Med telefon som främsta redskap

I april i år slog coronapandemin mot Sverige med full kraft. Andra länder i vårt närområde svarade med mer eller mindre hårda åtgärder som kraftigt begränsade rörelsefriheten för invånarna. Sverige valde en annan väg, och ännu i september är det inte självklart att den varit sämre. 

Men även om forskare via Folkhälsomyndigheten höll i taktpinnen och inte politiker, så berodde inte alla vägval nödvändigtvis på vetenskap och beprövad erfarenhet. Som yttre ram fanns grundlagen, som inte medger lika långtgående inskränkningar i medborgerliga fri- och rättigheter i fredstid som i en hel del andra jämförbara länder. Inte heller tillåter grundlagen att statsråd kör över de myndigheter de är satta att råda över. 

Samtidigt pressades vården hårt och pandemin skördade offer på äldreboenden i en förfärande takt – medan Norge och Finland med hårdare tag såg ut att koppla ett fastare grepp om situationen. Regeringen bestämde sig för att göra något radikalt som ändå inte skulle vara grundlagsstridigt. Eller åtminstone inte skulle tas emot så av den majoritet av riksdagsledamöterna som regeringen inte representerar. Man föreslog ett så kallat superbemyndigande – en ”maktlag” som den kommit att kallas. 

Vid ett långt, stressigt och stundtals infekterat möte på statsrådsberedningen avgörs frågan. Under mötet reser sig oppositionsledaren Ulf Kristersson och går ut i protest. 

Mot slutet av mötet förs en mer konstruktiv diskussion som utmynnar i en kompromiss. Riksdagen bifaller sedan motionen som blev resultatet.

Att det gick till så här har skildrats av politikreportrarna Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson på Expressen, i artikeln ”Kristerssons utbrott på Löfven under krismötet” 10 april 2020. 

Dramaturgin är tydlig. Vi går från konflikt, över kris till ett slags lugn. De berättar också detaljer, som att mötesrummet luktade handsprit och att deltagarna bjöds på bananer. Hur kunde de veta det? Var de där? 

Nej, hur gärna de än hade önskat var givetvis varken de eller någon annan journalist på plats. Den här typen av reportage måste byggas genom att tala med en lång rad initierade källor, som ibland motsäger varandra. 

Scoop träffar Maggie Strömberg och maken och kollegan Torbjörn Nilsson på Nilssons kontor i Stockholms city. Här har de gångavstånd till departementen och riksdagen. De berättar att de sprang på socialminister Lena Hallengrens stab på lunchen precis före vårt möte. 

– Det var fem minuter då alla bara stod och sade olika konstiga saker till varandra, säger Maggie Strömberg. För att det är så man pratar. Kallpratet är väldigt annorlunda. 

Torbjörn Nilsson beskriver en förändring i arbetssättet från tiden för länge sedan då han arbetade som allmänreporter, gick på presskonferenser och utfrågningar. I dag har han mer av en etnologs förhållningssätt till miljön han arbetar i. 

– Då får man veta en massa saker som man inte fick veta på det andra sättet. 

Man måste vinna politikernas förtroende, och det gör man genom att vara initierad. Visa att man förstår lite om hur saker fungerar under ytan.

– De som jobbar i politiken tycker ofta att politikbevakningen är ganska ytlig, säger Maggie Strömberg. De blir ofta väldigt glada och tacksamma när man ringer och vill veta saker. Verkligen vill förstå vad som har hänt. Och därför vill folk också gärna berätta. Sedan har de så klart andra intressen av att berätta också, att de håller på med spinn och sånt där. De som jobbar inom politiken har ganska bra koll på vad vi skriver i våra texter och är ofta bara glada över att vi gör det, så länge det inte handlar om dem själva.

Torbjörn Nilsson beskriver en värld full av spioner. Eller omvärldsbevakare som Maggie Strömberg föredrar att de kallas. 

– Deras arbete går delvis ut på att ta reda på vad de gör på det andra departementet, vad de håller på med i det där partiet, vilka journalister som håller på med vad. Från lågt skvaller till ganska högpotent material, säger Torbjörn Nilsson och fortsätter:

– Frågan är hur nära man kan vara dem man bevakar. Var man drar gränsen. Det blir på sätt och vis rätt enkelt utifrån det perspektivet, nämligen att man aldrig kan vara vän med några som man bevakar. Det kommer alltid att finnas ett avstånd. Man är misstrodd, helt enkelt, som journalist. 

Inte för att han upplever det som ett stort problem.

– Däremot finns problemet vem jag ska lita på. 

Finns det risk att man börjar övertolka vad folk säger, att de har dolda syften?

– Vi jobbar nästan alltid så att vi ringer väldigt många från olika partier, eller om man jobbar med ett parti så ringer man folk i olika falanger eller delar av partier, säger Maggie Strömberg. 

– Man märker väldigt ofta ganska snabbt vad de vill plantera, det kan man ofta också slå hål på ganska snabbt. Det som är ganska bra i det här politiska läget är att eftersom konstellationerna är så himla konstiga och folk är i opposition ibland men inte annars och så, så tycker jag att det har på sätt och vis blivit lättare. Partierna är inte så sammansvurna sinsemellan som de var under alliansåren. Det har gjort det lite mer lättjobbat. 

När Isabella Lövin veckan efter Scoops intervju med journalistparet deklarerade sin avgång från regeringen och som språkrör i Miljöpartiet hade Maggie Strömberg en analys klar i Expressen samma dag. Isabella Lövin hade inte tillräcklig kontakt med partiet, hade inte lärt sig namnen på alla distriktsordförande eller rest runt och träffat partiaktiva. 

