Hon fick i gång debatten om klanerna

Det började med en lång artikel i Aftonbladet hösten 2017 med rubriken ”Så kontrollerar familjen en hel förort”. Det var berättelsen om den omkring 120 personer stora familjen som kallas Al Asim i boken – i Aftonbladet nämndes den med sitt riktiga namn – hur den utövade makt i stadsdelen Angered i Göteborg och hur familjens överhuvud tog på sig en roll som privat medlare i olika slags konflikter. Även polisen hade anlitat mannen, framgick det av artiklarna i Aftonbladet. 

Den mycket uppmärksammade artikelserien fick bland annat till följd att Johanna Bäckström Lerneby erbjöds kontrakt på en bok om familjen. Hon skrev inte på direkt, och det var inte självklart att hon ville skriva boken, berättar Johanna Bäckström Lerneby för Scoop. 

– De hade tjatat i ett och ett halvt år, sedan reportaget, innan jag skrev på. 

– Jag var verkligen skeptisk till om jag skulle skriva den. För mig är det ganska jobbigt att skriva en reportagebok. Jag har gjort det en gång förut, så jag visste ju att det var ett ganska stort arbete. 

Men tjänsten som hon då hade på Aftonbladet var inte tillräckligt krävande för Johanna Bäckström Lerneby som tidigare bland annat jobbat på Uppdrag granskning och som SVT:s Brysselkorrespondent. Det gjorde henne understimulerad, berättar hon. 

– Jag kände att nu behövde jag göra någonting. 

Sedan Familjen kom ut har hon bytt jobb, till nyhetschef på SVT Sport. Och nu finns ingen praktisk möjlighet att skriva böcker på fritiden.

– Det här jobbet är mycket svårare, och det kräver mycket mer av mig.

Men en storpocketutgåva av Familjen är på gång i vår, och till den kommer hon att skriva ett par nya kapitel om vad som hänt sedan den kom ut i maj 2020. Både om personerna i boken och om debatten som följde. 

För debatt blev det. Plötsligt var ”klanstrukturer” på allas läppar, som om det vore något nytt. 

– Att den skulle bli diskuterad, det tänkte jag nog. Jag skrev reportaget i Aftonbladet, det blev ju oerhört läst och omtyckt, säger Johanna Bäckström Lerneby. Däremot var jag inte alls förberedd på att den skulle få ett sådant brett mottagande. Jag tänkte att det är en reportagebok, och jag tänkte att journalister kommer att läsa den, och poliser, och folk inom socialtjänsten. Alltså de som redan är inne i de här frågorna i de utsatta områdena. Men jag hade inte förväntat mig att den skulle bli så populär rakt över. Från tonåringar till pensionärer, folk som inte har något med saken att göra. 

– Uttrycket ”parallella samhällen” har ju funnits jättelänge, men jag tycker det är ett lite flummigt begrepp. Och jag tror att min bok kanske hjälpte till att göra det konkret. Och då fanns det ett behov av att prata om det.

– Som jag ser det finns det inget dåligt med att de här frågorna diskuteras öppet i en vidare krets i samhället, och inte bara av dem som jobbar i de här områdena, eller dem som bor där och drabbas av den här typen av strukturer. Utan att alla läser den och fattar hur folk där ute har det. Det tycker jag är väldigt viktigt. De är så utsatta för att de är fattiga och kanske invandrare. Och så måste de tampas med de här strukturerna också. Det är orättvist. 

– Man får lyfta missförhållanden till ytan tycker jag. Men det är för att jag är journalist. Sedan kan ju någon göra något åt det. Det är inte mitt jobb. Jag visar och berättar, och så får någon annan ta vid.

Mats Löfving, dåvarande chef för polisens nationella operativa avdelning, Noa, och i dag regionpolischef i Stockholm, talade rentav om ”40 släktbaserade kriminella nätverk”, något som är en kraftig överdrift. Kriminella nätverk i Sverige kan se ut på en rad olika vis förutom som klaner. Johanna Bäckström Lerneby skrattar.

– Han fick lite feeling, kan man säga.

Under sommaren skedde ett par uppmärksammade händelser i Göteborg som bidrog till att ”Familjen” fortsatte vara aktuell. Dels omringades Posthotellet i centrala Göteborg av polis på grund av ett möte mellan två kriminella grupperingar som pågick där inne. Det var just en sådan medling med Al Asim-klanens överhuvud i en central roll som Johanna Bäckström Lerneby beskrivit i sin bok. Av allt att döma var hans insats framgångsrik, och de båda gängen kunde enas.Dels rapporterade medierna om en incident i Hammarkullen, Al Asims ”hemmaplan”, där klanmedlemmar stoppat bilar på väg in i området. Snart hade ryktet om att kriminella ”upprättat vägspärrar” spridit sig över landet. 

Båda dessa händelser kommer att avhandlas i den nya utgåvan, liksom Advokatsamfundets process mot familjens jurist, som anklagas för att ha fört ut information från en häktad klanmedlem. Advokatsamfundet nöjde sig med en varning och 50 000 kronor i böter, men Justitiekanslern har överklagat till Högsta domstolen och kräver juristens uteslutning ur samfundet.

Recension: Läsvärt reportage om kriminell klan

– Jag skriver ganska mycket i min bok om en vräkning av en familj. Den har blivit klar, så den tänkte jag berätta om. Och så tänkte jag berätta om den här lilla 15-åringen som tog på sig vapnen i Partihallarna. Han har blivit tvångsomhändertagen några gånger.

