Hon analyserar spionskandalerna

Alexandra Franzén disputerade vid sociologiska institutionen på Lunds universitet i höstas med avhandlingen ”Brottslingar av en mycket speciell sort – Spionskandalen som en maktkamp mellan visselblåsare, grävande journalister och underrättelsetjänster”. Slutsatsen i avhandlingen är att grävande journalistik är nödvändig för genomlysning av underrättelse- och säkerhetstjänsters verksamhet – även i demokratier. 

Alexandra Franzén har granskat tre uppmärksammade spionskandaler i västländer: IB-affären i Sverige 1973, Edward Snowdens avslöjande av den amerikanska underrättelsetjänstens spaning både på de egna medborgarna och allierade staters regeringar 2013, och fallet med den före detta chefen för danska Politiets Efterretningstjeneste (PET) Jakob Scharfs memoarer 2016.

I alla tre fallen har det funnits en person med inblick som delat med sig av information inifrån, medier som publicerat – och ett rättsväsende som slagit ner hårt på publiceringarna.

Alexandra Franzén använder begreppet ”partiellt undantagstillstånd” för att beskriva agerandet från åklagare i just de fall när en visselblåsare delgivit medier information om hemlig underrättelseverksamhet.

– Jag tycker det är uppenbart att när det kommer till spionskandaler så behandlas ofta inte källan och de grävande journalisterna enligt något slags rättslig logik, utan snarare enligt något slags säkerhetspolitisk logik där man ser dem som allvarliga hot mot statens säkerhet, säger hon. Det blir det jag kallar det partiella undantagstillståndet. 

– Behandlingen av de här individerna följer inte vad man skulle förvänta sig utifrån hur lagstiftningen är utformad, utan de behandlas ofta på samma vis som terrorister, på ett ganska extremt sätt. Jag tror att detta finns inbyggt i hur säkerhets- och underrättelsetjänsters juridiska status ser ut. 

– Risken att drabbas av återkommande spionskandaler finns inbyggt i den konstruktion man har valt för den här typen av institutioner. Anledningen är att delar av säkerhets- och underrättelsetjänstens verksamhet inte är lagreglerad och därför inte kan motiveras med hänvisning till olika lagrum om den kommer fram i offentlighetens ljus.

Själva uppgifterna som avslöjas är inte alltid vare sig särskilt hemliga eller uppseendeväckande. Mycket av det Edward Snowden avslöjade fanns redan i ett klipp på Youtube, där en chef på CIA talade på en it-konferens i New York om övervakningen.

Det är här journalisterna kommer in. Det är de som har förmågan att förpacka ofta svårgenomtränglig information och koka ned budskapet tillräckligt för att det ska gå att göra rubriker på det, säger Alexandra Franzén.

– De är helt avgörande för att de kan förvandla de här källornas ofta väldigt tekniska och ärligt talat ganska tråkiga uppgifter till en spännande och dramatisk story som är begriplig för något slags allmän läsekrets.  

Hon nämner Wikileaks, som dock inte granskas i avhandlingen, som exempel. När man samarbetade med grävande journalister kunde Wikileaks ofta ta de uppgifter man hade fått och förvandla dem till spännande avslöjanden. 

– Men när Wikileaks gick över till att bara dumpa en oerhörd mängd dokument online är det uppenbart att historierna ändrade karaktär, att nu var det inte längre spännande journalistiska avslöjanden som emanerade från de här läckorna, utan storyn blev ju ofta Wikileaks som organisation och Julian Assange som ett slags karaktär. 

– Jag tycker det är ganska uppenbart om man tittar på Wikileaks vad som händer om du tar bort de grävande journalisterna ur ekvationen. 

– Och utan Peter Bratt och Jan Guillou, och framför allt det första IB-numret med den oerhört slagkraftiga presentationen och det fantastiska fotografiet av Birger Elmér, vad hade Håkan Isacsons uppgifter varit? Jag tror inte det hade väckt mycket intresse utan den journalistiska bearbetningen.

