Journalistorganisationer skeptiska till ny lag

Den som slår larm om missförhållanden inom ett företag har sedan 2016 skydd av en så kallad visselblåsarlag. Den är framför allt tänkt att ge anställda ett skydd mot repressalier. Men trots att den bara är några år gammal ersattes den strax före jul med ännu en lag. Den är baserad på ett EU-direktiv. Syftet på EU-nivå har varit ungefär detsamma som med den tidigare svenska lagen: att förstärka skyddet mot repressalier när anställda, uppdragstagare med flera slår larm om missförhållanden.

– Syftet med lagen är att underlätta och uppmuntra till vissel-blåsning samt förstärka skyddet för visselblåsare. Det övergripande motivet bakom EU-direktivet var att komma åt korruption, lagbrott mot EU-lagstiftning och bedrägerier med EU-medel, sade arbetsgivarorganisationen Almegas arbetsrättsjurist Sophie Thörne i ett uttalande i oktober.

Regeringen skrev att de nya reglerna ”innebär ett bättre skydd för den enskilde och tydligare krav på hur uppgifter som rapporteras ska hanteras”, i en informationstext inför att lagen skulle införas.

En nyhet är att alla företag med minst 50 anställda måste inrätta en oberoende visselblåsarfunktion dit man ska kunna vända sig med sina klagomål. Denna ska ha rätt att inleda utredningar och fatta beslut i dem och dess anställda ska även själva omfattas av samma repressalieförbud som den som slår larm.

En annan nyhet är att missförhållandena bara behöver ha ett ”allmänt intresse” medan det tidigare preciserades att de behövde motsvara brott med fängelse i straffskalan, även om det enligt regeringen inte bedöms göra någon stor skillnad i praktiken. Det är också fler som omfattas av skyddet, inte bara anställda utan även praktikanter och arbetssökande.

Men samtidigt som regeringen och arbetsgivarorganisationerna varit positiva anser bland andra journalist- och människorättsorganisationer att skyddet i och med den nya lagen urholkas. Det finns därmed en klar dissonans i tolkningarna av vad den nya lagen innebär och om skyddet har förbättrats eller försämrats. Flera remissinstanser var kritiska till den lagtext som utredningen föreslog. 

Det finns farhågor för att den nya lagen tvärtemot syftet leder till mer tystnad kring missförhållanden eller att personen man rapporterar om i mindre organisationer har större möjlighet att få reda på vem som har rapporterat och vad som har sagts.

Journalistförbundet var inte inbjudet att svara på remissen men gjorde det ändå på eget initiativ. Förbundet hade varit i kontakt med andra europeiska organisationer som arbetar med pressfrihet och skydd för visselblåsare, och enligt dem fanns samstämmiga förhoppningar om att Sverige skulle lägga sig på en skyddsnivå över EU-direktivets. Organisationerna hävdade att Sverige inte bör ”framstå som ett land som saknar ambitioner på pressfrihetsområdet”.

Journalistförbundet skrev i sitt remissvar att lagförslaget i stället för att förstärka skyddet riskerade att montera ned det. Med den tidigare lagen fick den som först hade försökt slå larm ”internt” (det vill säga inom företaget eller myndigheten) gå ut offentligt, till exempel i medierna, utan att riskera att drabbas av repressalier. Med den nya lagen behöver man slå larm genom en ”extern kanal” först om skyddet ska gälla.

Det här innebär att man, om den interna rapporteringen inte hjälper eller om man är rädd för att den inte ska fungera, ska vända sig till en utpekad myndighet (olika beroende på vilket ämnesområde klagomålen berör). För den som av välvilja mot arbetsgivaren börjar med att slå larm internt behövs därmed två misslyckade visselblåsarprocesser innan man får slå larm till en journalist. Det innebär också att ett företag som är under granskning får mer tid på sig att bemöta anklagelser än vad det kanske hade tidigare.

Låter det krångligt? Det tycker Ulrika Hyllert, ordförande för Journalistförbundet.

– Det kommer att vara fler steg för att larma. Men allting är inte helt glasklart. Jag har pratat med många jurister som har försökt sätta sig in i det och de säger samma sak, det är inte helt klart vad som gäller när man tittar på den nya lagstiftningen.

Med fler steg blir det svårare att göra rätt. Det är även oklart om man kan vända sig till sin närmaste chef med rapporter om missförhållanden, som man kunde göra tidigare, och om man kan ta hjälp av facket.

Journalistförbundet var i sitt remissvar oroligt för att meddelarskyddet skulle urholkas med den föreslagna lagen. Rapporteringskanalerna skulle lätt kunna framstå som ”rätt” väg att gå med uppgifter om missförhållanden, trots att det grundlagsfästa meddelarskyddet faktiskt kvarstår oförändrat och är överordnat. I stort sett fördes samma kritik fram av bland andra människorättsorganisationen Civil Rights Defenders.

Efter remissrundan tog regeringen till sig av delar av kritiken. Den föreslagna lagtexten ändrades och den av riksdagen antagna lagen deklarerar nu tydligt att den inte inskränker meddelarskyddet. Den har även fått en direkt hänvisning till det, vilket var ett konkret förslag från Journalistförbundet.

Men trots anpassningarna är Ulrika Hyllert inte nöjd.

– I remissrundan handlade det om att försöka göra bästa möjliga av det och lämna synpunkter på det förslag som finns. Men vi hade hellre sett att man utvecklade den lagstiftning man redan hade.

Den nya lagen har 60 paragrafer varav flera är långa, medan den gamla hade elva relativt kortfattade. EU-direktivet behövde införas, men man kunde ha gjort på ett annat sätt, tror Ulrika Hyllert.

