Inrikes

Självlärd mästare på research

Priserna har regnat över Uppdrag gransknings avslöjanden om Swedbanks skumma affärer i Baltikum. Scoop har träffat journalisten Linda Larsson Kakuli för att tala om både Swedbankreportaget och nya avslöjanden i den svenska bankvärlden.

Daniel Wiklander

Text och foto

Det stod ganska klart redan när den visades första gången. Uppdrag gransknings avslöjanden om Swedbanks affärer i Baltikum och förgreningarna till såväl ryska oligarker som Ukrainas korrumperade och avsatte president och hans amerikanske hantlangare Paul Manafort var journalistiskt sprängstoff.

Det dröjde heller inte länge innan Swedbanks vd fick sparken och styrelsen möblerades om. In kom före detta statsministern Göran Persson med löften om förändring. 

Under 2020 kom Finansinspektionens rapport om Swedbank, och beslutet att ge banken fyra miljarder kronor i böter.

– Nu så här ett och ett halvt år senare så kan man väl säga att både den interna granskningsrapporten och Finansinspektionens beslut har ju bekräftat att det vi publicerade med råge stämde, säger Linda Larsson Kakuli som arbetade med Swedbankavslöjandet. 

– Jag tror att det också har varit ett sätt att komma vidare för banken. Det var i princip omöjligt utan den här grundliga utredningen. Jag tror att de fick inse det under resans gång, att de här misstankarna och de här problemen inte skulle försvinna med mindre än att man faktiskt tillsatte en ordentlig utredning och gick igenom alltihop.

Reportaget belönades med en rad tunga priser, där guldspaden bara är ett av flera.

– Jag skulle göra det här även om jag inte fick priser, och har gjort det i massor av år. Men det är klart att det känns bra när man har slitit så hårt, säger Linda Larsson Kakuli.

Storskalig penningtvätt är dock knappast något som upphör på grund av aldrig så hyllade tv-dokumentärer. Efter avslöjandena om Danske Bank och Swedbank var turen kommen till SEB, vars inblandning i penningtvätt fanns omnämnd i en läcka från USA:s finanspolis Fincen, som Uppdrag granskning fick möjlighet att arbeta med tillsammans med en rad andra redaktioner i 88 länder samordnat av International Consortium of Invesigative Journalists, ICIJ. Läckan bestod av cirka 2 200 dokument med rapporter från olika banker till Fincen, så kallade SAR, om misstänkta transaktioner mellan åren 2007 och 2016. I materialet har rapporter om 57 kunder till SEB identifierats, och summan av de misstänkta transaktionerna uppgår tillsammans till 8,2 miljarder kronor. Många av dem uppvisarklassiska kännetecken på misstänkt penningtvätt.

Rapporterna är i sig inte bevis för penningtvätt, utan ett slags orosanmälan som amerikanska banker gör till myndigheterna. 

SEB har självt inte velat kommentera Uppdrag gransknings uppgifter i intervjuer, men har i mejl skrivit att man ”tar avstånd från all typ av kriminalitet”.

– Bankdirektörer är svåra att komma nära över huvud taget, säger Linda Larsson Kakuli. De sitter i sina bankpalats, och de har människor omkring sig som håller medier och allmänhet på avstånd. Något vi pratar ganska mycket om på Uppdrag granskning är att man skulle önska att de som ändå ställer upp kunde få lite mer cred för själva den saken, att de ställer upp. Och de som inte ställer upp undgår en del av ansvarsutkrävandet.

– Det här är ett dilemma, och det måste man ändå säga till Swedbanks försvar att de har ju under hela resan gång varit mycket öppna, tillgängliga, svarat på frågor, svarat på mejl, ställt upp för intervjuer. Det är värt att lyfta fram det. I ett demokratiskt samhälle med fria medier så är det så vi vill att det ska vara. Att man ställer upp och tar sitt ansvar och svarar på frågor när det är sådana här otroligt stora frågor på bordet. Men på något sätt så är det ofta så att inom näringslivet och andra mer privata makt-havare att man kommer undan med att inte ställa upp helt enkelt. Och det är ett jätteproblem. Hur långt ska man gå? Det är en del av Uppdrag gransknings signum. Hur långt ska man gå i sina försök att få svar från makthavare? Där hade vi verkligen önskat att de hade ställt upp igen för oss med de här nya uppgifterna.

