Inrikes

Olof Lundh vill bredda perspektivet

Senhöstens stora sporthändelse är i år inte guldstriden i Allsvenskan, utan fotbolls-VM i Qatar. Sportjournalisten Olof Lundh har skrivit en bok om korruptionen och utnyttjandet av gästarbetare inför VM 2022.

Daniel Wiklander

Text och foto

Den 20 november är det avspark för den första matchen i herrarnas fotbolls-VM 2022 i Qatar. Då möter värdlandet Ecuador på Al Bayt Stadium, en av Qatars nybyggda fotbollsarenor.

Inför VM har kraftig kritik riktats mot att Qatar fått mästerskapet, på grund av bristen på demokrati och hur landets miljoner gästarbetare behandlas. Inte minst svenska byggnadsarbetarförbundet har under lång tid påtalat förhållandena på landets byggarbetsplatser. 

För det har byggts i Qatar sedan det stod klart för 12 år sedan att landet skulle bli värd för VM. Inte bara de sju nya arenor som fått störst uppmärksamhet, utan också bland annat en ny tunnelbana, en ny flygplats, vägar och hotell.

Det lilla landet i Persiska viken är bara ett i raden av länder i regionen som satsar på internationell elitfotboll. Gemensamt för dem är brist på demokrati och ett överflöd av olja och gas som gett dem enorma rikedomar att investera.

VM 2022 är bara ett exempel. Såväl Qatar som Förenade arabemiraten och Saudiarabien har köpt in sig i europeiska storklubbar och knutit till sig storstjärnor inom fotbollen – både aktiva spelare och sådana som lagt skorna på hyllan och i dag agerar ”ambassadörer”.

För att bevaka FIFA skulle man egentligen behöva ha en reporter på plats i Schweiz, anser Olof Lundh.

Att undersöka förhållandena i Qatar är förvisso enklare för utländska journalister än det vore att exempelvis försöka rapportera från den kinesiska provinsen Xinjiang, hem för landets förtryckta uigurminoritet. Men det är ändå inte helt riskfritt, vilket gripandet av ett norskt tv-team från NRK för ett år sedan visar. De norska journalisterna anklagades för att ha filmat på privat mark och tvingades radera allt material.

Den svenske sportjournalisten Olof Lundh har inte utsatts för något liknande när han bevakat VM-förberedelserna på plats i Qatar. Bland annat har han intervjuat några av alla de gästarbetare som sliter på byggarbetsplatserna. 

Olof Lundhs nyutkomna bok ”Templet i öknen” (Volante 2022) är dock inte så mycket ett eget gräv om Qatar-VM som ett återberättande av vad andra undersökande journalister gjort, säger han när Scoop träffar honom på TV 4:s redaktion i Stockholm.

– Framför allt journalister i Storbritannien, Frankrike och Tyskland har gjort oerhörda insatser. Jag har mer försökt sätta det i perspektiv.

Fokus för ”Templet i öknen” ligger på det som brukar kallas ”sporttvätt”, efter uttrycken ”whitewashing”, ”greenwashing” och så vidare. Alltså att regimer som de ovan uppräknade och exempelvis Ryssland och Kina använder sig av internationella idrottsevenemang och investeringar i europeisk klubbfotboll för att framstå i bättre dager. 

Olof Lundh är självkritisk, både för egen del och för övriga journalistkåren.
– Kanske vi inom sportjournalistiken var för nära tidigare och kanske koncentrerade oss för mycket på vad som skedde innanför de kritade linjerna eller inne på rinken, men för lite på det som skedde utanför, säger han. Där tycker jag att det har skett en stor förändring, inte bara i Sverige utan även utomlands. 

Han nämner som exempel tidigare uppmärksammade uppköp av fotbollsklubbar som inte granskades lika kritiskt, som när den ryske oligarken Roman Abramovitj köpte Chelsea FC 2003, eller när den italienske mediemogulen och populistpolitikern Silvio Berlusconi köpte AC Milan 1986.

– Det var ju också ett slags ”sporttvätt” där man tvättade hans politiska image, säger Olof Lundh om Berlusconi. Det handlade ju mer om en nationell sporttvätt, men det är ju samma mekanismer. Man vill klistra sig till sportens goda värden och utnyttja sportens goda värden för att uppnå andra syften: makt, inflytande, vad det nu må handla om. 

Och det internationella fotbollsförbundet FIFA tackar och tar emot.

– FIFA är en självständig organisation som inte lyssnar på politiker och som inte behöver lyssna på politiker, för de kontrollerar ett väldigt viktigt maktmedel, det vill säga fotboll som är oerhört populärt, säger Olof Lundh. Snarare är det så att politiker historiskt gärna har klistrat sig till FIFA i positiva sammanhang för att man vet kraften och man har svårt att komma åt dem.

”Jag kan få ut lika lite dokument från Svenska fotbollförbundet som jag kan få från UEFA och FIFA eller IOK.”

De internationella förbundens makt vilar inte minst på att de kontrollerar vem som ska få köpa sändningsrättigheter värda enorma summor. Olof Lundh säger att han aldrig själv känt av någon påtryckning från sina arbetsgivare att rapportera på ett visst sätt, men att han utgår från att de stora rättighetsinnehavarna har haft synpunkter.

