Föreningen Grävande Journalister: Hur det hela började

Det kan vara svårt att riktigt föreställa sig i dag vilken uppdämd efterfrågan det måste ha varit bland Sveriges journalister på att få höra föredrag om undersökande journalistik. När det första grävseminariet hölls på ABF-huset i Stockholm i januari 1989 hade nära 500 personer anmält sig, långt fler än förväntat. Det fanns bara plats för 336 personer och arrangörerna tvingades säga nej till drygt hundra. 

Och det var inte bara en chans till ny kunskap som lockade.

– Det som slog mig var diskussionerna i köerna inför seminarierna, säger Pär Trehöning, en av Grävande journalisters grundare, när jag träffar honom på ett fik på Hötorget i Stockholm några hundra meter från ABF-huset.

– Folk pratade med varandra: Hur gör du, vem kan jag ringa, vad har du för tips?

En viktig anledning till att tiden var mogen för en intresseförening för grävande journalister hittas halvvägs mellan Hötorget och ABF. Tre år innan 336 journalister köade för att komma in på grävseminariet mördades Olof Palme i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan. Jakten på mördaren och de olika skandalerna och affärerna som kantade utredningen under åren som följde anger alla tre grundare som en avgörande faktor. Avslöjandena om storskalig vapensmuggling under 1980-talet var en annan.

Bo G Andersson var en av de reportrar som hade grävt i härvan kring Bofors och märkliga affärer med krut och fälthaubitsar. Han var medlem i en amerikansk förening med namnet Investigative Reporters and Editors, IRE. På medlemslistan fanns ytterligare fyra svenskar, och en av dem, Anders Löwenberg, tog sommaren 1988 kontakt med de andra – inte minst för att något liknande IRE inte fanns i Sverige. Med på detta första möte och i Föreningen Grävande Journalisters styrelse från starten var förutom Per Trehörning, Anders Löwenberg och Bo G Andersson även Torbjörn von Krogh och Ulla Hagberg. 

Bo G Andersson beskriver det som att Anders Löwenbergs initiativ låg helt rätt i tiden.

– Det var en längtan sedan länge att göra något bortom det vanliga nyhetsarbetet, berättar han när han besöker Scoops redaktion. 

Bo G Andersson betonar precis som Pär Trehörning att det fanns ett behov av mer gemenskap och kontakt med andra inom yrket.

– Tidigare var man mer ensam. Vi bröt ner det här och mantrat blev att ”vi konkurrerar fram till deadline, men därefter delar vi med oss av våra erfarenheter för hela journalistikens bästa”. Det var också den bärande tanken bakom amerikanska IRE och man kan säga att vi kopierade den rakt av.

Vid ett möte i juni 1988 på kafé Vetekatten, i samma lilla del av Stockholms city som bland annat ABF-huset, korsningen Sveavägen–Tunnelgatan och Svenska journalistförbundets kansli, beslutades att man skulle genomföra ett seminarium. Syftet var  att försöka bilda en svensk organisation motsvarande den amerikanska IRE och vidare att knyta kontakter med journalister i de nordiska länderna.

Bo G Andersson skrev till chefredaktörerna på ett antal redaktioner och bad om 5 000 kronor från varje. Alla gav 5 000 kronor utom Veckans Affärer, Ekoredaktionen och någon mer, berättar han. 

– VA hänvisade till sin policy att bara satsa på egna arrangemang och Erik Fichtelius på Ekot tackade nej med hänvisning till att det var känsligt för en public service-redaktion att sponsra projekt. Däremot ställde han upp som föreläsare utan arvode.

Aktuellt och Rapport skänkte däremot pengar. Sammanlagt fick man in drygt 80 000 kronor, vilket ungefärligen motsvarar 140 000 kronor i dagens penningvärde.

Man bokade in Gene Roberts, legendarisk chefredaktör för The Philadelphia Enquirer under 1970- och 1980-talen. 

– Han trodde att han skulle komma och föreläsa i någon liten källarlokal för några journalister i Sverige, säger Anders Löwenberg på telefon från kommunhuset i Malung, där han gör sina sista månader som kommunikationsstrateg före pensionen.

Men det blev alltså publiksuccé från första början, och året därpå hölls Gräv i Göteborg, med ännu fler deltagare – bortåt 900 och troligen den största samlingen svenska journalister på samma plats dittills i Sveriges historia, enligt Pär Trehörning. 

– Efter det andra seminariet var vi definitivt etablerade, säger Anders Löwenberg. Då behövde vi inte sälja in oss längre.

Inom några år blev arrangemanget, och föreningen, en institution inom svensk journalistik. Guldspaden, Grävande Journalisters pris som introducerades 1992 och som delas ut på Gräv varje år, bidrog ytterligare till detta. 

– Vi var ett gäng idealister som drog igång det här utan några finansiella muskler, säger Anders Löwenberg. Men vi trodde så mycket på det.

Grävseminarierna fick stor betydelse som rent sociala tillställningar där journalister kunde träffa varandra utan att vara konkurrenter om samma nyhetshändelse. Pär Trehörnings iakttagelse från kön till ABF-huset visade sig alltså stämma även kommande år. 

