Byråkratin satte stopp för fristadsprojektet

I somras gick Föreningen Grävande Journalister, FGJ, ut med att man i samarbete med bland andra Svenska institutet och Göteborgs-Posten skulle erbjuda tre ryska journalister och deras familjer en fristad i Västsverige. Projektet var en direkt följd av Rysslands invasion av Ukraina och de allt hårdare ryska medielagarna som i praktiken gjorde journalistik omöjlig och straffbar.

De ryska journalisterna befann sig i exil i Baltikum på tillfälliga visum. Tanken var att de i Sverige skulle kunna fortsätta verka som anställda på sin redaktion, som från utlandet riktar sig till en ryskspråkig publik. Deras arbetsgivare är ett ej namngivet medieföretag som åtnjuter hög trovärdighet och har stort genomslag bland de ryssar som har tillgång till VPN, en teknik för att komma förbi spärrar på nätet.

Bland sådana medier brukar Meduza, Novaja Gazeta och Dozjd nämnas, men av säkerhetsskäl vill inte FGJ bekräfta vilket medieföretag det rör sig om. Den aktuella redaktionen har nyligen klassats som en icke önskvärd aktör av Putinregimen, vilket inte bara sätter stopp för organisationen som sådan i Ryssland utan även innebär en kriminalisering av allt samröre med den.

Det hade inte varit första gången Sverige gav en fristad till hotade journalister. Ett tidigare exempel är den albanske journalisten Niko Ago, som efter att ha granskat nazistpartiet Gyllene gryning tvingades fly Grekland 2013. Han fick efter flera turer även permanent uppehållstillstånd 2016.

Men under hösten 2022 satte Migrationsverket stopp för det ryska fristadsprojektet genom att inte bevilja personerna tidsbegränsat uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Detta trots att en annan myndighet, Svenska institutet, redan beviljat ett stöd till projektet på 1,5 miljoner.

Bakgrunden är komplicerad. Fristadssystemet administreras vanligtvis av den Norgebaserade organisationen Icorn (International Cities of Refuge Network). Utsatta kulturarbetare ansöker till dem om skydd och deras behov utvärderas utifrån ett antal kriterier. Icorn gör en validering och tar fram ett underlag till stöd för den mottagande kommunen i förhållande till det mottagande landets migrationsmyndigheter.

Men Icorn jobbar bara med enskilda kulturutövare, inte redaktioner på flera personer. När FGJ kontaktade dem tackade de därför nej till att medverka i projektet. 

– Vi satte igång ändå. Jag hade massor av kontakt med Migrationsverkets handläggare. Vi tyckte att även om det inte är baserat på Icorns regelverk är det ändå journalister i en utsatt situation, säger Ulf Johansson som var FGJ:s projektledare för fristadsprojektet.

Migrationsverket efterfrågade tidigt en validering från Icorn, men trots att de inte inte kunde få en sådan fortsatte handläggningen av ärendet. De begärde in vigselbevis och födelseattester för barnen. När myndigheten till slut beslutade om avslag var det med hänvisning till att man inte hade följt Icorns valideringsprocess.

– Vi tyckte att det var konstigt och byråkratiskt. I stället för att begära in en massa andra handlingar kunde de ju ha satt stopp direkt, säger Ulf Johansson.

I väntan på besked satt fyra journalister och deras familjer i Baltikum, alltmer frustrerade över att inte veta vad som skulle hända med dem. Med i bilden fanns bland annat att barn behövde få veta var de skulle börja i skolan. I stället för besked om ett par lugna år i Göteborgstrakten var framtiden nu oklar.

Arbetet inom FGJ med att få till ett annat beslut hos Migrationsverket fortsatte under vintern. I stället för att överklaga planerades efter samråd med en advokat helt nya ansökningar då det bedömdes kunna ge snabbare framgång.

Men det nådde aldrig hela vägen fram till en ny ansökan. I början på februari i år tvingades FGJ och dess samarbetspartners ge upp försöken. Anledningen var att processen dragit ut så mycket på tiden att de berörda familjerna inte kunde vänta längre på besked.

– Vi kände att vi inte kunde vänta längre och att vi måste lägga ned projektet. Vi kunde inte heller försöka med nya människor för vi tror inte att utgången skulle bli annorlunda. Det finns inga garantier för att en ansökan ska beviljas av Migrationsverket. Man kan inte gärna utsätta människor för att försöka ha ett hopp när man inte själv tror på det, säger Ulla Sätereie, ordförande för FGJ.

