Hem & Hyra höjer blicken

Tidningen Hem & Hyra har fått en hel del sidvisningar på sin sajt nyligen, när reportern Christoffer Röstlund Jonsson grävde fram nya uppgifter om Grevgatan 10 på Östermalm i Stockholm, platsen för en mycket uppmärksammad polisinsats i maj som inbegrep en kändis med ett eget pastamärke.

Avslöjandet om att fastigheten via mellanhand till stor del används som lägenhetshotell är klassisk Hem & Hyra. Bordellen och kändisen som råkade kliva rätt in i en razzia, i vad han uppger var allra första gången han besökte en sådan inrättning, ökar naturligtvis intresset rejält, men utgör knappast grunden för tidningens rapportering. Avslöjandet följer en mall som varit rådande på tidningen sedan urminnes tider: en hyresvärd handlar klandervärt, Hem & Hyra rapporterar. Kärnverksamhet för en tidning ägd av Hyresgästföreningen.

För två-tre år sedan bestämde sig redaktionen för att göra en rejäl satsning på gräv. Sedan dess har man börjat frångå den ganska snäva mallen där rapporteringen i stort sett förutsatte en utsatt hyresgäst och en snål, ohederlig eller på annat vis felande värd. De många lokalreportrarna, som ofta jobbat helt ensamma, har börjat samarbeta när det är lämpligt. Ta större grepp, men fortfarande stadigt förankrade i hyressektorn. Tidningen har också inlett samarbeten med andra medier.

Det har lett till en del uppmärksammade avslöjanden, som det stora reportaget i vintras om den svarta handeln med folkbokföringsadresser, eller vårens avslöjande tillsammans med SVT Nyheters grävgrupp om skandalen med radon i Nykvarn.

Scoop träffade editionschef Anna Tiberg och lokalredaktörerna Kenneth Samuelsson och AnnaKarin Löwendahl över Zoom för att prata om de stora bostadsgräven.

Hem & Hyra satsar sedan ett par år på arabisktalande, med en sajt på arabiska. En relativt stor minoritetsgrupp i Sverige, som ofta bor i hyresrätt. Det spelade in i hur man jobbade med reportaget om handel med adresser.

– Vi skulle starta upp en Facebooksida som skulle vara navet för att få kontakt med läsarna, berättar Anna Tiberg. Vi har jobbat vidare med den sedan dess och har som långsiktigt mål att kunna göra mer journalistik för den här läsargruppen.

– Det bottnar i att vi reportrar under ganska lång tid har sett ett otroligt sug, så mycket frågor och ett jättebehov av konsumentjournalistik kring bostadsmarknaden, säger AnnaKarin Löwendahl. Att ordna en bostad måste man ju göra innan man lär sig språket. Vi stöter på det ofta ute i bostadsområdena, att vi får frågor.

– Det finns ingen exakt siffra på hur många arabiskspråkiga personer som bor i Sverige, men det kan ju vara 400 000 om jag har förstått det rätt. Det är ju en enormt stor målgrupp, som verkligen har ett behov av att lära sig om rättigheter och skyldigheter och vad som gäller på bostadsmarknaden. Hur man gör för att inte bli blåst.

Handeln med adresser är en hantering med moraliska gråzoner. Det finns naturligtvis kriminella som av olika skäl hyr in sig på adresser där de egentligen inte bor, men det vanligaste är att det är människor som helt enkelt behöver en fast adress för att på det viset få möjlighet till andra, fullt legitima saker. Det kan handla om att kunna gå en utbildning som bara är öppen för den som är skriven i kommunen där den ges, men där det inte finns några lediga bostäder för studerande. Andra hyr olovandes i andra hand och behöver en annan folkbokföringsadress för att inte hyresvärden ska märka något.

Oavsett om en person betalar för sin adress eller får låna en gratis så är det sedan 1 juni 2018 ett brott att skriva sig där man inte bor. Att upplåta sin adress – mot betalning eller ej – är däremot helt lagligt. Det öppnar för såväl de människor Hem & Hyra berättar om – som utan kostnad hjälper ensamkommande flyktingar med en adress – som för de som tjänar ordentligt med pengar varje månad på kravet på en fast adress även för den utan fast bostad.

Att det är olagligt att vara skriven någon annanstans än där man bor gör att det inte är helt lätt att få kontakt med kunderna på den svarta adressmarknaden. Men Hem & Hyra lyckades. En viktig dörröppnare var att AnnaKarin Löwendahls kollega Anna Rytterbrant kan lite arabiska, vilket fick arabisktalande att öppna upp.

Foto: Gustaf Görfelt

AnnaKarin Löwendahl, lokalredaktör för Göteborg.