Dessutom etablerades Gräv som ett enastående tillfälle för fortbildning av journalister – både reportrar och arbetsledare – där mediebolagen stod för pengarna, men samtidigt inte behövde lägga ut särskilt mycket jämfört med om de själva hade hyrt in samma föredragshållare och workshopledare för egna kurser. 

Vid tiden för Boforshärvan och Palmemordet hade svenska journalister fortfarande avslöjandena kring Watergateskandalen, som 1974 ledde till USA:s president Richard Nixons avgång, och IB-affären, som ledde till omorganisering av den svenska militära underrättelsetjänsten, i färskt minne. Hjältemodiga journalister som arbetade i par avslöjade saker makthavarna absolut inte ville få avslöjade. 

Helt nödvändig information fick de i båda fallen från källor inom olika slags underrättelsetjänster – Bob Woodwards och Carl Bernsteins ”Deep Throat” var en hög chef på FBI, medan Jan Guillou och Peter Bratt odlade sina kontakter med den före detta IB-anställde Håkan Isacson – som dock avrapporterade till samma organisation han hjälpte till att avslöja, bara inte till dess kontroversielle chef. 

De båda journalistparens hantverksskicklighet och kontakter åsido – den som ska försöka komma till botten med illegal handel med krigsmateriel eller ett statsministermord kan inte hoppas på samma slags hjälp.

Foto: Daniel Wiklander

Pär Trehörning, en av Föreningen Grävande Journalisters grundare.

– Det hade inte hänt så mycket vad gällde utvecklandet av tekniker för att gräva efter IB-affären, säger Anders Löwenberg. Journalistförbundet talade om fackliga frågor, men ingen pratade egentligen om innehållet i journalistiken, eller hur man bär sig åt för att bli en bättre journalist. Var hittar man egentligen informationen? I vilka diarier skulle man leta, var fanns olika dokument fysiskt bevarade?

– Det handlade på den tiden mycket om kunskapsspridande om hur den svenska statsapparaten var uppbyggd. Hur den svenska byråkratin fungerade. Hur man kartlägger exempelvis personer.Den typen av kunskapsspridning var det vi började med på ett bra sätt, tycker jag.

– Jag tror många tidigare hade suttit på sin kammare och lärt sig den hårda vägen. Visst hade man pratat om det här tidigare, men nu pratade man om det på ett helt annat sätt.

– Det var speciella år i mitten och slutet av 80-talet med stora journalistiska utmaningar. Så med facit i hand är det lätt att se att vårt initiativ kom i rätt tid, säger Bo G Andersson.

– Vi var fortfarande inspirerade av Watergate. Jag var över och intervjuade Bob Woodward 1988, och vi spelade upp den intervjun på seminariet. Han fick berätta hur han skulle ha bevakat Palmeutredningen.

– Tittar du på programpunkterna till det första seminariet, vad är det som kommer först? Jo, paneldebatt om Boforsaffären, paneldebatt om Palmemordet. Det var ingen tillfällighet. Det här var på våra näthinnor.

Enligt Bo G Andersson hade hanteringen Palmemordet på flera av de stora redaktionerna gett upphov till en självkritisk stämning bland svenska journalister.

– Det var inga egentliga självständiga granskningar på de stora medierna. Vi på DN var jättedåliga på det. Vi skötte det löpande men vi gjorde egentligen ingenting därutöver.

Dessutom uppdagades efter flera månader att DN:s redaktionschef dagligen träffade förundersökningsledaren Hans Holmér – utan att reportrarna visste om det.

– Vi blev vansinniga och protesterade, säger Bo G Andersson. Det ledde till stora interna motsättningar på DN. 

Foto: Privat

– Vi var ett gäng idealister som drog igång det här utan några finansiella muskler, säger Anders Löwenberg. Men vi trodde så mycket på det.

– Det fanns ett uppdämt behov av att veta hur man gör för att få fram handlingar, hur man letar och hur vi kunde hjälpa varandra, säger Pär Trehörning. 

När Föreningen Grävande Journalister bildades satt Pär Trehörning i Journalistförbundets styrelse, och han berättar att han väckte frågan där om samarbete, men intresset var svalt.

– Man såg kanske FGJ lite som konkurrenter, allvarligt talat.

En stor fråga i Grävande journalisters styrelse var om föreningen skulle ta emot sponsorpengar, inte minst från mediebolagen medlemmarna arbetade för. 

– Man kom fram till att så länge de inte lade sig i verksamheten så var det okej.

Bo G Andersson tror att det var avgörande att initiativet kom underifrån.

– Det var vi journalister som stod för det, inte våra redaktionsledningar eller chefredaktörer. Och de som tog sig till seminariet gjorde det i de flesta fall på eget initiativ. Även om inbjudningarna naturligtvis gick även till redaktionsledningarna. Det var ingenting som på något sätt styrdes via traditionella organisationer eller mediekanaler, utan bara ett gräsrotsinitiativ. Och det tycker jag var rätt fint.

– Det var inga blockeringar för folk att vara med, de hade inga förutfattade meningar om bakomliggande avsikter. Hade det startats inom ramen för en etablerad organisation hade det säkerligen inte gått lika lätt. 

Denna artikel publicerades för första gången i Scoop nr 1 2019.