Vid det laget hade tre av de fyra tänkta fristadsjournalisterna lyckats hitta andra länder som de kunde flytta till.

– Mitt generella intryck är att det finns länder i EU som är mer öppna för den här typen av verksamhet än vad Sverige är. Nederländerna och Tyskland är två länder som framstår som mer öppna medan Finland har liknande problem som Sverige.

FGJ:s projekt beskrivs som väl förberett. Arbetsgruppen hade stämt av upplägget med Migrationsverket och projektet involverade en rad aktörer. Bostäder var ordnade och Göteborgs-Posten skulle bidra med stöd till redaktionen, bland annat när det gällde att hitta en arbetslokal. Projektet involverade en rad aktörer, utöver de redan nämnda bland andra Publicistklubben Västra, Journalistförbundet, Reportrar utan gränser och Medieinstitutet Fojo.

Foto: Anna von Brömssen

Ulla Sätereie, ordförande FGJ.

– Vi kunde inte förställa oss att det skulle bli så svårt. Men vår modell med en redaktion i stället för enskilda individer visade sig inte passa in i Migrationsverkets system och hamnade i limbo. Eftersom de redan hade jobb på en redaktion kunde de inte anställas här och projektet var ju inte heller en arbetsgivare. Det var som att få in en rund kloss i ett fyrkantigt hål, säger Ulla Sätereie.

Migrationsverkets avslagsbeslut väckte både förvåning och bestörtning. Erik Halkjaer, ordförande för Reportrar utan gränser Sverige, ser med oro på förutsättningarna för nya initiativ i framtiden.

– Det här sätter en broms på alla liknande projekt. Det spelar det ingen roll att det finns organisationer här som vill ta emot ryska journalister så länge Migrationsverket inte kan godkänna det. Det krävs någon form av uppbackning från politiskt håll, och det tycks inte finnas, säger han.

Situationen i Ryssland har skruvats åt alltmer och långa fängelsestraff för återvändare kan inte uteslutas, samtidigt som situationen för ryska medborgare i de baltiska länderna har blivit allt hårdare.

– Det har blivit mycket svårare för ryssar att få eller förlänga uppehållstillstånd där. De vittnar även om att omgivningen blir alltmer ifrågasättande mot allt som är ryskt, säger Ulla Sätereie.

Erik Halkjaer är också bekymrad över situationen för ryska journalister som är verksamma i Baltikum.

– Det är uppenbart om man inte kan ge en fristad där. I Riga sänkte man Dozjd när de blev av med sitt tillstånd att sända tv. I Sverige, Finland, Tyskland och Danmark finns bättre möjligheter för medierna att verka.

Men Sverige kommer alltså inte så långt som till att få en redaktion på plats.

– Sverige är inte bäst på att bistå utsatta journalister. Franska, tyska och spanska regeringarna är bättre på det. Det märktes inte minst under Afghanistankrisen. Trots att vi bönade och bad fick vi inte hjälp. Sverige har utmaningar när det gäller att ge utsatta medier en fristad, säger Erik Halkjaer.

Frankrike gav nyligen skydd åt den ryska före detta propagandareportern Marina Ovsyannikova, som flytt från Ryssland med sin dotter efter hot om ett mångårigt fängelsestraff. Detta till följd av att hon sprungit in i direktsändning med en skylt där det stod ”nej till krig, tro inte på propagandan, de ljuger för er”. På grund av sin bakgrund inom den förljugna ryska statstelevisionen betraktar dock många, inte minst ukrainare och ryssar i väst, hennes omsvängning med ett mått av misstro.

I norska Kirkenes har tidningen the Barents Observer tagit in ryska exiljournalister som rapporterar med hemmapubliken som målgrupp. Två av dem har fått arbetstillstånd, en tredje väntar på besked. Enligt the Barents Observers redaktör Thomas Nilsen har migrationsmyndigheterna varit tillmötesgående och handläggningen har till och med gått snabbare den lagstadgade tidsfristen på fyra månader.

I Sverige såväl som i andra länder har dock inställningen till ryssar hårdnat. I början av FGJ:s projekt fanns ett starkt stöd, men misstänksamheten mot ryssar har ökat ju längre kriget har pågått. Det tycks inte längre finnas samma vilja att stötta oppositionella, vilket flera i Sverige boende ryssar har vittnat om för bland andra FGJ.

Stefan Ingvarsson, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier på Utrikespolitiska institutet, menar att det spelar den ryska ledningen i händerna att fristadsprojekt för oppositionella får problem, även om den nog inte noterar utvecklingen i enskilda fall.

