Internrapport: Osäkerhet leder till att för mycket hemligstämplas hos polisen

I rapporten från Internrevisionen som släpptes nyligen konstateras att i mer än en tredjedel av fallen då ett myndighetsbeslut begärts för utlämning av allmän handling, så har det skilt sig från handläggarens besked, så att fler handlingar och uppgifter lämnats ut. Däremot har myndighetsbesluten och domar i kammarrätten när ärenden överklagats dit oftast följts åt. 

Av det drar Internrevisionen slutsatsen att problemet ligger hos handläggarna, som man anser bör fortbildas i Offentlighets- och sekretesslagen. Det finns en rädsla att göra fel, som leder till att man hellre lämnar ut för lite än för mycket, konstateras i rapporten.

Peter Jonriksson, adjunkt i journalistik på Mitthögskolan med mångårig bakgrund som kriminalreporter, säger till Scoop att han inte är överraskad av slutsatserna i rapporten.

– Tyvärr är jag inte det. Polismyndigheten är en av flera myndigheter som jag upplever försöker berätta så lite som möjligt. Det finns en anda av att man själv vill forma berättelsen om sin egen verksamhet. Jag ser de här linjerna ända från slutet av 1990-talet när jag var kriminalreporter. 

Den stora och viktiga förändringen kom 1999, säger Peter Jonriksson. Då vändes skaderekvisitet till ett omvänt skaderekvisit när det gällde skydd för enskilds integritet i en förundersökning. 

– Det ledde till att polisen faktiskt har lagstöd för att hemligstämpla nästan vilka detaljer som helst. Det var ett stort avbräck för offentligheten och insynen i rättsväsendet. Och det gäller inte bara polisen utan även åklagarkammaren och tullen, och även domstolarna i viss utsträckning. Exempelvis får vi inte numera veta vem som tilldelats en försvarare. 

De senaste tio åren har Polismyndigheten lagt ned betydande resurser på en informatörsorganisation som blivit riktigt stor. Både på nationell och på regional och lokal nivå finns i dag informatörer som journalister hänvisas till. 

– Och inget ont om dem, säger Peter Jonriksson, men vill man verkligen veta någonting om polisarbetet, då behöver man faktiskt få prata med de poliser som jobbar med ett ärende. Det går inte att kräva att informatörerna ska hålla sig ajour med utredningsläget och vad som är känsligt att berätta och inte. Det är svårt för dem att göra sekretessbedömningen. 

En slutsats i Internrevisionens rapport är att handläggarna oftast ger sina avslag med hänvisning till ett par paragrafer i OSL som handlar om sekretess för ”intresset av att förebygga eller beivra brott” och för skydd av enskilda individer i verksamhet som ”syftar till att förebygga eller beivra brott”. När ärenden går vidare till myndighetsbeslut är dessa mer preciserade och hänvisar till fler paragrafer.

– Utifrån min egen erfarenhet som kriminalreporter tror jag att det är svårt för enskilda befattningshavare att ha en riktig koll på alla detaljer, säger Peter Jonriksson. Men jag uppfattar att det finns en överenskommelse, att ”så gör vi här på vår myndighet”. Och då vet man att när det gäller pågående förundersökning så har man ett väldigt starkt lagstöd att lägga sekretess på saker när det gäller individer. Ofta så säger polisen att det är förundersökningssekretess, utan att faktiskt ha klart för sig att det är rakt skaderekvisit i den paragrafen, det vill säga att presumptionen är offentlighet. Under mina år som reporter har jag haft många diskussioner med enskilda poliser om det här. Och det är väldigt sällan som de riktigt förstår skillnaden.

En del av ansvaret vilar på journalisterna som begär ut allmänna handlingar från polisen, anser Peter Jonriksson.

– Vi finner oss alldeles för lättvindigt i polisens bedömning av rätt sekretessnivå. Den här undersökningen visar ju att det faktiskt kan löna sig att stå på sig och kräva. Man kan bli en bättre reporter genom att lära sig hur undantagen i OSL ser ut, och att argumentera för sin sak mot myndigheten och i kammarrätten. Titta på praxis. Förstå den juridiska processen. Det finns gott om utbildningsmaterial i ämnet.  

Som en följd av internrevisionens slutsatser har Polismyndighetens ledning beslutat om rutiner för en årlig uppföljning av hur sekretessbedömningar görs vid begäran om allmän handling. Myndighetens handbok för offentlighet och sekretess ska också uppdateras.

När Scoop söker ansvariga på polismyndigheten för en kommentar får vi efter kontakt med polisens nationella mediecenter i stället ett skriftligt uttalande från Liselott Ringborg, chef för informationsförvaltningsenheten inom polisens rättsavdelning. 

I detta står bland annat

”Det är en ständigt pågående process i myndigheten att arbeta för högre kvalitet i beslutsfattandet, men när det gäller eventuella framtida åtgärder kommer man att kunna ta ställning till dem först när en uppföljande granskning genomförts. Det ska dock framhållas att ett särskilt projekt för närvarande pågår som syftar till att förbättra myndighetens hantering av ärenden om utlämnande av allmän handling. En del handlar om att rättsavdelningen ska ta över ansvaret för ett stort antal utlämnandeärenden och där prövningen ska göras av sekretesshandläggare.” 

"Utlämnandeärenden är många gånger svåra bedömningar och det därför inte är förvånande att utgången vid myndighetens prövning ibland blir än annan än vid tjänstemannens prövning. Polismyndigheten strävar efter att lämna ut handlingar med den skyndsamhet som lagen kräver och med god rättssäkerhet, det är därför viktigt att i kommande uppföljningar bilda sig en djupare uppfattning om de bakomliggande orsakerna till eventuella ändringar.”