”Spårhundarna” och jakten på djurplågaren

I fiktionen hamnar journalister mitt i kriminalgåtor och förvandlas till maniska utredare. Det dagliga arbetet sätts på undantag medan Fallet tar över dag och natt. De går till botten med skumrasket där polisen har gått bet.

Inte sällan har författarna själva en journalistisk bakgrund och har kanske fantiserat om att bli brottsutredare. Men det där händer väl inte i verkligheten? Ingen Millennium-tidskrift med en Mikael Blomkvist finns väl som släpper allt annat och gräver fram lösningen på en gåta som rättsväsendet knappt känner till något om?

Malmö hade i några år hemsökts av mystiska kriminalfall, till synes poänglösa brott. Stora stenar kastades på förbipasserande fordon, framför allt danska, längs E65 mellan Malmö och Ystad där den danska Bornholmstrafiken går. Lekplatsutrustning brändes ner på nätterna. Träd ringbarkades och lämnades att dö med blödande stammar. Det var svårt att se några uppenbara motiv annat än en vilja att skada. Kanske fanns ett förakt mot en företeelse eller mot samhället i allmänhet.

Och så det där med hundbullarna.

Köttbullar med glasskärvor och brödbullar med inbakade, rakbladsvassa metallstjärnor, utskurna och bockade för att orsaka maximal skada hos den som äter. Små nog för att ett djur ska råka svälja dem, stora nog för att skära sönder en kropp från insidan.

Eftersom bullarna dök upp vid hundrastgårdar och längs promenadstigar drog många slutsatsen att Malmö hade fått en patologisk hundhatare på halsen. Några bullar hade också nått hela vägen ned i hundmagar med operation som enda utväg.

Ondskan framstod som utstuderad. Ihärdigheten nästan imponerande. 

Polisen försökte utreda, men spår saknades utöver bullarna. Brottet, hur bestialiskt det än var, kunde heller inte prioriteras hur mycket som helst. Att bevisa uppsåt kräver en del. Avsaknaden av spår gjorde att en förövare sannolikt skulle behöva tas på bar gärning.

Samtidigt engagerade bullarna åtskilliga Malmöbor. Alla känner någon som har hund. Privatspanare började utreda och en Facebookgrupp bildades. Folk resonerade. Var det inte misstänkt likt pizzadeg? Och visst var metallen klippt ur någon direktimporterad tomatpuréförpackning från Mellanöstern?

Vips hade skulden hamnat hos nidbilden av en på religiösa grunder hundhatande muslim. Någon påpekade nyktert att det knappast hjälpte saken framåt att bestämma sig i skuldfrågan på så lösa grunder. Man måste tänka brett och fritt.

Flera medier rapporterade om de märkliga brotten. På Sydsvenskans redaktion i centrala stan satt några reportrar och funderade. De hade skrivit om bullarna och märkte att frågan engagerade. Tipsare hörde av sig. Men polisen verkade alltså stå maktlös.

Reportern Dan Ivarsson kom med förslaget att de skulle ta ett samlande grepp. Kanske kunde de rentav lösa fallet själva?

Snart var Spårhundarna bildad som en arbetsgrupp. Förutom Dan Ivarsson ingick Julius Viktorsson, Joakim Palmkvist, Sally Wahlstedt, Maria Lovén och fotografen Bengt Arvidson. Tillsammans skulle de ta upp jakten på den förmodade hundplågaren under ledning av redaktionschefen, eller spaningsledaren, Malena Henriksson.

– Varje måndag har vi samlats i spårhundsrummet. Då har vi gått igenom nya tips och vem som ska utreda vilket spår, säger Dan Ivarsson.

I gruppen ingår också Maria Lovéns foxterrier Puck.

– Det var så klart en gimmick att ha med en hund, men inte bara, säger Malena Henriksson.

Scoop träffar hela gruppen förutom Julius Viktorsson på Sydsvenskans redaktion vid torget Triangeln en dag i november.

Puck har varit statist i videoinslag som har gjorts, spårat efter ätliga saker för att se hur fort det kan gå och lärt de övriga reportrarna som inte har egna hundar om var hundar går och hur de beter sig. Han har också bidragit till kontakten med hundägare ute på stan som reportrarna har velat prata med.

– Vi har också gått på nattspaning och spanat på tidiga morgnar med honom, säger Maria Lovén.

Kombinationen foxterrier och reportrar på äventyr bland skurkar kan föra tankarna till Tintin, som är journalist till yrket men hamnar i mysterier med sin hund Milou i släptåg. Sydsvenskans spårhundsgrupp jämför själva gärna med litteraturen, men nämner i stället Scooby-Doo och Fem-böckerna, där ungdomar med en hund löser mysterier.

– Det här är verkligen något av det knasigaste och roligaste jag har gjort som journalist, säger Dan Ivarsson. Redan när vi kom på idén så var det som ett barnboksäventyr. Det är ju ”Fem på tjuvjakt”. Jag tror att det kan trigga allas nyfikenhet och intresse av att lösa ett mysterium. Vi leker ju lite med den formen.