Linda Larsson Kakuli berättar att det var delvis olika förutsättningar i de båda undersökningarna. När det gällde Swedbank handlade det om att gå igenom många tusen transaktioner för att försöka hitta mönster som pekade på penningtvätt. I Fincen-fallet hade man alltså en stor mängd rapporter som pekade ut misstänkta fall.

– Det var redan bedömt av experter. Det var compliance-människor på amerikanska banker som hade reagerat på kunder, transaktioner och så vidare, så det gjorde det också lite lättare på ett sätt – det är någon i branschen som reagerar på olika saker. 

– Det är lite olika grader på de här föranmälningarna. Vissa är lite enklare och lite grundare, och vissa är otroligt ambitiösa och tunga, man har verkligen gått djupt in i materialet. 

– Det var mer research och kanske lite mindre av att strukturera och analysera själv. Eftersom materialet också var ganska begränsat. Men det var ett betydelsefullt material på grund av att det var just ett urval. 

Påminde arbetet ändå något om det med Swedbank?

– Vi hade väldigt stor nytta av allt som vi lärde oss under arbetet med Swedbank och också med det första programmet vi gjorde om SEB för ett år sedan ungefär. Vi hade en väldigt bra kunskap om själva ämnet och hur penningtvätt fungerar, vilka riskfaktorer som finns, vad man ska titta på och så där. På det sättet så hade vi liksom en kortare startsträcka än kanske många andra journalister.

Linda Larsson Kakuli har arbetat med undersökande journalistik på SVT i drygt 20 år. Hon berättar att hon är självlärd datajournalist.

– Jag har ingen programmeringsbakgrund, jag är ingen hacker, jag är inget datageni alls. Men med ganska goda Excelkunskaper och viss kunskap om databaser, så har jag gjort det här jobbet i Excel och Access. 

Hon lade sex veckor på att tvätta all ostrukturerad data och få in det i format som gjorde det analyserbart.

– Så visst, det är ju avancerat och svårt, så är det. Men det är inte på en nivå så att man behöver ha gått på KTH och läst datavetenskap eller så, utan vilken journalist som helst som är intresserad av att kunna dataverktyg skulle kunna med tiden i alla fall göra den här typen av granskning, och det är absolut ingenting svårt för en bank att göra som har all den här kompetensen i huset både tekniskt och juridiskt. 

I arbetet med rapporterna från Fincen-läckan samarbetade man med SVT Nyheters datajournalistteam. Datajournalisten Helena Bengtsson arbetade tillsammans med två utvecklare, Fredrik Stålnacke och Rickard Andersson. De använde ett verktyg för artificiell intelligens, och med hjälp av det lärde de datorn att identifiera transaktioner i löpande text. Linda Larsson Kakuli förklarar:

– I SAR-rapporterna så är det inte datafiler, utan det är en person som har suttit och skrivit in det här i ett vanligt Word-dokument. Då skriver de ibland så här: ”Kunden X med bankkonto Y skickade det här beloppet till mottagaren Z med bankkontot R”. Och då kunde de genom att tala om för datorn att det här är ett kontonummer, det här är en adress, och bara mata datorn med en massa exempel, så kunde de få den här AI-maskinen att förstå att genom att söka igenom hela dokumentet så kunde man se att ”aha, det här är en transaktion, som återges i text.”

– Det hjälpte oss att gå igenom det här materialet på ett systematiskt sätt på väldigt kort tid och identifiera: Här har vi transaktioner som involverar en svensk bank. Där var det en för oss väldigt viktig teknisk utveckling. Sedan använde vi den som ett första steg, och sedan gick vi vidare med våra manuella metoder. Men det här är någonting som jag hoppas att vi ska kunna använda framöver, ifall det dyker upp den här typen av material igen. Med många sidor – då kan man ta hjälp av tekniken för att snabbt göra en skanning att okej, här har vi ändå identifierat det som är viktigt i det här jättestora materialet. Så det var jättehäftigt och väldigt kul att få använda det och framför allt sparade det tid att vi kunde använda oss av datakapacitet helt enkelt. 