Folket i Bild/Kulturfronts avslöjande av den svenska underrättelseorganisationen IB 1973 har gått till historien – både som journalistisk bragd och som kriminalfall. Justitiekanslern valde att inte väcka åtal mot tidningen och dess ansvarige utgivare – i stället åtalades journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt och deras källa inom IB Håkan Isacson för spioneri. De dömdes också, och fick avtjäna fängelsestraff.

– Där skiljer sig IB-skandalen från de andra, säger Alexandra Franzén, för Peter Bratt och Guillou avslöjade utan tvekan många saker som inte tidigare var kända. Exempelvis att IB överhuvudtaget existerade, vilket inte ens var känt för alla statsråd.

Edward Snowdens avslöjanden, som ledde till att han nu lever i exil i Ryssland, däremot var inga hemligheter för personer som följer underrättelsefrågor, säger hon. 

– Det var inget i det han sade som var hemligt för Kina eller Ryssland eller ens människor i våra länder som helt enkelt är intresserade av signalspaning.

Morten Skjoldagers bok ”Syv år for PET – Jakob Scharfs tid” innehåller egentligen ingenting som inte varit offentliggjort tidigare, säger Alexandra Franzén. Ändå belade Köpenhamns byret (motsvarande tingsrätt) boken med publiceringsförbud. 

Danska medier reagerade som man kan vänta sig. Dagstidningen Politiken publicerade hela boken som en extra bilaga, med rejält ökad lösnummerförsäljning som följd. PET bad då rätten att häva alla publiceringsförbud, men polisanmälde Jakob Scharf för brott mot tystnadsplikten, och författaren och förlaget för medhjälp. Flera medier anmäldes för att ha utnyttjat information som de fått av en person som brutit sin tystnadsplikt. Jakob Scharf friades så småningom. Tidningen Politiken och dess utgivare dömdes däremot till dryga böter för brott mot publiceringsförbudet.

– Varför PET går igång så mycket och ställer till ett sådant rabalder kring det här, det förstår jag ärligt talat inte, säger Alexandra Franzén. Jag kan inte tycka att det är några hemligheter han avslöjar. Det är PET:s och den danska rättsstatens reaktion som är märklig. Och den typen av åtgärder ökar intresset starkt.

IB-affären var inte den enda skandalen som berörde västliga underrättelsetjänsters hemliga verksamhet på 1970-talet. I flera västerländska demokratier infördes olika typer av kontrollorgan – parlamentariska eller rättsliga. 

– I teorin så finns det ingenting som säger att det inte skulle fungera, säger Alexandra Franzén. Men om man tittar på de missförhållanden som har kommit ut, så är det ju visselblåsare i samarbete med grävande journalister som har avslöjat dem. 

I Snowdenfallet blir det tydligt att kontrollorganen inte avslöjat missförhållandena och korrigerat dem, säger Alexandra Franzén. 

– När jag studerat forskningslitteraturen så har jag inte kunnat hitta exempel på att den här typen av kontrollorgan har uppmärksammat den här typen av missförhållanden och på så sätt sett till att den aktuella underrättelsetjänsten har slutat göra detta. Sedan utesluter inte jag att det skulle ha kunnat inträffa. Jag skulle gärna forska vidare och granska den här typen av kontrollorgans olika protokoll för att se om det finns sådana exempel, men i de tre fall som jag tittat på och även i den forskningslitteratur som jag har studerat har jag alltså inte kunnat finna exempel på det. Och då har jag dragit slutsatsen att det är visselblåsaren i samarbete med grävande journalister som utgör det enda reella kontrollorganet. 

Åtalet mot journalisterna på finländska Helsingin Sanomat nyligen har gjort avhandlingen dagsaktuell. Hon berättar att hon har följt fallet, men låtit bli att forska på det av etiska skäl.

– Det är ett högintressant fall, men ibland sätter etiken stopp. Man skulle utsätta folk för oacceptabla risker.