Inrikes

Hur gräver vi om klimatet?

Miljöjournalistik blir ett alltmer angeläget ämne. Hur kan vi bli bättre på att gräva kring följderna av klimatförändringarna, och kring orsakerna till att jorden blir varmare?

Ulrika Fjällborg

Text

Daniel Wiklander

Foto

Hur granskar vi vad som händer med Moder jord? Gräver vi tillräckligt djupt och tillräckligt frekvent för att få reda på hur hon – och vi – egentligen mår? Hur håller vi balansen mellan domedagsprofetior och peppande ”så gör du”-guider? Vem ställer vi till svars när sanningen är ett rörligt mål och vi alla är mer eller mindre drabbade – och skyldiga?

Scoop samlade några miljögrävare i olika genrer för prata om hur den grävande journalistiken klarar vår stora ödesfråga: klimatet. Moa Kärnstrand, frilansande hållbarhetsreporter och guldspadebelönad för boken ”Modeslavar”, Daniel Öhman, grävande reporter på Ekot aktuell med serien ”Prylarnas pris”, och Malin Crona, tillförordnad chefredaktör på Naturskyddsföreningens tidskrift Sveriges Natur, möttes upp i Radiohuset i Stockholm för att reflektera över metoder och utmaningar med klimatgräv.

Scoop: Skiljer sig grävande i klimatfrågor från annan grävande journalistik? 

Moa Kärnstrand: Ja, det skulle jag nog säga att det gör. Jag skrev om klimatflyktingar för några veckor sedan och jag har aldrig fått så mycket mejl någonsin faktiskt. Så bara det faktum att det är kontroversiellt gör det speciellt på ett sätt. Men också för att mycket av det man baserar sitt grävande på är troligheter, forskarnas rimlighetsbedömningar om framtiden.

Daniel Öhman: Jag skulle säga att klimatrapporteringen väldigt ofta handlar om just framtiden. Och det skiljer sig från grävande som normalt handlar om makthavare som har gjort fel mot någon som drabbats. Vårt förstörande av planeten har pågått ett tag så jag tror att man i större utsträckning skulle kunna blicka bakåt och titta på vad vi har gjort och vilka som var skyldiga till det. Men vi är liksom så upptagna av det här att vi ska rädda planeten också att vi glömmer bort att vara vanliga journalister.

Moa Kärnstrand, Daniel Öhman och Malin Crona.

Malin Crona: Jag håller inte alls med. Att gräva i klimatet är precis som vad som helst. Jag ser det snarare så här: Ekonomijournalistik, sportjournalistik, kulturjournalistik har gått från att vara refererande till att vara granskande, till analyserande. I miljöjournalistiken har vi varit ganska mycket refererande, nu kanske vi är granskande, men vi är inte så många som har kommit till analyserandet. Det är en lite yngre disciplin, men det finns alltid människor att ställa till svars. Sedan är det klart att man blir tvungen att fördjupa sig, plugga och läsa på, för att inte bli bortbluffad. Men för att vara en duktig sportjournalist måste du också läsa på om klubbarnas ekonomi och maktspel. 

Men om vi vill rädda världen – varför gräver vi inte i orsakssambanden? Vad var det som ledde till det här?

DÖ:  Jag ska inte säga att vi inte gör det. Det görs ibland. Men det är en så stor fråga, den handlar om mänsklighetens överlevnad. Otroligt mycket av den politiska diskussionen i dag handlar om vad som ska göras. Och journalister springer i allmänhet dit diskussionen är. 

Men är det signifikativt för grävande journalister just?

DÖ: Nej. Men ratiot mellan den grävande och icke grävande journalistiken på klimatområdet är mycket sämre än om man tittar på till exempel brott eller vapensmuggling.

Har klimatjournalistiken präglats mer av privatkonsumtionsjournalistik; flygskam, plastförbud och ”så gör du-journalistik”?

MK: Konsumentjournalistik kan man göra grävande också.