Hon vill dock inte förlita sig på enbart en metod.

– Jag är en varm förespråkare för att faktiskt göra ganska mycket manuellt arbete, för att det mänskliga ögat går inte att ersätta. När jag ser ett namn så kanske jag känner igen det för att jag har läst det någon annanstans eller att jag associerar det på olika sätt. Det mänskliga ögat kan också uppfatta saker som är fel. Jag tror väldigt mycket på att ha båda. Att utnyttja datametoder för att processa stora mängder, men att alltid filtrera det genom oss som faktiskt kan ämnet och som har det journalistiska ögat att addera vår faktakontroll och ämneskunskap. Det bästa är ju när det här sker fram och tillbaka, att man får ett resultat från en datakörning, och så går man igenom det manuellt, och så upptäcker man att det här är en ny faktor som vi behöver ha koll på. Och så kan man gå tillbaka till datamaterialet och titta på det strukturerat. Och så går det fram och tillbaka så här. Det är då jag tycker att man kommer längst.

– Det mänskliga ögat går inte att ersätta, säger Linda Larsson Kakuli.

”Det måste man ändå säga till Swedbanks försvar att de har ju under hela resan gång varit mycket öppna, tillgängliga, svarat på frågor, svarat på mejl, ställt upp för intervjuer. Det är värt att lyfta fram.”

Hur har det internationella samarbetet fungerat?

– Det har varit ett väldigt bra samarbete. Det är en kultur kan man säga som ICIJ har byggt upp under många år, att man jobbar med det som kallas ”radical sharing”, det vill säga att man delar sin research och sina idéer och frågor och så med journalistkollektivet. Det finns alltid någon som kanske kan svara på det, som själv har tittat på en sak. Det är ett väldigt roligt sätt att jobba på därför att man får tillgång till många väldigt skarpa hjärnor och man hjälper varandra med att tänka olika vinklar eller att attackera olika typer av metodproblem. I det här fallet så var det ett stort samarbete kring själva dataarbetet, och att extrahera uppgifterna ur de här papperen, som vi kunde dra nytta av väldigt mycket. Och även spetskompetens kring olika länder, olika banker, olika typer av upplägg. Det är ju en helt otrolig kraft som finns i att vara 400 journalister som jobbar på en story. Det är svårslaget helt enkelt att få vara en del av det. 

Blir det någonsin en rivalitet om avslöjanden?

– Nu har ju ICIJ varit igång och gjort så många sådana här samarbeten. Det första som jag var involverad i i periferin var Panama Papers, sedan var det Paradise Papers och så har det fortsatt med flera. Och man har, tycker jag, utarbetat en trygghet i gruppen där det inte är okej att blåsa sina partners. Det har ju hänt att folk kanske har gått ut tidigare, men där är ju reglerna väldigt strikta. Alla publicerar samtidigt och vi gör det här tillsammans. Och det tycker jag funkade bra den här gången. De som inte har spelat efter de reglerna har har ju heller inte fått vara kvar i samarbetet. Så jag tror att det finns också en förståelse för att det finns en kostnad i att inte vara lojal mot projektet och sina kollegor. Sedan tror jag också att det är en mindset som i vissa länder är starkare än i andra. Jag upplever i alla fall med våra nordiska kollegor att vi har väldigt lätt för att hjälpa varandra och vara kollegiala och samarbeta, medan man kanske känner mer av den här lite hårdare tävlingsinstinkten och stora medier mot små medier i USA. 

Hur har det varit att befinna sig i det här prisregnet?

– Jag blir fortfarande jätteglad, men det är inte det som gör att man jobbar. Så är det inte. Jag skulle göra det här även om jag inte fick priser, och har gjort det i massor av år. Men det är klart att det känns bra när man har slitit så hårt. Det var ju inte alls någon säker utgång det här, det kunde ha gått helt åt skogen också. Det vet man ju inte. Och då är det ganska skönt att få landa i en stund att jo, men det gick bra och det blev uppskattat. Så på det sättet så betyder priser mycket. Det betyder också att man kanske har lite mera pondus framöver i olika frågor. Att folk hör av sig med tips och att det blir en positiv spiral av det efterhand. 