– En stor del av att det varit så roligt är att vi har varit en grupp, säger Sally Wahlstedt. Så här många brukar man inte vara kring en granskning. Framför allt under senvåren när man var som mest insnöad var det bra att veta att det finns några till som inte kan gå en vanlig promenad i stan utan att tänka ”är inte den där personen lite lik en på vår lista över misstänkta?” eller ”ligger det en bulle under bänken där?” Det är ett kaninhål som vi har dykt ned i tillsammans.

Men var går egentligen gränsen mellan journalistik och brottsutredning? Den är inte alltid lätt att dra, och det är en fråga som Spårhundarna har behövt fundera mycket över.

– Vi har sagt att vårt mål är att vi ska lösa gåtan, säger Sally Wahlstedt. Sedan ser kanske vår väg dit lite annorlunda ut än om vi hade varit en grupp poliser. Men det är klart att vi har kommit närmare en annan sorts roll än vanligt. För mig var det i alla fall första gången jag har suttit en natt i en bil i regnet utanför en port och stirrat.

Vi ska återkomma till det där med bilen.

– En skillnad mot polisen är att vi som journalister är ute efter att berätta en historia, säger Dan Ivarsson. Polisen bekämpar brott, det är inte vårt primära syfte men ibland så kan det ju råka vara så att man kommer på en skurk och avslöjar någonting. Men vårt primära uppdrag är att undersöka det som är sant och relevant och berätta en historia.

Men förstår ni att frågan om var gränsen går kommer?

– Ja, och vi har diskuterat det jättemycket, säger Malena Henriksson. Men vi har aldrig någonsin varit poliser, inte i det här fallet heller. Strävan har varit att försöka gå på djupet, komma i mål med att berätta någonting och få en förklaring.

Delar av arbetet har överlappat med vad polisen sannolikt har gjort. Både grävande journalister och poliser tar emot tips, undersöker och utreder spår. I andra delar skiljer det sig åt. Medan polisen har tillgång till tvångsmedel har journalisterna källskydd att ta hänsyn till. Och medan en polisutredning kan leda till att någon döms för brott i juridisk mening kan en journalistisk utredning leda till att samma brott ”klaras upp” men att avgörande fakta, som namnet på en sannolik gärningsperson, aldrig offentliggörs.

Joakim Palmkvist tror att även om tidningen har sitt journalistiska perspektiv klart för sig kan det bli otydligt för läsarna.

– Många tänker att för att ta reda på grejer så måste vi agera på ett visst sätt. Det har varit en balansgång för oss, vi har i alla fall pratat om det hela tiden. ”Vad gör vi om”, och så vidare. Kanske behöver man vara tydlig med att berätta det, det kanske vi inte alltid har varit, säger han.

Ja, vad gör de ”om”? Den stora frågan är vad som händer om Spårhundarna hittar rätt person. Många av läsarna när antagligen förhoppningar om att det också skulle innebära att förövaren eller förövarna hamnar bakom lås och bom.

– Oavsett vilket scenario det här slutar i behöver vi förklara varför vi gör som vi gör, säger Sally Wahlstedt. Men det finns ingen mall för hur vi ska göra, utan det beror på vad som händer. Hur gör vi om vi ser när ett brott begås? Samtidigt finns en massa andra scenarier som också skulle kunna leda fram till att vi får veta vem det är. Då kanske situationen ser helt annorlunda ut.

För brott med fängelse i straffskalan är det möjligt för vem som helst att göra ett så kallat envarsgripande. Det innebär att man griper någon på bar gärning eller ”flyende fot”, det vill säga att man har sett brottet begås och springer ikapp och griper en flyende gärningsperson. Sedan tillkallar man direkt polis. Envarsgripande är möjligt för brottet förgöring, vilket polisen har klassat hundbullarna som. Det kan ge upp till två års fängelse. Om brottet är grovt kan det ge sex år.

Men att som reporter gripa en brottsling i ett fall man undersöker är inget enkelt beslut att ta.

– Är det ett fängelsebrott, då får vi gripa. Ja men sen då? Då får man tillkalla Farbror Blå. Nu är det väldigt teoretiskt, säger Joakim Palmkvist.

Då blir ni kanske vittnen i en rättegång?

– Ja, man kan bli kallad som vittne. Man kanske kan berätta vad man har sett, men man kanske inte kan lämna alla uppgifter på grund av grundlagens begränsningar.

– Vi kan ju inte förklara varför vi har spanat på en viss person, vårt källskydd förbjuder oss att göra det, säger Malena Henriksson och tillägger hemlighetsfullt:

– Om vi nu har det.

– Om vi nu har det, upprepar Joakim Palmkvist.

Egentligen har gruppen spanat på flera personer. Men de tycks ha en huvudmisstänkt, även om de inte vill gå så långt som att bekräfta det.

I anslutning till varje artikel i serien – ett 30-tal skrivna, därutöver videoinslag och poddavsnitt – finns ett tipsformulär som har genererat 138 tips. Dessutom har folk hört av sig genom andra kanaler.

