Journalisten Niko Ago fick skydd i Sverige

2012 var Greklands ekonomi i ruiner bland annat på grund av en gigantisk statsskuld. Situationen ledde till att landets politiska landskap drastiskt förändrades. Två partier – det borgerliga Ny demokrati och socialdemokratiska Pasok – hade tävlat om makten ända sedan militärjuntans fall 1974. De tappade nu stort i väljarstöd, framför allt Pasok. 

Samtidigt nådde det nynazistiska Gyllene gryning framgångar i de båda parlamentsvalen i maj och juni 2012. Valframgångar för radikala högerpartier i Europa är förvisso inget ovanligt, men att ett nazistparti med våldsamma gatuaktivister får 7–8 procent i flera parlamentsval i rad hör ändå inte till det vanliga. 

Gyllene grynings våldsbrottslighet upphörde inte i samband med de politiska framgångarna – tvärtom. Den skulle kulminera året därpå med mordet på den grekiske rapparen och antifascisten Pavlos Fyssas i Pireus. Det var långt ifrån det första mordet anhängare till Gyllene gryning misstänkts för – men den här gången var offret grek i stället för migrant, och allmänhetens reaktioner blev helt annorlunda. 

Mordutredningen ledde så småningom till att flera av Gyllene grynings ledare ställdes inför rätta, och i samband med valet 2019 var partiets tid som politisk kraft av betydelse definitivt över. 

Men under de år Gyllene gryning var en kraft att räkna med både i parlamentet och på gatorna förvärrades problemet av partiets många sympatisörer inom polisen. Kopplingarna mellan polis och radikal höger i Grekland är inget nytt, utan går tillbaka till 1930-talet. 2012 bedöms ungefär hälften av Atens poliser ha sympatiserat med Gyllene gryning.

En av de journalister som undersökte kopplingarna mellan grekisk polis och militanta nazister var Niko Ago. Det ledde så småningom till att han var tvungen att gå under jorden. I dag bor han i Sverige. För Scoop berättar han om den turbulenta tiden i Grekland för drygt tio år sedan.

– Jag blev öppet mordhotad. Det var inga subtila antydningar. ”Du kommer att bli dödad.” ”Vi kommer att korsfästa dig som Jesus Kristus.” 

Hans adress publicerades, liksom var barnen gick i skolan.

– Jag fick byta adress många gånger under ett år. Jag sov aldrig på samma ställe.

Niko Agos far kom från Albanien, vilket inneburit att han inte kunnat bli grekisk medborgare. Och en vecka före parlamentsvalet sommaren 2012 fick han ett mejl. 

– Det stod att jag skulle utvisas till Albanien om en månad, säger han. 

Mejlet följdes snart av ett officiellt brev från immigrationsmyndigheten. Niko Ago skulle ut. Den formella orsaken var att han fem år tidigare hade för få arbetade timmar för att ha uppehållstillstånd. 

– Jag hade varit sjukskriven och hade läkarintyg. Men det räckte inte, säger Niko Ago. 

Premiärministern och andra partiledare protesterade och kallade utvisningen av en känd journalist oacceptabel. Beslutet kunde de dock inte göra något åt.

Samtidigt fick Niko Ago signaler från polisen att den inte tänkte skydda honom från nazisterna. I stället rådde polisen honom att ”vara försiktig”.

– Det kan man tolka på två vis, säger han.

Att flytta till faderns hemland Albanien var inget realistiskt alternativ för Niko Ago. Där finns en stor grekisk minoritet, och många Gyllene gryning-sympatisörer.

– De vill att södra Albanien ska bli en del av Grekland, säger Niko Ago. Även därifrån fick jag många mordhot.

Och inte nog med det – efter att han 2011 bevakade en demonstration i Albanien som urartade i våld med dödsoffer hade  landets dåvarande premiärminister kallat honom och andra journalister för ”nationens fiender”.

Så Niko Ago gick under jorden. 

I oktober 2013, inte långt efter att den grekiska staten faktiskt börjat agera mot Gyllene gryning efter mordet på Pavlos Fyssas, kom han till Sverige. Först på två år som del i ett fristadsprojekt för förföljda journalister, och sedan som asylsökande. 

– Om det varit okej i Grekland så hade jag kunnat resa tillbaka, men det var inte alls okej, säger Niko Ago. 

Även under tiden i Sverige fortsatte han få mordhot från grekiska högerextremister.

– Så jag sökte asyl, och jag fick asyl.

Men det var inte helt enkelt. Trots förföljelsen i Grekland och den officiella utnämningen till en fiende till Albanien nekades Niko Ago först asyl i Sverige. 

– Det här visste Migrationsverket. Det sade de i domstolen. Och ändå sade de nej till asyl. De hade inte översatt någonting.

– Jag var själv i domstolen och ställde frågor till dem. Kan jag verkligen åka tillbaka till ett land där premiärministern utsett mig till statsfiende, och där polisen är så korrupt? 

Men efter att han överklagat biföll Migrationsöverdomstolen asylansökan. I dag är han svensk medborgare.

– I deras beslut står det tydligt att jag riskerar livet. För de hade undersökt saken och sett vad som hade skrivits i Grekland och i Albanien.

Fristaden i Sverige var ett pilotprogram från dåvarande landstinget i Dalarna i samarbete med den norska organisationen International Cities of Refuge Network, Icorn. Niko Ago och ytterligare en person, en iransk konstnär, fick möjlighet att arbeta i relativ trygghet i Sverige. 

– Sedan tog pengarna slut, säger Niko Ago. 

De första åren i Sverige var det tydligt att nazisterna i Gyllene gryning letade efter honom, berättar Niko Ago. 

– Jag höll min adress hemlig. Jag berättar inte för folk var jag bor. Reportrar utan gränser visste om det här fallet. Svenska PEN hjälpte mig. Så fort jag landade här fanns det folk som tog hand om mig. 

Redan innan Niko Ago beviljats asyl hade han fått först ett vikariat och sedan fast jobb som nyhetsreporter på SVT i Dalarna. Han saknar dock möjligheterna att gräva.

– Vi har inga resurser. Jag tycker mycket om mitt jobb, och jag är stolt över det, men jag vill granska. 

För tre år sedan var Niko Ago utlånad till Uppdrag granskning för ett gräv om penningtvätt i Albanien. Och han vill gärna tillbaka till den redaktionen.

– Det är mitt mål.

Vilken skulle du säga är den största skillnaden mellan att jobba som journalist i Sverige jämfört med i Grekland?

– Det är yttrandefriheten och sakligheten. Det är två olika världar. Vi lever i Europa som i sammanhanget är en väldigt liten världsdel. Båda länderna är medlemmar i EU. Demokratin föddes i Grekland, men i Grekland håller demokratin på att dö. Journalistiken styrs från regeringen. Public service sorterar under premiärministern. Varje gång regeringen byts ut så byts hela ledningen för public service, och de som styr är partimedlemmar eller partivänner. Den största skillnaden är sakligheten och yttrandefriheten. Och oberoendet. 

Om man säger att en grekisk tidning eller tv-kanal är oberoende så skrattar folk, säger Niko Ago. 

– Ingen är oberoende i Grekland. Antingen för att de inte kan, för att de inte vill eller för att de inte vågar. Just nu har landets ledande grävande journalist ofta hamnat i domstolen, för så fort han avslöjar något så kräver regeringen att han ska avslöja sina källor. Så det är två olika världar.