DÖ: Ja, jag skulle säga att konsumentjournalistik är ett utmärkt verktyg. Genom att följa en produkt – hur påverkar den klimatet?  Det blir väldigt konkret och du hittar de klassiska bovarna…

”Det handlar också om att beskriva vad vi håller på att förlora. När folk förstår att vi håller på att förlora till exempel… fjällen, som vi känner dem. Fjällvandringar kommer inte att se likadana ut. Då får man ett enormt engagemang.”

Malin Crona

MC: Men du ska våga ta steget att kräva ansvar av dem du ska kräva ansvar av också. Där har vi hittills haft lätt att lägga ansvaret på privatpersoner som ska göra rätt val, och inte på politiker som ska fatta beslut så att det blir lätt för mig som privatperson att göra rätt.

MK: Eller på företagen för den delen. Dem får vi inte glömma. Men det handlar väl om att konsumentvinkeln är vad redaktörer ofta vill ha. Man vill gärna ligga så nära personers vardag som möjligt för att göra engagerande journalistik.

MC: Men det kan man. Sveriges Natur har tidigare granskat till exempel bomullsplantagerna H&M köper in från. Då kan du göra både och: berätta för konsumenter vad de kan undvika och samtidigt ställa H&M till svars. 

DÖ: Det är ju faktiskt klimatjournalistikens storhet tycker jag: att man kan göra både och. Det är lite tråkigt när man lägger hela skulden på makthavaren, så enkel är inte verkligheten. Det är inte fel att lägga en bit av bollen i knät på oss medborgare. Så gjorde vi med serien ”Matens pris” och nu gör vi så med ”Prylarnas pris”.  Så man fattar att: ”ja, makthavarna har ett ansvar – men du har också ett ansvar”.

Är det svårare att göra ansvarsutkrävande gräv som vi gör med politiska beslut och reformer, bolag och organisationer? 

MK: Det kanske kan vara lättare för makthavare att dribbla bort journalister i klimatfrågan. Det kan finnas många sätt att analysera data. Så har jag upplevt att företag försökt göra. Till exempel när jag tittat på företags hållbarhetsrapporter har de gjort en stor affär av att ”vi har bara grön el”. Men då snackar de bara om den el de använder på sitt huvudkontor. Man räknar inte alls in elanvändningen i produktionen i exempelvis Kina. Det är ju sannolikt inte grön el. Men det redovisar man inte.

DÖ: Jag tycker nog att det är svårt. Men jag vet inte om klimatet är svårare än annan vetenskapsgranskning. Det blir alltid komplicerat när du måste bli expert själv. Alltså, du måste förstå hur det funkar med utsläppsrätter om du ska granska utsläppsrätter. Och det krävs ganska mycket för att förstå det.

Eller som ditt exempel med hållbarhetsredovisningarna, som egentligen är outsinlig källa till nyheter och granskning – om man tittar på vad som utelämnas. Vad sade de 2008, vad säger de 2018? Företagen flyttar sina mål och det är nästan helst riskfritt att gå ut och säga ”vi ska bli koldioxidneutrala till 2030”. Ingen kommer att hålla dig ansvarig år 2030.

Vilka är de svåra hindren när man gräver i just klimatet?

MK: Det är väl just det, att man måste verkligen vara så otroligt påläst själv. För att kunna förstå. Vilket som sagt gäller all vetenskapsgranskning…

DÖ: Men också att man väldigt ofta ändå hamnar i händerna på dem man granskar. Det är jävligt svårt att räkna ut vad någons produkt har för effekt på klimatet. Och vad den alternativa åtgärden innebär. 

MC: Fast det finns två saker alla journalister kan göra. Det ena är att det faktiskt finns väldigt många experter som vi kan använda oss av mycket mer än vi gör för att lära oss mer. Och – och det kanske är här det märks att vi är en rätt ung disciplin – att vi måste bli bättre på att veta vad som sagts.  Till exempel fick Jimmie Åkesson i sista utfrågningen inför valet helt oemotsagd säga att ”reduktionsplikten ska vi ta bort för det är så mycket palmolja i”. När det är SD som röstat för att det ska vara palmolja i! För mig blir det nästan en skandal. Hade det varit vilket annat politikområde som helst så hade reportern vetat och följt upp det.  Vi är lite yrvakna på klimatgranskning. När någon säger: ”vi ska vara koldioxidneutrala det året” så vi ska komma ihåg det. Precis som när politiker lovar andra saker.

