att sälja. Och sedan struntar man i resten. Väldigt mycket kastas. Det är precis på samma sätt som när man samlar in kläder i Sverige. Då kan second hand-butiker snabbt se att ”här har vi en Acne-klänning som är attraktiv” eller ”det här är en riktig vin-tagegrej”. Sådant man vet går hem som man kan tjäna pengar på. 

Men det allra mesta av förra årets snabbmode är det ingen som vill ha, säger Staffan Lindberg. 

– Inte här, och inte i Afrika heller. Har man inte förstått det problemet, vilket man inte tycks ha förstått på H&M, då är man en del av det som sker. 

Staffan Lindberg har en bakgrund som utrikesreporter, och han vill kombinera utrikesreportaget med granskande journalistik.

– Många har varit nere och gjort det här innan, men de har ofta gjort det som utrikesreportage. Vi försöker knyta ihop utrikesreportaget som är att berätta om vad som händer i världen, att det kommer in jättemycket begagnade kläder till Västafrika som skapar en miljökatastrof. Men också att verkligen spåra H&M:s kläder dit, samtidigt som vi berättar varför det är ett sådant otroligt stort problem. 

Om man bara gör en av de delarna så saknas det något, anser Staffan Lindberg. 

– Skulle man bara göra utrikesreportage där man berättar om hur illa det är så blir det lättare för företagen att ducka och anlägga en bekymrad min och säga att ”vår bransch har en massa generella problem”. Det känns som att det blir mer respons och större effekt av journalistiken om man gör båda delarna.