När stadens stolthet ifrågasätts

Turerna kring Östersunds FK verkar aldrig ta slut. Från att ha hyllats för sina framgångar i Europa, till att vara ett överklagande från att förlora elitlicensen i höstas.

Då avgjorde en överklagandenämnd att löftet om ytterligare finansiering på 15 miljoner kronor från en vid tillfället hemlig sponsor var tillräckligt. Det framstod inte som ”uppenbart orealistiskt” enligt nämnden.

I slutet av februari 2020 hade de pengarna ännu inte synts till, och när Expressen spårade det företag som påstods ligga bakom den utlovade satsningen till en hyreslägenhet på Cypern, så var mannen som svarade i telefon helt avvisande. 

”Det finns inget kontrakt, inga juridiska band, ingenting om en eventuell eller pågående relation med Östersund i den kontext du pratar om”, citerar kvällstidningen Mark Eddison, den ene av två delägare i bolaget Puls8. Han berättar att han känner till klubbens situation, med alla skandaler, men att hans bolag inte är inblandat i några sponsorsåtaganden.

Efter ett par dagar bekräftade ÖFK:s ledning att det visst var Puls8 man förde förhandlingar med, men att inget var klart. En något annan version än den som ledde till höstens beslut.

Det är mycket som är märkligt i ÖFK:s framgångssaga, den som tog dem till Europa League och triumfen på Emirates Stadium i London vintern 2018. Medan alla bedömare är överens om att den sportsliga prestationen är hundra procent äkta och att tränaren Graham Potter, som under sin tid i klubben åren 2011–2018 tog den från division ett till Allsvenskan och via Svenska cupen till Europaspel, inte bara lyckats sätta ihop ett bra lag utan även fått problemspelare att prestera bättre än de gjort i tidigare klubbar, så är allt kring klubbens ekonomi i bästa fall precis så underligt som historien med Puls8 – och i värsta fall rent kriminellt. 

Den rättssak som ledde till fällande domar i tingsrätten i höstas men som överklagats omfattar perioden 2013–2017. Den rör framför allt misstänkt miljonsvindel inom det kommunala bostadsbolaget Östersundshem, men ÖFK är ordentligt inblandat, inte minst eftersom en hel del pengar verkar ha hamnat i klubbens kassa. Det skulle kräva för mycket utrymme att redogöra för alla turer, men i korthet har åklagaren beskrivit ett upplägg där en företagare i Sollefteå som står som sponsor till ÖFK, en tjänsteman på byggbolaget Peab och Daniel Kindberg, tidigare ordförande i ÖFK och vd för Östersundshem, via bluffakturor kunnat få ut 15 miljoner kronor ur bostadsbolaget. 

Daniel Kindberg dömdes till tre års fängelse och fem års näringsförbud, en dom som alltså är överklagad. De andra två dömdes till två och ett halvt år respektive två års fängelse. Sollefteåföretagaren fick också fem års näringsförbud. Tillsammans ska de betala nära tio miljoner i skadestånd till Östersundshem, och Kindberg ska även vara med och betala 4,4 miljoner i skadestånd till Fältjägaren, ett företag i Peabkoncernen.  

En person som vet mer än de flesta om Östersundshems och ÖFK:s affärer genom åren är Linda Hedenljung, reporter på Östersunds-Posten. Sedan 2014 har hon nystat i härvan – något som haft ett högt pris, inte minst när ÖFK:s framgångar ökade och stoltheten över laget växte hos Östersundsborna. Hon berättar på telefon för Scoop om reaktionerna.

– I takt med att ÖFK går upp i Superettan och i Allsvenskan så blir fotbollsfansen bara fler och fler. De sveps med i den här glädje-
grejen – ”ska den där jävla Linda komma och hålla på och ställa jobbiga frågor? Ge fan i ÖFK”.

Även sedan polisen gjort razzia hos Östersundshem våren 2018 var det viktigt för många att markera att hela härvan inte hade med ÖFK att göra – trots att Skatteverket ifrågasatt Sollefteåföretagets sponsring av klubben. 

– Det blev knepigt, och jag vet också att det fanns det jätte-många som hade årskort även på redaktionen. På måndagsmorgnarna före ”morgonbönen” så satt ju folk och diskuterade höjdpunkter från den senaste matchen och skrattade över stämningen på läktaren. För många blev det ett slags kris – ”hur hanterar jag alla lyckliga minnen från Berlin och London och Jämtkraft arena nu?” Då tar man kanske ut en del agg på den som är budbärare. Vilket har varit jag ganska ofta. 

Hon fortsätter:

– Man kan verkligen komma ihåg matchen i London när de slår jävla Arsenal på Emirates Stadium, det är ju en magisk kväll. Det ska inte kunna hända – men det händer verkligen. Att tänka att spelarna har gjort den här fantastiska prestationen, att Graham Potter har gjort det här fantastiska lagbygget – men sedan också komma ihåg att det inte gick rätt till. Den biten är extremt komplicerad och extremt känslomässigt jobbig för många. Jag sveptes egentligen aldrig med i den här ÖFK-glädjehaussen för att jag har fått signaler tidigt och sett saker tidigt vilket har gjort att jag har varit lite avvaktande. Sedan har jag alltid i alla år varit mer hockeyfantast än fotbollsfantast så det kanske hjälpte. 

