Avslöjandet som knäckte sportchefen

Den stora spelskandalen som avslöjades i Expressen 1990 och som ledde till att chefredaktören Bo Strömstedt åtalades av JK för att frias på alla punkter fick framför allt ett offer: journalisten bakom avslöjandet, dåvarande sportchefen Thomas Malmquist. Om honom har hans son Tom Malmquist skrivit en roman, ”Istid”, som kommer ut nu i september. Scoop träffade honom på ett fik på Söder i Stockholm för en intervju.

Romanen berör relationen mellan far och son, och även Tom Malmquists relation till sin fru, sin dotter och bonusson. Men spelskandalen och de följder den fick för Thomas Malmquist står hela tiden i centrum. Utan den och utan efterspelet med mordhot, källor som backade och perioder då livvakter bevakade familjens hem hade Thomas Malmquists sista decennier i livet antagligen sett annorlunda ut. 

Upptakten till avslöjandet av spelskandalen, som hos Expressen först kallades ”mutskandalen”, var att Tipstjänst, i dag Svenska spel, upptäckte avvikelser i spelet på en match i bandyallsvenskan som var så stora att man avbröt spelet. Själva matchen fick också ett mycket oväntat resultat: favoriten och flerfaldiga guldlaget Boltic förlorade överraskande med 8–0 mot IFK Kungälv.

Thomas Malmquists kontakter inom bandykretsar berättade att det handlade om en läggmatch – något som skulle bekräftas tio år senare. 

Men då, 1990, var det inte alls så självklart. Sportchefer på andra tidningar hånade Thomas Malmquist och Expressen. Justitiekanslern väckte åtal för förtal. Livvakterna började arbeta i skift i familjen Malmquists villa i Stockholmsförorten Huddinge.

– Pappas metod var att vara tjenis och kompis med väldigt många människor, säger Tom Malmquist. Han valde att inte skriva om allting. Han hade väldigt mycket information som han valde att inte skriva om, för att skapa förtroende. Sedan kunde det bli så att pappa kände att det här måste han skriva om. Då blev det en dialog där han valde att skriva vissa saker, och källan var anonym. Som jag förstår det så blev det en intern konflikt där delar av nyhetsredaktionen på Expressen tyckte att det var en alldeles för stor grej för bara sportjournalister att handskas med. Även om man samarbetade och grävde tillsammans.

När stora summor pengar står på spel och det är kriminella inblandade kan journalistiken mycket väl innebära risker, även i Sverige. Det som gör spelskandalen extra speciell är att även kollegor började ifrågasätta Thomas Malmquist. Både hos konkurrenterna och inne på Expressens redaktion. 

– Folk var så arga, säger Tom Malmquist. Det var väl att man tog idrottsmännens parti och tyckte att de blev uthängda i onödan. Och visst, alla spelare hade inte lagt sig, och de kände sig otroligt kränkta av att inte namnen offentliggjordes.

Efter att han vunnit förtalsrättegången 1991 gick Bo Strömstedt i pension. Ganska snart petades Thomas Malmquist som sportchef och fick titeln ”Sverigereporter”. 

– Pappa blev utmanövrerad, säger Tom Malmquist. De nya cheferna respekterade honom inte, de tyckte inte att han var seriös.

Thomas Malmquist behöll lön och förmåner, och kände sig fortfarande privilegierad fastän han inte längre var någon man egentligen räknade med på redaktionen. 

Och alkoholmissbruket blev allt värre.
– Ibland kunde han faktiskt hålla upp under perioder. Så han var väl en klassisk periodare. Men efter spelskandalen och framför allt när han blev allmänreporter så var det tragiskt nog så att han jobbade hemifrån, vilket kräver sin person. Fram till att han fick sin cancer så var det nästan varje dag han drack.  

Thomas Malmquist växte upp i en arbetarfamilj i Eskilstuna och skrev sin första artikel i Eskilstuna-Kuriren som 17-åring 1963. På sportsidorna naturligtvis, under pseudonymen ”THO MAX” och texten handlade om stadens verkliga idrottsstorheter: handbollslaget Guif.

I slutet av oktober 1963 var han tillbaka på Guifs hemmaplan Sporthallen i ett annat ärende, nu som ”pop-experten THO MAX” för att bevaka en konsert med det engelska bandet The Beatles, som då befann sig på sin första utlandsturné.

Thomas Malmquist gick aldrig någon journalistutbildning utan lärde sig allt han kunde på Eskilstuna-Kurirens redaktion. Han tillhörde den kanske sista generationen journalister som kunde ta sig den vägen ända till toppen, och det helt utan någon gräddfil i form av föräldrar på strategiska positioner i branschen. 

Tio år efter handbollsreferatet var Thomas Malmquist administrativ sportchef på Expressen, och 20 år senare sportchef. Men han fortsatte skriva. 

Däremellan hade han på 1970-talet avslöjat en skandal inom bordtennisen: Att de kinesiska spelarna som dominerade sporten vann eller förlorade sina matcher mycket på order från regimen, när det passade. Även då mottogs avslöjandet om uppgjorda matcher med skepsis – men med spelskandalen i början av 1990-talet eskalerade allt till en högre nivå.

– Det var en extremt hård jargong bland sportjournalister under den här tiden, säger Tom Malmquist. Pappa hoppade på, häcklade, hånade – och pappa blev också påhoppad, häcklad och hånad. Sedan kom det till den här punkten där det blev mordhot och tufft på riktigt. Men hans motståndare fortsatte att håna och häckla och misskreditera honom. Och det blev för tungt. Trycket från spelmaffian var för tufft.

Tom Malmquist har ett tydligt syfte med sin roman: att återupprätta faderns anseende. Till och med den egna tidningen verkade i efterhand skämmas för avslöjandet om spelskandalen.

– När pappa gick bort och Expressen hade sina texter kring hans bortgång står det att han var sportchef fram till 1985, och sedan blev han krönikör. Det där visar på det tragiska med journalister att efter att de försvinner så krävs det att någon också står upp för dem och rättar till. 

– Och där känner jag också att mitt stora projekt med boken är att ge pappa upprättelse. Att ta tillbaka honom till den position han faktiskt hade när han var som bäst. Det är han värd, tycker jag.