Men till att börja med handlade det om att leta väldigt brett. AnnaKarin Löwendahl berättar att de kontaktade väldigt många personer, och satt med i olika sammanhang där nyanlända rör sig.

– Det handlade jättemycket om att bygga förtroende. Jag var med om vid flera tillfällen att man först får svar i stil med ”det har vi hört att det förekommer, men jag känner ingen, jag har aldrig varit med om det”. Och sedan efterhand så kommer det fram.

AnnaKarin Löwendahl kan själv ingen arabiska, utan behövde hjälp av en tolk.

– Det var dels språkmässigt bra, men också någon form av kulturell dörröppnare, säger hon. Jag märkte vid flera tillfällen att tolken började prata på arabiska och jag stod bredvid som något slags femte hjul.

– Men efterhand så märker man att de här intervjupersonerna, de kan svenska. Men de hade aldrig börjat svara mig om det bara var jag.

Men tala öppet, med namn och bild, det är det få som vill.

– Påtagligt är att även dem vi har pratat med – betydligt fler än vad vi sedan har publicerat – som har lämnat den här situationen och har sitt på det torra nu, inte ens de vill stå med namn, säger AnnaKarin Löwendahl. De är så rädda för att det här ska ligga dem i fatet även efteråt, även om de har fått uppehållstillstånd. Efter det hägrar ju eventuellt ett medborgarskap. De är oerhört försiktiga för att inte dra på sig några som helst prickar. Det var någon som sade att ”jag tjuvåker inte ens på spårvagnen för jag vågar inte riskera att åka fast och få skit på mig inför fortsatt prövning”.

– Att vi kom in på insidan, det var egentligen det största målet vi hade med hela det jobbet, säger Anna Tiberg. Utan det så hade det inte tagit tag på samma sätt. Men det är också väldigt mycket en utgångspunkt för oss att ligga väldigt nära människan eller hyresgästen. Utan offerperspektiv. Bostadsmarknaden är full av både drabbade och rufflare och linjen är inte alltid knivskarp. Det finns en skuggvärld där vissa utnyttjas och vissa tjänar pengar. Och alla ska få frågan om sitt eget ansvar och om sin egen makt. Se sin egen makt i situationen, hur liten den än är så ska man få den frågan: Du bryter mot lagen, vet du det?

Sydväst om Stockholm ligger Nykvarns kommun. 1999 bröt sig Nykvarn ur Södertälje kommun, och allmännyttiga Telge bostäders fastigheter i Nykvarn följde med in i det nybildade Nykvarns-bostäder.

Vid det laget var det redan känt att vissa bostadsområden i Nykvarn hade problem med radon. Den radioaktiva gasen frigörs när grundämnet radium bryts ned, och kan förekomma i byggnader dels om material som blåbetong använts, dels om det finns radium i marken.

På Åshöjdsvägen i Nykvarn är det rullstensåsen under husen som läcker radon. Via sprickor i grunden sipprar gasen in i husen.

Radon kan orsaka lungcancer, och det finns en förhöjd risk redan vid 200 becquerel. Det är fastighetsägarens ansvar att se till att nivåerna håller sig under 200 becquerel. I vissa lägenheter på Åshöjdsvägen i Nykvarn uppmättes bortåt 6 000 becquerel. Utan att hyresgästerna informerats.

Kenneth Samuelsson begärde ut radonprotokoll mest på chans, men reagerade när han såg mätvärden som var högre än något han tidigare varit med om. Med hänvisning till GDPR fick han dock inte ta del av vilka lägenheter det gällde.

– Vi fick ut maskade lägenheter, säger han. Där handlade det väldigt mycket om att försöka ringa alla hyresgäster för att få reda på vilka som har höga halter.

Sammanlagt ringde Kenneth Samuelsson och hans kollegor 20–30 hyresgäster. Till sin hjälp hade de gamla protokoll från 1991 som de fick ut från kommunen omaskade och kunde jämföra mot.

– Jag vet inte om de gjorde bort sig där.

En del lägenheter med de högsta värdena hade inte mätts tidigare på minst 20 år. Såvitt man vet har de inte mätts tidigare alls – det finns helt enkelt inga protokoll.

Reaktionerna från hyresgästerna var bestörtning.

– När jag åkte ner och fick reda på de här höga halterna så knackade jag dörr, för jag ville ta reda på om folk kände till det här, säger Kenneth Samuelsson. Och då vart ju de helt chockade – ”Va? Vad säger du?”

– Jag träffade en kvinna som hade bott där väldigt länge och kände mycket folk. Och när hon sade att hon inte kände till de här höga radonhalterna, då förstod jag att det var en grej.

Det visade sig också att halten skiftade väldigt mycket mellan lägenheterna – troligen beroende på var sprickorna i husgrunderna uppstått.