DÖ: Undrar om vi sitter lite fast i den tiden när det inte var helt säkert att det var människan som orsakade klimatförändringar? Att redaktionerna fortfarande tycker: ”Ska vi kanske ha med en klimatskeptiker för att balansera debatten?”

MK: Det finns ju också en stark lobby som vill göra gällande att det inte är så allvarligt.

MC: Ja, du går ju emot hela oljeindustrin… Men efter larmrapporterna om den biologiska mångfalden har jag upplevt att människor börjar förstå att vi faktiskt håller på att förstöra ganska mycket balans i naturen.

DÖ: Jag hoppas verkligen det. Men jag upplever också att det är väldigt många som fortfarande vill separera klimatfrågan från miljön. Man kan komma undan med att bara prata om vilka utsläpp blir det och inte de andra konsekvenserna.

MC: Som med kärnkraften. Nu, när politiker utmålar kärnkraften som lösningen på klimatkrisen, borde alla journalister rent instinktivt granska kärnkraften hårdare än någonsin. Men där finns en backlash, där vi låter dem säga att kärnkraften löser klimatproblemen – trots att vi inte ens har löst slutförvaret ännu.


”Ju mer inne det blir att rädda världen, desto mer greenwashing eller ljug kommer det. Och desto viktigare blir det att granska det.”

Moa Kärnstrand

Vill människor egentligen inte veta hur det ligger till? 

MC: Jo. Klimatet säljer!

MK: Jag tror att många är intresserade. Däremot är det ofta samma sorts människor som kommer när jag förläser om hållbarhet till exempel.

DÖ: Men bland granskande journalister betraktas det nog fortfarande som ett särintresse. ”Det här borde vi göra men jag kan inte bara ägna mig åt det för då blir en sån där miljömupp. Nu får jag nog ta och göra lite korruptionsgranskningar”…

MK: Men grejen är att allt – ekonomi, korruption, politik – allt det finns ju i klimatområdet – också. Egentligen. Allt det som anses vara det tunga inom gräv.

DÖ: Jag tror att det håller på att ändras. Men i den granskande reporter-världen har det inte kommit upp i topp fem av de coola grejerna att göra.

Hur kommer det sig? Är det tråkigt eller bara svårt?

DÖ: Miljöjournalistik innebär ju fantastiska möjligheter för din egen arbetssituation. Annars handlar grävande mycket om att läsa rapporter och mata in uppgifter i Excelfiler. Miljöfrågor handlar oftast om en verklighet som faktiskt går att titta på. Där du måste åka någonstans och titta på konkreta tjänster och produkter på plats.

MK: Det är ju det som gör det till så bra grävmaterial egentligen…

DÖ: Ja, och lätt för dig som reporter att hävda inför arbetsledningen att: ”Jamen jag måste faktiskt åka till Indien i det här fallet. För där ligger fabriken som tillverkar vad det nu är”. 

MK: Fast jag tror att man måste vara ännu tydligare med vad man tänker att grävet ska leda till när det handlar om klimatet, som frilans i alla fall. Det är som att tröskeln är lite högre än om man skulle komma med korruption eller nåt annat ”fint” ämne. Så var det för några år sedan, det kan vara annorlunda nu.

DÖ: Om man ska ge tips till den som vill få igenom ett gräv på klimatområdet så är det att man presenterar idén som vilken annan grävidé som helst. Det chefer älskar är om du har en makthavare som begått ett allvarligt fel, som kan leda till att makthavaren får sparken. Om man presenterar grävet i termer som chefer känner igen: ”den här makthavaren för detta viktiga samhällsintresset har gjort det här felet. Jag tror att det får stora konsekvenser”. Istället för ”vi har stora problem med koldioxidutsläppen och det är mångas fel”.