En sak som slår läsaren är att trots alla ambitioner att vara nordvästra Göteborgs motsvarighet till familjen Corleone i Gudfadernfilmerna, med en patriark som människor kommer till för att han ska lösa deras tvister, så åker medlemmar i familjen Al Asim relativt ofta fast och döms för olika grova brott.

De är rätt klantiga, de åker fast?

– Ja, hela tiden. Och det är ju ingenting som har börjat sedan 2017 när myndigheterna startade sin gemensamma insats. De har åkt i fängelse emellanåt tidigare också. Det är därför man över huvud taget fick uppdraget att slå ut deras verksamhet, det är för att de hela tiden höll på med att ställa till så mycket elände ute i Angered. Det går ju inte att ha den där parallella strukturen där om man samtidigt tycker att alla människor har rätt att leva anständiga liv. 

Det måste vara lättare att göra research om en familj som figurerar i brottsregister och utredningar?

– Ja, absolut. Jag tror att om du till exempel skulle börja titta på det, så skulle du säkert kunna en likadan bok som jag har gjort om al-Asim. Det är jag helt övertygad om. Det var ju inte så att jag uppfann dem när jag började. Det hade någon annan journalist lika gärna kunnat göra. Det handlar om vanligt journalistiskt arbete. Och om att man måste prata med folk. Det går inte att bara förlita sig på dokument och så. Utan det bygger på att du hela tiden jobbar och skaffar källor. 

Dessutom vet inte myndigheter allting, påminner Johanna Bäckström Lerneby. 

– Bara för att inte polisen känner till det, bara för att inte Försäkringskassan känner till så betyder inte det att det inte finns något eller har hänt något. Jag har alltid jobbat med källor från både den kriminella världen och myndighetsvärlden. Just på grund av att polisen inte alltid har koll. Du behöver de andra också för att kunna ge en vettig bild.

Har du pratat med familjens grannar? Har det varit lätt eller svårt?

– Generellt är det inte så svårt tycker jag. Jag känner inte riktigt igen mig i den här bilden att det skulle vara svårt att få folk att berätta. Jag citerar inte alla i boken, men det handlar inte bara om att de inte vill vara med, utan jag ville inte ha med alla, för det skulle bli för spretigt. Men som bakgrund och information, och när man dubbelkollar uppgifter och så, så är den typen av personer otroligt nödvändiga för en reporter. Min upplevelse är att människor generellt vill berätta. Att vi är någonstans flockdjur och det naturliga för oss är att dela med oss av vad vi vet. Sedan kan det finnas undantag, att man inte gör det. Det handlar om förtroenden också, att man är noga med det. 

Johanna Bäckström Lerneby berättar att hon haft kontakt med vissa källor i 15 år, utan att de blivit citerade. 

– De är bara mina källor. Där har jag en lång tid tillbaka byggt ett förtroende. Och då går ju de i god för mig när jag ska prata med någon annan. När man jobbar länge så har man ju det där med sig. Det gör att det är lättare för mig som har jobbat länge att göra den här typen av reportage, än vad det kanske är för någon som har jobbat fem år eller tre år. Det har inte att göra med om man är bättre eller sämre reporter, utan det handlar om erfarenhet. 

Sommaren 2016 skedde ett av de mest fasansfulla dåden i det brutala gängkrig som pågått i vågor under många år i Göteborgsstadsdelen Biskopsgården på Hisingen. En inkastad handgranat i en lägenhet kostade en åttaåring livet. Han kom från Birmingham i Storbritannien och var bara där på besök.

– Då ringer familjen till mig ett par dagar senare, berättar Johanna Bäckström Lerneby som även då arbetade på SVT:s sportredaktion. 

– De hade gömt sig i Hjällbo hos släktingar medan de väntade på ett skyddat boende. De bad mig komma för de ville berätta en sak. Jag erbjöd mig att komma men sade att jag inte kunde göra något reportage eftersom jag jobbade på sporten. Jag åkte dit och satt där en hel eftermiddag och fick höra hela historien från mamman som låg och sov i rummet, och alla de här barnen… Det är klart att de inte hade ringt till mig om det inte hade varit så att de visste vem jag var från olika sammanhang och hade folk som hade gått i god för mig. 

Nyligen sålde Johanna Bäckström Lerneby tv-rättigheterna för Familjen till bolaget Yellow Bird, som bland annat ligger bakom filmerna på Stieg Larssons böcker. 

– Det är redan flera regissörer, manusförfattare och castare som hört av sig till Yellow Bird och som verkligen är sugna på att jobba med projektet, säger Johanna Bäckström Lerneby, som samtidigt säger att hon är fullt medveten om att ett avtal om rättigheter inte innebär att det behöver bli någon färdig tv-serie.

Johanna Bäckström Lerneby har fått Guldspaden två gånger – i kategorierna etermedia lokal 2011 och webb 2012 –och Stora journalistpriset två gånger. Dels som årets berättare 2015, för reportaget ”Att skapa ett monster” i Filter. Och så som årets röst 2020 för Familjen. 

Är du van att få priser nu?

– Nej, jag är verkligen inte van. Jag tycker att det är så stort. Jag är så stolt och hedrad. Och verkligen ödmjuk inför det. 

– Om man går tillbaka och tittar på sådant som blev guldspadenominerat för 20 år sedan, och tittar på dem som blir det i dag – kvaliteten går inte att jämföra! Det är verkligen så hög kvalitet nu på dem som blir nominerade. Det är sinnessjukt så professionellt det har blivit. Det är både hög klass och bredd. Jag är så otroligt ödmjuk att jag kunnat vinna där.