Det var hälsoaspekten som gjorde att Kenneth Samuelsson engagerade sig extra mycket i undersökningen.

– Folk dör ju faktiskt av radon. En del gräv man har gjort handlar mer om ekonomiska intressen och så vidare. Här är det ändå 400–500 per år som får cancer. Plus att man visar att det finns ett sådant systemfel i det här, att hyresgäster betalar hyra, hyresvärden ska ta ansvar och kommunen ska kontrollera så att hyresvärden tar ansvar, följer miljöbalken och så vidare. Och när både hyresvärden och kommunen fallerar, och hela systemet med egenkontroll, så visar det väldigt tydligt att det här kontrollsystemet inte fungerar.

Har ni kollat om det var extra många lungcancerfall i just Nykvarn?

– Jag gjorde ganska många försök att fråga om just dem som har dött i området, vad de dog av. Så vi hade ju en tanke att vi skulle hitta något. Det var ju maximimålet om man säger så, att hitta någon som hade bott i en radonlägenhet och dött i lungcancer.

Kenneth Samuelsson följde upp ett antal människor som hade avlidit och pratade med deras anhöriga.

– Men det var inte skälet för någon av dem. I ett bredare perspektiv så är det svårt, på grund patientsäkerheten. Men vi kommer att jobba vidare med det här.

– Det finns en intressant gemensam nämnare mellan de här två jobben trots att de är väldigt skilda, säger AnnaKarin Löwendahl. Vi hittar och beskriver ett systemfel – det är nästan ett naivt system. Folkbokföringssystemet är likadant, det är som Sverige på 50-talet. Att alla bor och har sin egen täppa, och så skriver man upp vart det är någonstans. Men när verkligheten åsidosätter det, eller när hyresvärdar har ett kraftigt egenintresse i att inte följa upp radonmätningar, då drabbar det tredje part som inte har en möjlighet att göra rätt. Även om de skulle veta om det, vad ska de göra? Man kan ju inte själv sätta in ett fläktsystem.

– Som hyresgäst är man ju helt i händerna på bostadsbolaget, till skillnad från om man har ett hus, säger Anna Tiberg. Man är helt beroende av att värden sköter sig.

Problemen som skapat en efterfrågan på folkbokföringsadresser visar på ett systemfel som nästan bara drabbar invandrare, säger AnnaKarin Löwendahl.

– Om man inte hittar en vit lägenhet, om det bara finns svarta lägenheter, för att bostadsbristen fullständigt lamslår marknaden, då kan man inte göra rätt för sig, även om man skulle vilja. Och då är man utelåst från fortsatt etablering. Det är ju en superallvarlig effekt av ett systemfel som vi etablerade infödda svenskar knappt ens har en aning om. Och då pågår det precis framför näsan.

Den svenska tidskriftsbranschen står liksom dagspressen inför stora problem till följd av coronakrisen. Många tidningar riskerar nedläggning när annonsmarknaden störtdyker. Organisationstidningar med stor upplaga står på något fastare mark inför de framtidsutsikterna.

Kommer det att vara organisationstidningar som Hem & Hyra som sysslar med undersökande journalistik i framtiden?

– Jag tycker att organisationstidningar som vi och fackförbundstidningarna bara blir viktigare och viktigare, säger Anna Tiberg.

– När jag började jobba 2004 på Dagens Arbete var bilden att organisationspressen var en hyfsat osäker arbetsmarknad, för en organisation kunde plötsligt bestämma sig – och det kan de ju såklart – att de inte ska ha någon tidning, och göra sig av med den. Och då var ju fortfarande dagspressen så stark.

– Sedan dess så har man verkligen sett hur det där har svängt. Nu står de stora organisationstidningarna starkare än någonsin, och med fantastiska möjligheter att just gräva. Och det tror jag många av organisationstidningarna verkligen har förstått. Och det tror jag ligger i den här omsvängningen som Hem & Hyra har gjort också. Att nu när vi har de här resurserna och det är den grävande journalistiken som många gånger är den viktigaste för läsarna, men den är också ganska dyr, och när vi då inte har samma krav på att leverera avkastning så vore det skam om vi inte tog chansen och verkligen satsade. Så jag tror att organisationstidningarna kommer bara att stärka sin roll som grävare. Det tycker jag att man ser på många av fackförbundstidningarna också, att de har skaffat sig den inriktningen.

Det finns ju en del stora fackförbund som just lejt ut sin medlemstidning till en byrå…

– Det bästa vapnet mot det är att vara en tidning som är väldigt vass på gräv. Det får man inte från kommunikationsbyråer och så vidare. Det kräver avancerad journalistik av riktiga journalister.

Detta är en artikel ur Scoop nr 2/2020. Beställ ditt nummer här!