Mittmedia, som äger Östersunds-Posten, hade ett samarbetsavtal med ÖFK där man skulle få vara med på träningar. Linda Hedenljung berättar att sportredaktionen under lång tid körde sitt spår, med liverapporter från träningar och de utbildningar eller kultursatsningar som också hört till ÖFK:s profil under Daniel Kindbergs ordförandeskap. 

– Varenda liten sådan grej, som att spelarna bakar pizza på Ica Maxi, har man berättat om. Sedan har den andra biten landat ganska mycket hos mig. 

När Linda Hedenljung började gräva 2014 handlade det ganska mycket om att pussla ihop från olika register, och att försöka läsa ett omfattande aktieöverlåtelseavtal. Sätta sig in i hur värderingar görs för att kunna följa processen.

Vad som däremot inte gick var att få människor att berätta anonymt. Inom Östersundshem och på andra håll etablerades att Linda Hedenljung var en ”stor lögnare som inte går att lita på”, säger hon. 

– Man kunde inte prata med mig, för jag skulle bara ljuga ändå. Hela visselblåsarfunktionen slogs ju ut. Det gick inte att få någon att prata om något. Jag intervjuade en kvinna som var ordförande i Hyresgästföreningen här lokalt, som ifrågasatte Östersundshems markaffär. Och hon fick ett mejl dagen efter från  Kindberg som hoppades att hon var felciterad. Det kom långa insändare från Kindberg där han skrev att jag inte visste vad jag höll på med, det fanns möten för allmänheten där han stod och visade citat ur artiklar på storskärm och sade att allt är lögn, allt är fel. Han förklarade inte vad det var som var fel, vilket gjorde att det blev svårt för oss från ÖP att försvara oss. Så det blev knäpptyst, vilket var en ganska obehaglig situation.

– När sedan razzian sker den 17 april 2018 så tänker en del att ”okej, jag borde ha förstått det här”, medan för andra blev det åter igen traumatiskt på något sätt. ”Jag har litat på den här personen. Vem ska jag tro på nu?”. Kommunalrådet Anna-Sofia Andersson sade väl i princip det, att ”jag tror inte på det här”. 

Och ÖFK gick till motoffensiv.

– De gick ut med en artikel på sin hemsida där det stod att jag och chefredaktören Hans Lindberg bara ljuger och svartmålar. Så det var en väldigt konstig stämning. 

– Sedan kan man absolut säga att det har vänt. Det finns fortfarande ett stort stöd för dem. Men det är ganska många som undrar vad det är som sker egentligen. 

Dessutom började ÖFK:s spelare bojkotta ÖP – med hänvisning till Linda Hedenljung.

– Jag har aldrig pratat med en ÖSK-spelare. Jag har aldrig intervjuat en ÖSK-spelare, aldrig sökt en ÖSK-spelare, för jag tänker att de i första hand ska prata om offsidesituationer och hur de upplevde träningen. Men de gjorde den här bojkotten och påstod att de fick svara på frågor om åtalet.

Nu räddades ÖFK:s elitlicens i höstas…

– Ja, det är ingen som har en susning om de där 15 miljonerna. Var kommer de ifrån? Och när kommer de? Det är knäpptyst. Och det är fortfarande så att Daniel Kindbergs son är anställd på kansliet på ÖFK. Det var hans som som ringde honom och sade ”Du, vi har snart inte råd att åka på bortamatcher. Kan du låna ut mer pengar?”. Och så lånade Kindberg ut sex miljoner förra året. Så de är fortfarande skyldiga honom pengar.

Speciellt på en mindre redaktion blir det lätt så att det är en reporter som oftast är den som rapporterar om ett visst ämne – inte minst komplicerade och utdragna turer kring exempelvis ett kommunalt bolag. En person samlar på sig den nödvändiga kompetensen, är den som skaffar sig kontakter som genererar nya tips, och så vidare. Det leder också till en större utsatthet om de som granskas bestämmer sig för att misstänkliggöra reporterns motiv. 

– Jag har följt det här ärendet länge, och jag vet var man hittar en aktiebok, säger Linda Hedenljung. Sådant kan inte alla, så även därför hamnar det i mitt knä. Det är bäst så, det blir bäst för läsaren, jag är intresserad och jag kan. Men då misstänkliggörs det ju som att det är en del av min påstådda ”personliga vendetta” mot Kindberg. Det där är ju ohyggligt svårt att försvara sig mot. 

När Uppdrag granskning bestämde sig för att göra sitt eget gräv om Östersundshem och ÖFK blev det ännu mer intensivt för Linda Hedenljung. 