MC: Men titta på utbyggnaden av Preemraff. Där tycker jag att man kan se ett slags genombrott, ett nytt sätt att granska klimatet där man ställer utbyggnaden mot klimatlagen – och det har fått ett helt annat genomslag i medier än det hade fått för bara ett eller två år sedan. Och där finns det inte ens några ”stackars drabbade” – för de drabbade här är de som blir av med jobbet om anläggningen inte byggs ut. Här handlar det om Sveriges klimatutsläpp och är ganska abstrakt – men får stort genomslag.

MK: Det är en annan sak som kan göra det svårt att sälja in: att ”den drabbade” är en stor abstrakt massa. Det kan bli så abstrakt att folk inte pallar att lyssna eller ens förstår varför det är viktigt för dem. Här finns ett pedagogiskt problem som jag tror blir vår stora utmaning: att hitta sätt att förklara de stora skeendena.

DÖ: Jag tänker så här… Det som är lätt att få genomslag för, det är när någon bryter mot en allmänt överenskommen regel. Alltså: om man mördar någon. En makthavare som beställer ett mord – det är fel. Och det blir en jävla skandal. Ju längre ner på skalan där alla är överens om att det här är dåligt, desto svårare blir det att göra en stor skandal av det. 

Det pågår en förskjutning – att förstöra miljön börjar närma sig det som är absolut tabu – men här är många redaktioner lite yrvakna. Då kan man göra som med Preemraff: man kan ställa utbyggnaden mot klimatlagen: det är olagligt. Okej, miljöförstöring är kanske inte som att beställa ett mord, men det börjar ändå närma sig det. Och då är det så mycket lättare att göra en skandal av det. Men vi är fortfarande fast i det här att: ”är det verkligen så farligt? Får man verkligen inte göra så?”

MK: Ja, men där har du det! Det är verkligen det centrala i det, tror jag. Alla är inte helt överens om att miljöförstöring är omoraliskt. 

Alla är för tillväxt. Men tillväxt genererar lätt miljöförstöring och det blir en intressekonflikt. Ta exemplet med Ojnareskogen på Gotland för ett par år sedan.

MK: Exakt!

DÖ: Där är vi inte än. Att vi kan säga att miljön skadas och orsaken är tillväxten. Då börjar det bli svårt…

MC: Det här tycker jag är väldigt spännande för nu kommer vi tillbaka till lokaljournalistiken. Där jag ser de största problemen för granskande klimatreportrar. För att det handlar ofta om arbetstillfällen i det lokala samhället.

”Bland granskande journalister betraktas det nog fortfarande som ett särintresse. 'Det här borde vi göra men jag kan inte bara ägna mig åt det för då blir en sån där miljömupp'.”

Daniel Öhman

Är det svårare att vara lokal grävare, menar du?

MC: Ja! Ja, det är det.

DÖ: Eller tvärtom…. Du kan ju gå in i en kommun och granska varje politiskt beslut: pajar det här klimatet? Du behöver inte som reporter ta ansvar för att ”det skapar ju 13 arbetstillfällen”.

MC: Men det kommer läsarna att göra…

DÖ: Ja, men din rapportering behöver inte handla om att ”det räddar ju arbetstillfällen”. Det får väl politikern säga. Din fråga blir då: ”Jaha, innebär det att du får bryta mot klimatplanerna?”.

Tystnad. Jo… det är ju sant… enligt klassisk journalistisk arbetsmetod. Eller är det inte det... längre? Verkligheten blir alltmer komplex. 

MC: Det är mycket svårare. Jag kommer ihåg när jag var lokalredaktör och de skulle lägga ner Norrtälje sjukhus. Tidningen blev ju nästan bombhotad, bara man lyfte ett annat argument. ”Här försvinner stora industrier på orten, här försvinner allas jobb – men det är bra för klimatet?!”. Det är svårare när man jobbar på en liten tidning.

MK: Det du säger är egentligen att ju längre bort man är från det man granskar, desto mer kan man bortse från vanliga människors ilska… Eller?