Tipsen har lett till att Sydsvenskan har sina egna exemplar av metallstjärnorna. Joakim Palmkvist tar fram en och visar. Den är en dryg centimeter i diameter och mycket tunn. Vingarna är vinklade.

Han ber mig känna på den. Den är knivskarp. Han har tidigare själv råkat skära sig på den.

Tillsammans med den frilansande amerikanske gärningsmannaprofileraren och tidigare FBI-medarbetaren Mark Safarik har de tagit fram en profil på förövaren. Gruppen har utifrån det kollat upp personer som har haft hund som tagits ifrån dem, personer dömda för brott relaterade till djur och så vidare.

En geografisk profilering har också gjorts, som visar att samtliga bullfynd har gjorts i en cirkel runt stadsdelarna Rådmansvången och Möllevången – men inga fynd just där. En klassisk kriminologisk slutsats är att personen bör bo i cirkeln och har tagit sig en bit hemifrån åt olika håll.

Allt detta ledde fram till att Spårhundarna kunde göra en kortlista på ett antal misstänkta. Några kunde sedan avföras för att de befunnit sig utomlands eller suttit häktade för andra brott samma nätter som bullar har dykt upp. Till slut har någon eller några intressanta personer återstått.

Och det är här bilspaningen kommer in.

Några nätter under våren skaffade Sydsvenskan hyrbilar (för att inte bli igenkända) och övernattade utanför ett flerfamiljshus där en misstänkt bodde. De satt i varsin bil med uppsikt över olika portar, men också för att kunna följa efter tillsammans om personen skulle gå ut. I en artikel beskriver de hur bilrutorna immade igen om inte ett fönster var öppet. 

– Man lär sig ganska snabbt att det är en svår balansgång mellan att vara varm och ha immiga rutor eller att vara kall och kunna se klart. Immiga rutor på en spaningspost är inte bra, för då syns det ju att det sitter någon i bilen, säger Joakim Palmkvist.

Nattspaningen var djärv men blev fruktlös. Ingen misstänkt gick ut och inga bullar dök upp som skulle kunna leda till att en misstänkt kunde avföras eftersom hen hade stannat hemma.

– Vi kom ganska snabbt fram till att vi inte är tillräckligt många för att bedriva långvarig nattspaning. Vi behövde jobba dagar också och det är väldigt krävande. Det var några pass var som vi gjorde, säger Malena Henriksson.

Hur stora resurser Sydsvenskan har lagt på granskningen hittills är en fråga som inte går att svara på rakt av. Ingen har räknat exakt antal timmar. Alla skrattar när frågan kommer upp.

– Det kommer cheferna aldrig gå med på att berätta, skämtar Joakim Palmkvist. Men om du håller en knallpulverpistol mot huvudet på oss så skulle man kanske kunna säga sex arbetsmånader för en person. Att vi har lagt en månad var.

– Många timmar, kan vi väl säga, fortsätter Sally Wahlstedt.

Efter lite diskussion enas de om att tiden som har lagts ned motsvarar i alla fall en heltidstjänst i fyra–fem månader.

Det har varit värt det, anser redaktionschefen Malena Henriksson. Det har blivit mycket material och läsarresponsen har varit överväldigande. Riksmedier har både refererat artiklarna och intervjuat medlemmar i gruppen om dess arbete.

– Det var ju den stora snackisen under hela våren i Malmö, säger Dan Ivarsson.

– Vi drivs av att det är en fråga som har berört jättemånga läsare och Malmöbor. Vi har märkt när vi är ute och pratar med folk att det finns ett enormt sug efter information, säger Bengt Arvidson.

Trots alla tips som har kommit in, all research som gjorts, gärningsmannaprofil och geografisk profil – och alla publiceringar – har ingen gärningsperson kunnat pekas ut.

Än.

Däremot har inga bullar dykt upp på mycket länge. Om det står sig nås det längsta uppehållet hittills i december. Då kan det vara dags att summera granskningen.

– En del av läsarlöftet har varit att vi ska komma så långt vi kan, vi ska reda ut alla trådar och vi ska få det att upphöra. Och peppar, peppar, det har vi ju lyckats med, säger Joakim Palmkvist.

Även om gärningspersonen kan ha lagt av på grund av att Sydsvenskan har ringat in hen kan de inte vara säkra på att det förhåller sig så.

Vet ni vem det är nu?

Frågan följs av tystnad i mötesrummet.

Malena Henriksson bryter den.

– Ja, vad fan ska vi säga?

– Vi har våra idéer, vi har några alternativ. Närmare vore faktiskt oetiskt mot personen i fråga, säger Joakim Palmkvist och avbryts av att alla återigen skrattar.

Han fortsätter:

– Men det är ju det klassiska svaret. Vi har några idéer, det har vi.

Men ingen är konfronterad?

Tyst igen.

– Vi är inte färdiga med den här personen heller, säger Malena Henriksson.

– Vi är kanske i begrepp att bestämma vad och när vi ska
publicera igen.

Puffbilden: Foto: Bengt Arvidson/Sydsvenskan