Samlarbilder visar VM-festens mörka baksida

VM i Qatar och släppet av Cards of Qatar i fysisk form till Pressbyråbutiker i Sverige är kulmen på nära tre års arbete. Men innan dess – och med en tajming en pr-byrå skulle ta rejält betalt för – fick Blankspot stora journalistpriset för sitt projekt för att synliggöra individerna bakom statistiken över döda migrant-arbetare i Qatar.

När det lilla landet vid Persiska viken för tio år sedan fick herrfotbolls-VM 2022 inleddes omfattande infrastrukturprojekt för att förbereda för det enorma idrottsevenemanget. Qatar är en av Mellanösterns rika små oljenationer som inte har en inhemsk arbetarklass över huvud taget, utan hyr in allt manuellt arbete från länder i framför allt Sydasien: Nepal, Sri Lanka, Indien, Pakistan och Bangladesh. Miljoner fattiga arbetar under ofta mycket dåliga villkor och skickar hem pengar till sina familjer. I länder som Nepal utgör migrantarbetarnas hemskickade löner – så kallade remitteringar – en viktig del av bnp. Att flödet fortsätter är alltså i högsta grad i den nepalesiska statens intresse – liksom för alla de familjer som lever på pengarna. 

Snart började larmen komma om förhållandena vid de många byggnadsprojekten. Arbetare kollapsade och dog i ökensolen. För Martin Schibbye, chefredaktör på sajten Blankspot, var det inga nyheter. 

– De här historierna har jag berättat många gånger, säger han när Scoop möter honom och Brit Stakston, vd och mediestrateg på Blankspot, över Zoom. 

Ett reportage han gjorde gick i Arbetaren 2008. Det handlade om hur finanskrisen samma år gjorde att indiska migrantarbetare blev av med jobben på halvfärdiga skyskrapebyggen i gulfstaterna. 

– Parkerna var fulla med människor som inte hade råd att ta sig hem efter att de hade fått sparken från jobbet, berättar Martin Schibbye. 

Indiska byggnadsarbetare som han träffade var ganska trötta på journalister som var där och skulle skriva om hur dåligt det var för migrantarbetare. 

– En av dem som kunde engelska sade till mig: Kom till Indien, träffa min familj. Om du vill förstå varför vi är här så måste du besöka mig i min by och förstå var jag kommer ifrån. Och det gjorde jag också i det reportaget. Jag följde ett antal migrantöden både från Filippinerna till gulfen och från Indien till gulfen. 

– Det var också en debatt då om huruvida remitteringar var det nya biståndet. Är det nya sättet att komma bort från fattigdomen att släppa arbetsmigrationen helt fri? Det var en yrvaken debatt i FN-kretsar kring det eftersom det började bli så många människor och så mycket pengar. De här gulfländerna rekryterade miljoner arbetare från Sydasien. 

Det har visat sig svårt att få någon klar bild av hur många som omkommit i arbetet med att färdigställa Qatars fotbollsarenor, tunnelbanelinjer och motorvägar inför VM. En flitigt citerad och samtidigt ifrågasatt siffra är 6 500 personer, medan Qatars myndigheter har hävdat sammanlagt tre döda. För Martin Schibbye blev det angeläget att gå bortom statistiken, till människorna. Som avgjort var fler än tre.

– Det bollades siffror och statistik och då kände vi att vi vill berätta om människorna bakom statistiken. Och det är lite för-delen med Blankspot att det är så pass litet att ett sådant beslut kan gå ganska fort. Vi ville ha så många berättelser som möjligt från människor som åkte till Qatar för att jobba och inte kom hem. Vi försökte hitta dem i fem länder – Nepal, Indien, Bangladesh, Sri Lanka och Pakistan. Det var så det började.

Pandemin gjorde det omöjligt för Martin Schibbye att resa själv, men han hade gott om lokala kontakter som gärna ställde upp. Men de kom ingen vart.

– Man trodde någonstans att det skulle vara ganska lätt att hitta familjer och öden, men det var väldigt svårt, säger Martin Schibbye och fortsätter:

– Någonstans beror det på att det här är som att rota i ländernas ekonomiska överlevnad. 30–40 procent av Nepals bnp är de här remitteringarna. Och så är det också för många andra länder i regionen. Man märkte att folk blev nervösa och rädda. Qatar är också en så pass viktig spelare så att den politiska nivån var svår. 

Men det visade sig finnas en lösning.

– Det har varit en lika stor debatt som hos oss i exempelvis Nepal, där man säger att ”vi får hem en massa människor i kistor, något måste göras, vi får ingen kompensation”. Politikerna ifrågasätts – ”varför låter ni de här rekryterarna rekrytera fritt?” ”Varför skyddar ni inte våra landsmän?” Det ledde till att man satte upp lokala kompensationsprogram i de olika länderna, berättar Martin Schibbye.

