Databasen från helvetet

Jag är verkligen ingen född datajournalist. Ändå har jag suttit både en och fem gånger framför stora högar med handlingar och insett att den enda chansen jag har att hitta storyn här är att börja knappa in i kalkylprogrammet Excel.

Om man ska beskriva min relation till Excel i Facebooktermer skulle det bli den gamla klassikern ”it’s complicated”. För det är en ljuvlig syn att få en ren och tydlig uppställning av fakta, citat, orter och betydelsefulla siffror som kan köras i korsreferens, sorteras efter tid eller allvarlighetsgrad. Samtidigt är det en svår, ångestskapande kamp att nå dit. Risken att lista fel eller irrelevant fakta är stor, likaså att missa något avgörande. Plötsligt sitter man där med en databas full av irrelevanta kolumner, långa citerade textstycken som ”kan vara bra att ha” eller förkortningar som man redan glömt vad de betydde.

Med andra ord: databasen från helvetet.

När jag, Carolina Jemsby och Kenneth Ulander våren 2016 gjorde två stora databaser över samtliga gode män som de tre senaste åren inspekterats av länsstyrelserna insåg vi ungefär halvvägs att vi missat en avgörande pusselbit.

– Hur mycket pengar har de stulit egentligen? frågade Carolina, och det var bara att börja om. För det är så lätt att missa poängen med databasen. Den kan få ett eget liv, ett egenvärde, i stället för att hjälpa oss att se storyn, se mönster i verkligheten. 

Helena Bengtsson, redaktör för datajournalistik på SVT och min absoluta idol i dessa sammanhang, brukar säga att allt handlar om vilka frågor vi vill ställa till databasen. Det är ett sätt att se det som har hjälpt mig mycket.

Tänk redan när du ställer upp dina kolumner och skriver rubriker, vad det är för sökningar, för frågor du kommer att vilja ställa. Vilka slutsatser vill du kunna dra?

I den databas som jag och Carolina Jemsby jobbat på under hösten har vi skrivit hypoteser utifrån våra frågeställningar. ”Vad är det vi kommer att vilja kunna påstå?”

Det är lätt hänt att man drar slutsatser som inte finns i handlingarna. Men ibland måste man vara hård, om man senare vill kunna dra slutsatser. 

Ofta framgår det inte exakt i handlingarna vad som hänt, myndighetens fokus kan vara ett annat än ditt. Länsstyrelserna lade till exempel mycket fokus på att pappersarbetet var korrekt, och mindre på vad som faktiskt hänt dem som förlorat alla sina pengar till en ohederlig god man.

Här finns en frestelse att sätta ett kryss ändå. Men genom att vi varje gång handlingarna är luddiga upprepar för oss själva och varandra vad vår hypotes är och hur vi vill kunna formulera oss i reportaget, sparar vi mycket besvär med urvattnade slutsatser senare i vår granskning. 

Med detta sagt är ju ingenting i livet svartvitt, och ibland måste vi dra slutsatser genom att tolka svaret som ett ja eller nej.

Det viktiga är att det framgår, så att du har en formulering där du hederligt redogör för detta i reportaget.

Om det faktiskt är så att det finns ett ”vet inte”-svar, lägg hellre till en sådan kolumn än att till exempel skriva förklarande förkortningar. 

Citat ur handlingarna kan vara ovärderligt när du senare ska skriva dina texter, då slipper du gå tillbaka till ursprungshandlingen. Men det kan hända att det du behöver senare inte är just det citatet och du kommer ändå att behöva dubbelkolla det, så glöm inte att alltid ha en kolumn för källhänvisning, med ursprungsdokument och sida.

En annan fälla om man gör en databas över en enkät till exempel, är att missa att fylla i vem som har svarat på frågorna. Då blir det svårare att hitta och intervjua dem som ger intressanta svar i fritextkolumnen, eller att dubbelkolla källan om svaren är kontroversiella.

Jag har gjort alla de här misstagen, och några till. 

När jag en gång i tidernas begynnelse gjorde mina första, handgjorda, ritade diagram över de svar jag fått in från kommunerna med fax, lärde jag mig att frågorna måste vara så exakt ställda att det inte finns några kryphål för flum.

På frågan om någon var ansvarig för jämställdhetsplanens mål hade många kommuner svarat ”ja, alla chefer”. Omöjligt att göra något av, tänkte jag först. Men så jag ringde ett slumpvis antal chefer, och gav dem explicita frågor om hur just de uppfyllde de detaljerade målen i kommunens jämställdhetsplan. 

”Nej, det där gör vi inte” var ett av svaren jag minns från en förvaltningschef. ”Verksamheten måste ju gå ihop.”

Ibland är det bättre att göra, och göra misstag, och göra om. Och ibland kan även databasen från helvetet visa sig vara nyckeln till en bra story.

Fler tips finns på journalisttips.se