– Jag blev mer känd lokalt, vilket jag inte hade förväntat mig. Jag tänkte att de flesta visste vem jag var, men de kände inte igen mig. Men när de hade sett mig på Uppdrag granskning, då kände de igen mig. Så då blev det en annan känsla att gå på stan…

– Vår yrkeskår är ansatt på det sättet att vi blir färre. Vår samlade kraft minskar. Vi sitter ju alla på något sätt och har statistik över vilka artiklar som läses, hur långt läste de, hur många eventuella köp drog det. Så måste man sätta det i paritet med att vi måste ut med saker hela tiden, vad har vi tid och resurser att lägga kraft på?

Linda Hedenljung poängterar att hon inte hade kunnat göra de avslöjanden hon gjort om hon inte hade fått möjlighet att exempelvis sitta och gräva en hel höst 2017 utan att skriva en enda artikel på hela den tiden. 

– Jag har hyllats för det jobb jag har gjort, men man ska också komma ihåg att den enda orsaken att jag har kunnat göra det är för att redaktionen har prioriterat det.

Ett problem när det gäller grävande i sådant som idrottsklubbars ekonomi har varit att de allmänna redaktionerna och sportredaktionerna inte har samarbetat med varandra, säger Linda Hedenljung. 

– Förr i tiden kom sportreportrar från dem som kom in och skrev resultattabellerna och notiserna. De kanske inte kom den akademiska vägen in i yrket. Även om man kommer den akademiska vägen, så är det något som måste underhållas. Du får inte lära dig allt på skolan. Jag är egentligen utbildad vetenskapsjournalist och ska syssla med att förklara komplicerad forskning för allmänheten. Man måste hela tiden utvecklas, och det gör man genom att stöta på saker. 

– Man ser när det kommer in nya på jobbet, som ändå har pluggat journalistik, när man kommer från skolan är man inte färdigutbildad. Om man inte kommer in i hela den här svängen och den här jargongen, orden som krävs för att man ska få ut det man vill. Att man mejlar kommunen och säger ”Jag vill ha ett leverantörsreskontra för de här åren, för det här organisationsnumret”. Då vet de på en gång vad de ska lämna ut. Men om man inte har jargongen och inte kunskapen om sina rättigheter eller hur man ska fråga, då är man ganska rökt. 

Många redaktioner har knappa resurser till fortbildning, säger Linda Hedenljung. 

– Jag har varit på en massa Fojo-kurser med Britt-Marie Citron som pratat om kontoplaner och kommunala gräv, och jag har varit på fördjupad webbresearch som Fojo har haft. Helena Bengtsson på SVT som är databasresearcher, hon togs in för att stå bredvid mig i två dagar på ÖP för att lära mig mer grunder i Excel, och sedan gick jag databasjournalistikkursen på Södertörn en vårtermin. Det är klart att inte alla kan allt, jag kan inte heller allt, men jag tror att en del av den kunskapen som jag besitter och som andra på allmänna redaktionen besitter skulle vara superbra om vi kunde överföra och kanske samverka mer med sporten. Att vi inte behöver ha att sporten gör det där, och så är det ingen som bryr sig, utan att vi kanske kan ha en allmänreporter och en sportreporter som tänker att ”nu är det jättespännande kring Helsingborg och fotbollsklubben. Vi sätter oss och funderar på hur vi gör”. Just i Helsingborg gör man ganska mycket så.

Linda Hedenljung är inbjuden till Gräv i Borås som en del av seminariets sportspår, ett initiativ hon välkomnar. 

– Det känns som ett steg i rätt riktning. Jag blev ju ganska ställd när jag blev utsedd till årets sportjournalist förra året. Men de sade att det handlade om att det var ett ställningstagande också.

Vad tänker du prata om i Borås?

– Inte så mycket om vad som har hänt i Östersund, utan mer om hur man gör. Jag har suttit på så många Grävföreläsningar där man får höra spännande saker om grävet, men det man vill veta, det är hur de gjorde. Man har ju en begränsad tid på sig. Min förhoppning är att när föreläsningen är klar ska de som har suttit där kunna åka hem till sina redaktioner och kolla hur många extrabiljetter deras kommun köpt de senaste åren i fotbollen eller vilken idrott det nu är. Att man bara får det enkla verktyget för hur man formulerar så att man får ut det här. 

– Och jag tänker mig att hur man lägger upp rutiner för det också. Om man hör rykten om ett bråk mellan klubben och kommunen om hyran av hockeyarenan eller fotbollsarenan eller innebandyhallen – så här gör du för att få ut mejl och se det svart på vitt. För de verktygen tror jag ibland kanske har saknats på sporten, och så har man inte riktigt haft rutinen att man går till allmänna redaktionen och säger att ”nu har jag det här på gång, hur gör jag?”

Just nu sitter Linda Hedenljung som bäst och skriver på en bok om hela härvan med Östersundshem, ÖFK och miljonerna. Det är nödvändigt med bokformatet för att sammanfatta det komplicerade skeendet under så många år.  

– Det är ju sexton års händelser. Man ska kunna hinta 2008: ”kom ihåg den här personen”, för att försöka sätta ihop: Hur kunde det här ske? 

– Det är en långsam process där man först beskriver nätverket för att sedan kunna ro i land alltihop. 

Artikeln publicerades för första gången i Scoop nr 1/2020.