– Utan att jag har insyn i det eller kan ge exempel så är jag övertygad om det, för det är så det går till.

I sin bok skildrar han hur Nasser Al-Khelaifi, en qatarisk affärsman i den internationella fotbollens absoluta ledarskikt som bland mycket annat är president för Qatarägda fotbollsklubben Paris Saint-Germain i våras skämde ut sig efter att PSG förlorat mot Real Madrid i åttondelsfinalen i Champions League genom att tränga sig in till domarnas omklädningsrum för att skälla ut dem. 

Nasser Al-Khelaifi och PSG:s dåvarande sportchef anmäldes till Uefa och en utredning startades. Den slutade med att sportchefen, som hunnit sparkas av klubben, dömdes till en matchs avstängning. Med Nasser Al-Khelaifi hände ingenting.

I början av september skrev New York Times om händelsen.

– Då framkom det att PSG efter det meddelat New York Times att de inte kunde förvänta sig några intervjuer, för det ”fanns ett missnöje” med hur New York Times hade skildrat det här, säger Olof Lundh. Så att det förekommer påtryckningar, det är jag helt övertygad om. Det tror jag det gör från politiker i förhållande till svenska medier, från näringslivet med PR-konsulter och liknande.

Egentligen borde arbetet med att granska Qatars VM-värdskap ha behövt starta redan innan landet ens fick VM, säger Olof Lundh.

– I grunden handlar det om att vara med i processerna långt tidigare än vad vi har varit nu. Kampanjen för att arrangera VM 2022 började 2008. Kanske skulle man ha varit där ännu tidigare, lärt sig hur organisationen fungerar, arbeta upp kontakter, försöka få tag på dokument.

Idealt skulle man behöva ha en reporter som regelbundet reste till Zürich i Schweiz för att knyta kontakter och skaffa sig insyn i organisationer helt i avsaknad av offentlighetsprincip.

– Det är den klassiska journalistik som krävs. Att vara där och träffa folk, säger Olof Lundh. Men jag förstår ju att man inte kanske skjuter till de resurserna som hade krävts.

Och då är ändå Internationella olympiska kommittén, FIFA och europeiska fotbollsförbundet UEFA hårdare granskade än exempelvis Internationella ishockeyförbundet och andra enskilda idrotters förbund, säger Olof Lundh. 

– Det är klart att där finns en massa historier att hämta. Men det tar tid och det kräver resurser, och i en tid när alla är pressade ekonomiskt och jagar intäkter och vill minska på utgifter så förstår jag om det inte sker.  

Olof Lundh påminner om att idrottsrörelsen i Sverige inte heller lyder under någon offentlighetsprincip.

– Jag kan få ut lika lite dokument från Svenska fotbollförbundet som jag kan få från UEFA och FIFA eller IOK. Det är väldigt svårt att vara ansvarsutkrävande eftersom det är svårt att få tag på information och svårt att sätta ihop bilderna.

När idrottsklubbar ingår olika samarbeten med kommuner blir det också möjligt att på ett annat vis få ut dokument och lägga pussel. Olof Lundh framhåller Linda Hedenljungs nyutkomna bok ”Faktura luft” (Modernista 2022) om turerna kring Östersunds FK, som han kallar ”oerhört skickligt journalistiskt arbete”. 

– Alla borde läsa den, säger han. Den visar just den här väven av stat, kommun, näringsliv och inte sällan en idrottsklubb och vilka mekanismer det blir.

I dag, när Europa befinner sig i ett energikrig med Ryssland och länder förtvivlat letar nya leverantörer av gas i stället för den som flödade genom bland annat Nord Stream, så är det inte många som talar så högt med Qatar om mänskliga rättigheter – Qatar har nämligen gott om naturgas. Olof Lundh vill för sin del bredda frågan om hur vi ska förhålla oss till den typen av auktoritära regimer.

– Mitt syfte med boken är att dels belysa undersidan utifrån mina erfarenheter från 25 år som journalist. Men jag vill också bredda frågan. Man kan ju känna att man vill stänga av Qatar-VM i vinter och inte titta. Det får man väldigt gärna göra. Men man måste också titta på att vi som nation handlar med en rad sådana här länder. Vi har kanske pensionsfonder. Svenskt näringsliv trycker på för att man ska handla med Saudiarabien. Svenskar gillar att åka till Dubai. Man måste ta ett större grepp kring alla de här länderna som har tveksamma regimer. Sedan kanske man ändå kommer fram till att jag vill ha gasen och jag vill ha kvar mitt jobb, så därför är det OK att vi handlar men vi ska inte ha någon idrott där. Men jag vill ändå att man ska tänka ett steg längre.

Senaste Numret

Prenumerera eller beställ lösnummer

Omslag 3-22

Guldspadespecial med alla vinnare. Dessutom tar vi ett ordentligt grepp på överklagande av avslag från myndigheter på begäran om att få ut offentliga handlingar, och träffar Linda Hedenljung som nyss gett ut en bok om fifflet i Östersund.

Ute 22 september!

Beställ här