– Man hade kunnat bygga på den lagstiftning vi hade. Den var fortfarande ganska oprövad, vilket visar att det inte är speciellt många fall som prövas. Det tar tid att få en sådan här typ av lag att fungera och att allmänheten ska känna till hur den fungerar. Du ska inte behöva vara jurist för att våga visselblåsa.

Är det ett tidigare svagt skydd i EU som krockar med ett förhållandevis starkt svenskt skydd?

– Ja, för tittar man på helheten i EU är det absolut ett starkare skydd. Men vi är oftast bäst i klassen när det gäller meddelarskydd och meddelarfrihet. På EU-nivå är det här jättevälkommet, men när man implementerar det i Sverige behöver man fortsätta vara ett föredöme för andra. Vi tycker från Journalistförbundet att vi ska vara ett föredöme när det gäller hur ett öppet samhälle fungerar. Det här blev ett steg i fel riktning.

Även Föreningen Grävande Journalister har varit kritisk till den nya visselblåsarlagen. Men trots att föreningen bjöds in som remissinstans både inför den tidigare lagen 2014 och inför den nya lagen 2020 lät man bli att svara.

– Vi fick frågan om att lämna in en remiss under en ganska intensiv period. Det var mitt i pandemin och vi höll precis på att arrangera det första digitala grävseminariet. Det berodde helt enkelt på tidsbrist, säger Fouad Youcefi, ordförande för FGJ.

Han läste Journalistförbundets synpunkter och konstaterade att det hade många invändningar som han tyckte var relevanta. Varför föreningen inte svarade 2014 känner han inte till eftersom han inte var ledamot i styrelsen då.

Men är det inte en viktig fråga som man ska lägga tid på?

– Jo, det är en viktig fråga och vi svarar på en del remisser. Vi har svarat på andra som också är viktiga. Skälet är tidsbrist, det finns många viktiga saker jag väldigt gärna vill göra för Grävande Journalister men vi är en liten förening där vi behöver prioritera. Digigräv fick gå före i det här läget.

Fouad Youcefi anser att meddelarskyddet är mer robust än visselblåsarskyddet eftersom det inte omgärdas av samma begränsningar kring hur och när man får rapportera om missförhållanden.

– Det riskerar att bli byråkratiskt och krångligt för människor att förstå, och därmed osäkert för visselblåsarna. Det meddelarskydd som vi har i Sverige är mycket mer robust och lättförståeligt för allmänheten.

Fouad Youcefi ser en risk att det på mindre myndigheter, som en del kommuner, kan bli en situation där samma person som är föremål för en rapport är den som har uppdraget att utreda rapporterna. Han är också orolig för att myndigheter kommer att prioritera att utbilda medarbetare om visselblåsarlagen men inte meddelarskyddet och att det därför kan hamna i skuggan av visselblåsarlagen.

– Det kan uppstå konkurrens mellan dessa båda ventiler som är till för att hålla korruption stången. Det riskerar att bli mer krångligt för medarbetarna att förstå visselblåsarskyddet än meddelarskyddet samtidigt som meddelarskyddet är ett mer robust och transparent sätt att rapportera. Det tycker jag att man ska lägga mer krut på att utbilda anställda om.

Behövs inte båda varianter?

– Det finns ett värde i att ha starka skydd för visselblåsare. Alla som har jobbat på en redaktion vet att långt ifrån alla tips har ett allmänt nyhetsvärde men de kan ändå handla om missförhållanden på en arbetsplats. Därför är det viktigt att det finns ett visselblåsarskydd, men det måste vara transparent, lätt att förstå och helst inte innehålla så mycket byråkrati. De bristerna i kombination med att den till viss del konkurrerar med meddelarskyddet gör att jag är lite kritisk mot visselblåsarlagen innehållsmässigt.

Det finns en risk att färre hör av sig till medierna med tips när de har en annan kanal för att leverera dem internt till sina arbetsgivare, tror Fouad Youcefi.

– Det viktigaste är så klart att man gör någonting åt missförhållanden men en effekt av det kan bli att allmänheten mer sällan får kännedom om problem på olika myndigheter och företag.

Ulrika Hyllert på Journalistförbundet tror att lagen även kan få positiva konsekvenser. När kännedomen om den nya lagen ökar i och med att visselblåsarkanaler implementeras och utbildningar hålls kan det också öka medvetenheten om att missförhållanden kommer fram, tror hon. Hon hoppas att utbildningarna som hålls även kommer att ta upp meddelarskyddet, som det ju refereras till i lagen.

– Det kan bli en kultur på arbetsplatserna som kan leda till att man också vågar gå till en journalist när det inte blir några konsekvenser av att man visselblåser. Men det skulle också kunna bli tvärtom, att man konstaterar att man har visselblåsarkanalen och bara tror att man kan gå dit fastän det inte alls är säkert att saker kommer upp i dagen och ställs till rätta.

Hon vill också påminna om att man som offentliganställd alltid har rätt att vända sig till en journalist med uppgifter enligt meddelarskyddet och att man då har rätt att hållas anonym.

– Med en journalist får man prata om vad som helst. Med visselblåsarlagen behöver man först tänka ut om det är av allmänt intresse och om man gör rätt. Och det journalistiska källskyddet är mycket starkare än anonymiteten i visselblåsarkanalerna.

Är det otydligt för journalister hur de ska förhålla sig till den nya visselblåsarlagen?

– Det är fortfarande så pass nytt att jag inte har uppfattat att det är en jättefråga än. Det är mycket större risk att man inte vet vad det här betyder om man inte är journalist. Kunskapen om källskydd och meddelarskydd är fortsatt låg, så vi journalister behöver fortsätta prata om det, säger Ulrika Hyllert.