MC: Jag bara lyfter den problematiken. Om alla säger upp prenumerationen på Gotlands Tidningar för att tidningen bevakar hur bra det är för miljön att Ojnareskogen räddas… 

DÖ: Men så här menade jag: Det stora problemet för oss riksjournalister är att det finns så himla mycket att granska så man vet inte var man ska börja. Men ju mindre kommun du har, desto lättare är det bara att beta av byns största företag, kommunens miljöpolicy, skolorna. Du behöver ju inte välja. Det är ju ditt ansvar att granska det här samhället och om du är intresserad av miljö så kan du ta alltihop.

Vi tangerar det här samtalets början. Du nämnde att folk blev upprörda när du skrev om klimat och flyktingar, Moa. Går det att separera klimatbevakningen från effekterna på resten av samhället?

MK: Nej. Och vi kommer väl att göra det mindre och mindre framöver.

Var det flyktingarna folk blev upprörda över, snarare än klimatet?

MK: Framför allt att de två frågorna kopplades samman. Klimatflyktingar är ju i sig intressant. Enligt folkrätten i dag är inte klimatet en grund för asyl. Ändå flyr folk för att de inte kan bo kvar på grund av klimatförändringar.

Behöver vi använda andra grävmetoder när det gäller klimatet?

DÖ: Det skiljer sig inte från att granska annan vetenskap. Men vetenskapsgranskning skiljer sig  från till exempel korruption som bygger på lagar och regler. Det är ett väldigt intrikat och speciellt sammanhang. Det tar år av forskning innan du kommer fram till svaret. Och svaret revideras ständigt. Så man måste bli skicklig på att läsa forskningsrapporter, skicklig förstå vad de inte säger. Du måste bli nörd.

MK: Om man ska ge tips så är ett att vara proaktiv och redovisa den forskning man lutar sig mot väldigt noggrant, och även vara öppen med om det finns svagheter och frågetecken. Då har man varit transparent om det kommer kritik från förnekarna.

MC: En sak man ska sluta göra, eller åtminstone vara mer rädd för… Hela min mejlkorg fylls numera av pressmeddelanden om ”strumpbyxornna som ska rädda klimatet” eller ”nu kommer vår förpackning som”…

MK: Åh, det finns så mycket att granska där så, herregud!

MC: Ja! Och de är ju superduktiga på att paketera det. Där är jag livrädd att det sitter redaktörer som tycker att ”gud vad kul, här är en snurrgrej som ska…”. Sånt ser jag hela tiden och det tycker jag är… farligt.

Om inte annat är det uppslag för många gräv. Lite som Viralgranskaren på sin tid.

MK: Ja, det kan man lugnt säga! Ta valfritt ljug och granska det! Folk är så himla intresserade av att tro på ljugen. Det är en djupt mänsklig sak. Man vill kanske inte bidra till det som är dåligt, men man har inte heller lust att anstränga sig jättemycket… 

DÖ: Precis. Och ju större klimatfrågan blir, desto fler ljug kommer. Och desto mer kommer folk att bry sig om att vi berättar det. Det finns en process i när människor får ett uppvaknande. Och den består i att: ”Fan, kan man inte äta någonting, kan man inte köpa några kläder alls? Åh vad jobbigt, ska jag verkligen behöva ändra hela mig livsstil?” tills man vaknar och tycker ”Fan, vad skönt att jag vet. Nu vet vad jag som är dåligt. Nu kan jag ställa om.” Det är det alla företag slår an på, de som vill rädda världen med nya slags strumpbyxor.

MK: I den tid vi är nu är ansvaret för den grävande journalistiken inom det här området väldigt viktigt. Det är ett tungt ansvar. För ju mer inne det blir att rädda världen, desto mer greenwashing eller ljug kommer det. Och desto viktigare blir det att granska det.

Det blir ju inte lättare av att vi lever i en värld med ett fake news-paradigm. Där vi inte har all makt över det som publiceras längre. Hur kan vi involvera och engagera fler människor i kritiskt grävande? 