– Det ligger i deras intresse eftersom de vill få fram två uppfattningar bland gemene ryss. Den ena är att väst inte vill ha dem och att den andra är att det är lika bra att återvända hem. Sanktioner mot betalkort och andra regler som praktiskt försvårar att resa bidrar till en uppfattning att omvärlden inte vill ha ryssar, oavsett deras inställning till kriget. Det är viktigt för dem att få det bekräftat.

Foto: Melker Dahlstrand

Erik Halkjaer, ordförande Reportrar utan gränser.

Enligt Stefan Ingvarsson är det därför önskvärt att oppositionella erbjuds en plattform att verka från utomlands.

– Upp till 700 000 ryssar har lämnat landet sedan den fullskaliga invasionen började. Hur omvärlden ser på dem är en separat diskussion, men när man talar om nyckelgrupper som oberoende journalister och civilsamhällesorganisationer är det viktigt att de får möjlighet att verka i exil om vi långsiktigt vill arbeta för ett demokratiskt Ryssland.

Även om allt fler talar om ett regimskifte i Ryssland som ett mål görs förhållandevis få insatser i den riktningen. Stefan Ingvarsson tror att det först och främst är en fråga om prioriteringar.

– Det har inte mognat hur vi i Sverige kan bidra till att ett oberoende civilsamhälle kan få en fristad här. Men jag tror inte att man ska se det som en politisk motvilja utan som olika typer av politiska hänsyn som står emot varandra. Vår generella migrationspolitik och vår ovilja att göra undantag i den stöts mot hur vi taktiskt kan arbeta för att Ryssland omvandlas till ett fredligt och demokratiskt grannland, säger Stefan Ingvarsson.

FGJ ser inte att ett liknande fristadsprojektet är möjligt inom det befintliga regelverket. Därför vågar de inte försöka med ett nytt fristadsprojekt så länge det inte förändras. Ulla Sätereie är dock inte främmande för ett nytt projekt under andra omständigheter.

– Men det krävs ett stort arbete för att uppnå det och det kommer att ta tid. Men det finns flera aktörer, inte minst från Västra Götalandsregionen, som har visat intresse för att driva frågan om en sådan förändring.

Migrationsverket skriver i ett mejl till Scoop att de bara kan ge generella svar utan fullmakt från de sökande själva, vilket inte varit möjligt att ordna i det här fallet. De påpekar också att generella svar inte nödvändigtvis behöver vara applicerbara i ett enskilt ärende. När det gäller eventuella framtida ändringar av regelverket hänvisar de till lagstiftaren.

”Migrationsverkets uppdrag är att pröva ansökningar. Ibland leder dessa till avslag vilket kan bero på flera olika omständigheter. Men vi prövar alla ansökningar rättssäkert utifrån den lagstiftning som finns. Besluten kan också överklagas till högre instans”, skriver Rebecka Paulusson, presskommunikatör.

Projektledaren Ulf Johansson är besviken på att projektet inte kunde genomföras.

– Det här var inget konstigt projekt, för det är väl belagt vilka personer det rörde sig om. De skulle inte belasta den svenska staten ekonomiskt eftersom finansieringen var helt klar. Det handlade inte om asylsökande eftersom de skulle arbeta i Sverige. Det borde vara mindre fyrkantiga regler.

Tror du att Migrationsverket såg en risk att de skulle söka asyl efter två års projekt?

– Jag är tveksam till om de skulle ha asylskäl, fristadsmodellen bygger ju på att de får arbets- och uppehållstillstånd i två år. Sedan får man söka på nytt, man får inte stanna automatiskt.

Skulle du våga försöka genomföra ett liknade projekt i framtiden?

– Det skulle kräva ett klargörande först i så fall. Troligen skulle det också innebära att regler behövde ändras.

Scoop har sökt migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) för en intervju om hur regeringen ser på att stöd till utländska oppositionella journalister som vill arbeta i Sverige som del av en redaktion faller mellan stolarna i relation till regelverket. Hon tackar nej, men har lämnat en skriftlig kommentar: ”Vi kan inte kommentera enskilda ärenden, men generellt kan sägas att Migrationsverket har en etablerad ordning för att bevilja uppehållstillstånd i syfte att ge en fristad bland annat åt förföljda journalister. Det finns inte planer på att revidera det aktuella regelverket.”

Scoop har via flera kanaler sökt det ryskspråkiga mediehus som var aktuellt för fristadsprojektet utan att få en kommentar. Enligt en medarbetare kommenterar man inte offentligt någonting utöver sin journalistik.