Och det innebar att det också fanns listor över vilka som hade fått kompensation. 

– Plötsligt så hade vi en form av system där de lokala journalisterna kunde ringa på de listorna och hitta familjer de kunde träffa. Och sedan var frågan hur allt skulle paketeras.

Ansvarig för paketeringen är Brit Stakston, med en bakgrund inom kommunikation. Hon berättar att hon valde att betrakta det hela som ett klassiskt pr-uppdrag, sådana som hon i vanliga fall arbetar med utanför Blankspot. 

– Om man skulle lyfta upp den här frågan, hur skulle man presentera den? Vad är det för beståndsdelar? Visst, det är klassisk journalistik med reportage, artiklar och ansvarsutkrävande intervjuer. Men hur ska berättelserna gestaltas? I kommunikationskonsultsvärlden tänker man på vad det finns för kommunikativa bryggor. Jag försöker alltid jobba med att titta på hur det ser ut och fungerar i omvärlden runt just den här frågan. Vad finns det för faktorer som intresserar målgruppen? Vid sidan av ett bubblande engagemang bland fotbollsfans som skulle kunna väckas var frågan hur man ska nå dem.

Hon kom snabbt att tänka på samlarkort, något som många fotbollsfans fortfarande kommer i kontakt med. De blev vad hon kallar en kommunikativ brygga för nya läsare, de som aldrig hört talas om Blankspot. 

– Våra typiska Blankspotläsare har engagemang för flyktingar och migrantarbetare, här ville vi nå en mycket bredare och ny fotbollspublik. 

– Korten gjordes senare på en detaljnivå på ett sätt som skulle vara så respektfullt som möjligt med en massa olika avvägningar. Men när Martin väl var på väg till Nepal så började vi oroa oss – tänk om de inte alls uppskattar att finnas på dessa fotbollskort. 

Men det var precis tvärt om. 

– När pandemin släppte och man kunde resa igen så stack jag ganska omedelbart till Nepal för att träffa ännu fler familjer och några av de familjer som de lokala journalisterna redan hade pratat med i telefon men kanske inte träffat för att de bodde långt bort, säger Martin Schibbye. Och även göra reportage där vi skulle få fram all komplexitet, gråskalorna. Visa hur de hemskickade pengarna hade lett till minskad fattigdom. Visa att unga människor i Nepal drömmer om att åka till Qatar och jobba. En död byggnadsarbetares söner vill åka till Qatar och jobba nu när pappan har dött. Det där som komplicerar och rör till det tycker jag är spännande att hitta. Men jag hade också med en prototyp av korten till familjen och visade upp dem. Och de tog dem verkligen till sina hjärtan. Ville inte släppa taget om dem. 

Han ställde också frågorna: ”Hur ser ni på VM?” ”Hur ser ni på att era anhöriga har dött?” 

Foto: Fredrik Hjerling

Korten finns både på webben och i fysisk form.

Han fick dock inte de svar han hade tänkt sig. Trots att nära och kära hade mist livet fanns en oro att det skulle finnas färre jobb i Qatar efter VM. Att behovet av arbetskraft skulle minska. 

– Det var en oro många tog upp i samband med VM. Jag frågade en änka vad hon tyckte om att folk skulle resa till Qatar för att se VM, medan andra talade om bojkott. Hon var medveten om diskussionerna, men hon tyckte att när man går på golvet som hennes man hade lagt så skulle man se hans arbete, att han var en så otroligt skicklig hantverkare. Han fick hantera den allra dyraste marmorn. Hon tyckte att man skulle känna stolthet när man besökte Qatar. De anhöriga var inte arga på att det hölls ett fotbolls-VM. Men de var arga på villkoren under vilka deras anhöriga hade tvingats arbeta – de hade tvingats jobba sjuka, de hade inte fått sina löner i tid, de hade inte fått sina bonusar, de ville ha kompensation för att deras familjemedlemmar hade dött. 

Varje kort visar en migrantarbetare som omkommit under jobb på arbetsplatser i Qatar. Bild, namn, ålder och ursprungsland. Klickar man på kortet på sajten kan man läsa en kort sammanfattning av vad som hänt. Som exempelvis Nuruddin Echar Uddin, 36, från Bangladesh som omkom när en luftkonditioneringsanläggning i köket där han arbetade exploderade. De personliga historierna innebär helt andra möjligheter att ställa ansvarsutkrävande frågor till qatarierna, säger Martin Schibbye.