Microsofts kalkylprogram Excel släpptes i sin första version för 35 år sedan. I åtminstone 25 år har det varit ett viktigt verktyg för undersökande journalister, inte minst i kombination med Microsofts databasprogram Access. Linda Larsson Kakuli berättar att när hon började som researcher på SVT Nyheter och samhälle för drygt 20 år sedan så kunde hon inte Excel alls. 

– Men jag förstod ganska snabbt att ska jag kunna konkurrera i det här yrket så måste jag kunna Excel. 

När hon i dag håller kurser i Excel för andra journalister brukar Linda Larsson Kakuli berätta om hur hon blev omsprungen av kollegor på Aftonbladet som använde sig av en laptop och Excel för att granska taxikvitton på riksdagsförvaltningen. 

– Och jag kom med block och penna. 

– Det blev väldigt uppenbart att det här funkar inte, jag måste kunna det här. Sedan har jag jobbat ihop med kollegor som har varit duktiga på Excel som har varit mina mentorer, som jag har kunnat fråga och lära mig av, men mycket har varit en drivkraft att kunna göra jobb som jag inte hade kunnat göra annars. Precis som att man tar till sig nya verktyg, nya kameror eller vad som helst som gör vårt jobb lättare, så tycker jag att det här är en självklar sak att i en tid när väldigt mycket är digitaliserat och databaserat så behöver vi journalister kunna det här och vi behöver kunna göra stories på material som är väldigt omfattande. Och då behöver man uppdatera sin verktygslåda fortlöpande. 

Det är lätt, i alla fall som utomstående betraktare, att bli ganska matt över sådant som penningtvätt i stor skala med stora banker inblandade, just att det hela tiden är nya banker. De som nu då har blivit så grundligt avslöjade och beslagna med lögn – kommer de att bättra sig? Kan man beta av bank efter bank och få någon form av upprensning?

– Jag tror att det är både och. Priset har visat sig bli högt för att inte ha koll på de här sakerna. Fyra miljarder är mycket pengar även för Swedbank. För att inte tala om kostnaden på renommét och varumärket. Jag tror att alla har förstått och insett att det här behöver man bli bättre på, och kostnaden är extremt stor att fallera. 

– Samtidigt så genomsyrar det här så mycket av bankverksamheten, så att jag känner mig samtidigt inte övertygad om att allting kommer att bli bra. I den senaste granskningen vi gjorde nu med SEB och Fincen Files blir det tydligt att hela banksystemet är så infiltrerat av och dränkt i penningtvätt och jag är inte säker på att det alltid finns ett incitament att stoppa det här. På internationell nivå är det så omfattande och det är så mycket pengar. Det är nog en naiv tanke att tro att bara vi avslöjar det här om och om igen så kommer alla att bättra sig. Jag tror att de definitivt kommer att bättra sig till viss del, men det kommer fortfarande att vara ett enormt problem. Och en del av problemet är också att det är en sådan otrolig obalans mellan dem som är satta att granska och utöva tillsyn, och bankerna och element som utnyttjar bankerna för penningtvätt. 

– I USA får finanspolisen ta emot en miljon SAR-rapporter per år. Det är sådana fruktansvärda mängder med rapporter och omöjligt nästan att gå igenom alla och göra något slags vettig sortering och gå till botten med alla de här misstankarna. Det blir ett system där bankerna anmäler precis allting för att ha ryggen fri, men kanske inte på riktigt har system för att stoppa den här typen av transaktioner. Och samhället har väldigt lite muskler att på allvar ta tag i problemet. Alla avslöjanden är bra och viktiga, men det är väldigt långt kvar innan det här är uppstädat.

Denna artikel publicerades för första gången i Scoop nr 4 2020.

Senaste Numret

Prenumerera eller beställ lösnummer

Omslag_1_21

Vi träffar datajournalisterna på amerikanska Pro Publica, får veta mer om gräv kring rysk korruption på högsta nivå och tips om vilka sociala medieplattformar den som vill övervaka extremister ska titta närmare på.

Beställ här