DÖ: Man kan faktiskt utnyttja att väldigt mycket rör saker vi har kontakt med i våra dagliga liv: det är saker vi tar del av som konsumenter och medborgare. Därför kan du också fråga din publik: Vad har du för erfarenheter? 

MC: Det handlar också om att beskriva vad vi håller på att förlora. När folk förstår att vi håller på att förlora till exempel… fjällen, som vi känner dem. Fjällvandringar kommer inte att se likadana ut. Då får man ett enormt engagemang. Det finns å ena sidan ”Lägg inte ner min fabrik”, men också…

DÖ:…paja inte min fjällvandring.

MC: Precis. Paja inte min fjällvandring!

DÖ: Eller min slalomresa! 

MC: Ja, men exakt! Alla har vi en koppling till naturen på nåt sätt, vad det nu är – för mig är det segelbåten, rör inte mitt hav! – och det skulle vi utnyttja mycket mer när det gäller publikens engagemang. 

DÖ: Det här med ”bubblorna” tycker jag är otäckt. Att det är så svårt att nå dem man vill nå. Och där tänker jag att man kan nå annan publik genom att granska dem man inte förväntas granska. Publiken förväntar sig att man ska granska oljeföretagen, men man kan ju också granska Världsnaturfonden. De kanske också gör något fel. Då plötsligt tycker andra att du gjort en bra granskning.

Men en sak vi måste lära våra chefer och redaktörer! Det här är en av mina käpphästar: Vilka är de ansvariga? Vi är så vana vid att högsta ansvariga ska vara en minister i Sverige. Nu ligger ansvaret oftast hos en eller flera i Bryssel…

MK: Eller hos företag…

DÖ: Eller hos företag. Men företagen är vi ganska hyfsade på att utkräva ansvar av. Men att gå till makten i Bryssel – det blir genast lite jobbigt. Vi har ju varit med i EU hur länge som helst, vi måste börja utbilda människor. Beslut fattas där som får extrema konsekvenser för vad som händer här. Nu görs 90 procent av bevakningen av vad som sker i EU av Brysselreportrar som pratar om den interna strukturen och inte om sakfrågorna. Jag skulle verkligen vilja att vi under de tio kommande åren lär oss att placera makten och ansvaret där.

Det är häftigare i dag att säga att ”jag kan visa att Sveriges miljöminister ljög”, än ”jag kan visa att miljökommissionären ljög”. Det finns en skevhet i det. Men vill man att ens avslöjande ska ha maximal effekt kanske man går på ministern i alla fall. För du vet att då kommer det att går bra på TT, plockas upp av andra medier, det blir stort liv. Men om du ska avslöja en kommissionär med fingrarna i syltburken…. Du måste få ut det i internationell press och få dem att tro på dig… Det är mycket krångligare.

Säg ett konkret granskande klimatjobb ni vill läsa!

MC: Lokalredaktören i mig skulle vilja se varje lokaltidning berätta hur klimatförändringar kommer att förändra just Luleå, Norrköping, Örebro… Det finns massor att göra där.

MK: Hur vi exporterar våra utsläpp till andra länder. Kanske inte är så konkret, men det vill jag se. 

DÖ: Jag vill ha en underhållande long read om hur det blev så galet med utsläppsrätterna. Jag tycker det är fruktansvärt komplicerat varje gång jag har försökt titta på det. Hur kunde vi förlora så många år genom att de allra flesta inte behöver betala något? Det skulle jag vilja veta. Och det ska vara underhållande, inte tekniskt och komplicerat. Jag ska förstå, vilja hänga med och skratta lite ibland.

Denna artikel publicerades för första gången i Scoop nr 3 2019.

Senaste Numret

Prenumerera eller beställ lösnummer

omslag nr 4

Global Investigative Journalism Conference i Göteborg får stor plats även i detta nummer, med bland annat en matig genomgång av de bästa handfasta tipsen som lärdes ut på konferensen.

Läs även om SvD:s Spotifygräv, oligarken som äger en av Sundsvalls största fabriker och journalisterna som jagar en hundplågare i Malmö.

Ute vid lucia.

Beställ här