– Det är en sak att säga att det har dött många på arenorna, och så säger Qatar att nej, det har det inte, det är bara tre. Och så säger man att ”ni har problem med mänskliga rättigheter”, och de svarar att de jobbar på förbättring och reformer. Men det händer något när man kan fråga ”vad hände med Nuruddin?” Det blir en helt annan typ av intervju. Han jobbade för det här bolaget, det skedde en explosion i köket där han jobbade och nu står änkan utan inkomster. Vem tar ansvar för det? Det är då det bränner till. 

Diktaturstater har så lätt om frågorna formuleras generellt, fortsätter han. ”Ni har problem med pressfrihet” och inte ”varför sitter den här personen fängslad?” 

– Då blir det mycket svårare i en intervjusituation att hantera den frågan. Många gör ett jättebra jobb och försöker ställa kritiska frågor, men det blir liksom ”what about gay rights?” Utan konkretion så blir det nästan inte en kritisk fråga utan bara ett tillfälle för dem att få berätta om att alla är välkomna.

Sammanlagt åtta journalister arbetade med intervjuerna – förutom Martin Schibbye en i indien, tre i Bangladesh och tre i Nepal.

Martin Schibbye berättar att han kontaktade en lokaljournalist som lyckades få fram kanske fyra-fem fall. 

– Sedan så var det någonstans stopp och då fick man kontakta en till lokal journalist som kanske hade möjlighet att få andra svar eller som hade andra ingångar. Det var därför vi använde flera i vissa länder. 

Journalisten i Indien var bosatt i Delhi och var tvungen att anlita en lokaljournalist i sin tur som kunde det sydindiska språket tamil, eftersom det var det som gästarbetarna talade. 

– Det var en utmaning även för de lokala, men de har varit helt oumbärliga. Så är det i alla sådana här reportageuppdrag. För att nå fram med översättningar och med allting. 

Samma vecka som journalistprisgalan där Blankspot korades till årets förnyare, och några dagar före avspark på Khalifastadion i Doha, nådde alltså själva samlarbilderna svenska butiker. 

– Vi har fått otrolig respons från utställningar, lektionsupplägg till att föräldrar som har tonårsbarn har haft väldigt spännande diskussioner runt köksbordet, säger Brit Stakston. De sitter och tittar på korten. Kan det vara en samtalsstartare för sådana här svåra frågor så är det ju bortom magiskt. 

– Man är ju van att jobba med Blankspot som en liten sajt, säger Martin Schibbye. Vi är glada om vi har mellan 20 000 och 40 000 unika besökare i månaden. Nu har vi snart en halv miljon som har läst Cards of Qatar från hela världen, 190 länder. Det är en otrolig trafik. 

– Vi har inte någon betalvägg, utan håller materialet fritt genom en creative commons-licens som ger de här möjligheterna för berättelserna att nå ut och spridas, fyller Brit i.  

Det var meningen att Martin Schibbye skulle återvända till Qatar till VM, och framför allt söka upp arbetsgivare vars anställda omkommit i arbetsplatsolyckor. Men han fick inget visum. Orsaken är oklar. Tidigare har han föreläst i Doha med bland andra den regerande Al Thani-familjen som åhörare. Ämnet: yttrandefrihet. 

– Jag har valt att inte göra någon jättegrej av det. Tänk om det är så här att de har en Fifa-kvot och jag är ingen fotbollsjournalist, vad vet jag? Men är det så att jag fått avslag på grund av min journalistik, då är det ju ett tecken på att Qatar verkligen inte vill ha kritiska frågor på plats under VM, då blir det ju allvarligt på ett helt annat sätt.  

Samtidigt är det inte hela världen att rean blir av just under VM.

– Om jag kommer i väg i februari–mars så är det också superviktigt, när alla andra har åkt hem. Det är kanske lite mer Blankspot också. Saudiarabien har ansökt om VM 2030 – det är viktigt att fortsätta hålla fokus på migrantarbetarnas rättigheter. Deras roll i världsekonomin blir bara större. Det gäller även Sverige. Ibland blossar det upp en debatt om bärplockare eller byggnadsarbetare. Döden på jobbet är tyvärr en notisfråga även i Sverige. 

Det man kan ta med sig journalistiskt från Cards of Qatar-projektet är att våga, säger Martin Schibbye.

– Det har varit två och ett halvt års jobb där vi har vågat satsa på den här idén. Vi visste att vi jobbade mot någonting två och ett halvt år bort. Det har varit tufft tidvis att inte publicera och att vara så mycket under radarn så länge. 

– Vi har tappat prenumeranter på att vara för osynliga, skjuter Brit Stakston in. 

– För en liten tidning som kommer det med ett pris, fortsätter Martin Schibbye. Det är som att gräva som frilans – då kan du inte ösa på med nyhetsartiklar på samma sätt. Men någonstans är det ju värt det att våga satsa på den här typen av större journalistiska granskningar och projekt.