Maggie Strömberg har goda kontakter inom MP efter att ha skrivit en bok om partiet. Under arbetet med ”Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten” (Atlas 2016) träffade hon representanter för partiet i stort sett varje helg under tre års tid. Troligen har även den snabbt skrivna analysen i Expressen därför en hel del substans. Maggie Strömberg säger dock under vår intervu att artiklar som ska ut samma dag sällan blir lika bra som dem hon kan jobba med en längre tid.  

– Då får man inte en bra grej. Jag såg att det var en del tidningar som gjorde det på migrationsförhandlingarna nu när de sprack, och det kändes liksom – det blir inte bra. När vi jobbade på Fokus var det ofta att vi kom veckan efter. Det var ofta bra tajming.

Torbjörn Nilsson kallar det ”sist på bollen-journalistik”. På Fokus hade de båda sällan insyn i vad som föregick en politisk nyhet, eftersom tipsen inte hamnade på deras redaktion.

– När vi gjorde den här maktlagsstoryn, då hade ju Expressen avslöjat nyheten först, säger Maggie Strömberg. Tomas Nordensköld, jag och Ludde Hellberg gjorde själva nyhetsavslöjandet. Så var det ju aldrig när vi jobbade på Fokus. Då fick vi ofta ringa upp journalisterna också och fråga hur det gick till. Men har man följt det hela vägen så har man otroligt mycket gratis. Vi vet ju var nyheten kom ifrån, vi vet vem som läckte och inte läckte. Det behöver vi inte researcha oss fram till.

Det var på Fokus, tidningen där de båda var nyhetschef respektive politisk redaktör på 2010-talet, som de utvecklade sina arbetsmetoder. Torbjörn Nilsson berättar att han införde en inofficiell regel om att researchen för alla politiska reportage skulle inbegripa minst tio telefonsamtal. 

– Det är ett telefonjobb, det här. Det är att sitta och ringa, och ringa, och ringa. Om man vill skriva den sortens ”så här gick det till” från start till mål, då handlar det bara om att få fram många olika versioner, många olika detaljer, jämföra de versionerna med varandra, ringa tillbaka till dem som har sagt någonting, och jämföra – ”men jag har hört det här”. Och till slut kunna bedöma vad som är trovärdigt i de här utsagorna, och då få fram en story av det som är trovärdig. 

– Och då jobbar vi ofta också med att belägga det på andra sätt, säger Maggie Strömberg. Då kan de andra verktygen komma in, som vad det finns för handlingar, vad det finns för bilder på sociala medier. Vi jobbar också supermycket med att gå igenom Mediearkivet och ställa upp tidslinjer – går det här ihop, kan detta stämma? Det är ett gratis och enkelt verktyg.

– Gratis är det inte, invänder Torbjörn Nilsson.

– Jag menar att det är ett ganska billigt sätt att se vad tidningarna har skrivit under fem veckor, säger Maggie Strömberg. Det ger ofta oerhört mycket. 

Har ni någonsin märkt att folk nämner saker i offentliga miljöer, för att ni ska höra?

– Nä, däremot motsatsen, säger Torbjörn Nilsson. Alltså att de har gått iväg och att de tystnar när man kommer in. Men inte planteringsförsök. Då kommer de fram och säger det i stället. 

Maggie Strömberg berättar om att kontakterna hon skaffade sig under arbetet med boken om Miljöpartiet innebär att hon får tips även nu, flera år senare. 

– Det är saker som att ”det är grejer på gång”, ”det kommer att hända grejer”, ”det är nog bra om du inte tar semester nu, jag kan inte säga någonting mer”. Då kan man ju ändå sätta sig och börja ringa. Jag lade ut en tweet – ”ni kan tipsa mig om allt som händer”. Så var det före sommaren, när MP hade krismöte om migrationen. Då kunde jag ändå sätta mig och börja ringa. Då fick jag plötsligt jättemycket. 

Tipsen beror inte på att källorna vill plantera saker, utan för att de känner ett behov av att få berätta vad som händer, säger Maggie Strömberg.

– Det som gör det här jobbet lite enkelt ändå, det är att politiker är människor, och ofta på något slags känslomässig balansgång eller berg- och dalbana.

– De tror på det de håller på med, säger Torbjörn Nilsson. Om det håller på att gå åt helvete så blir de ju mer öppna. Det finns ett idealistiskt drag hos alla dem som vi bevakar, som skarpt uttryckt går att utnyttja journalistiskt. 

Intressant. Jag var lika beredd på att höra något om att ”alla är jättecyniska”.

– Nä, det tycker inte jag, säger Maggie Strömberg. Jag tycker ofta att journalistiken är mer cynisk än politiken.

Men visst finns det de som arbetar med spinn, på det vis våra fördomar kanske leder oss att tro är vanligare än de båda politikreportrarna vittnar om. Dock är det inte de personerna som blir viktiga källor.

– Dem kanske man behöver ha på sin ringlista när man håller på med något för att höra det tugget, så att man kan identifiera vad det tugget är, säger Torbjörn Nilsson. Man gör en sållning vartefter också, där de mest spelinriktade försvinner.

Han fortsätter:

– Om man får prata med någon eller inte bedöms av ens tidigare resultat. Skriver man den här sortens stories och får med tillräckligt många av de nyanser som alltid finns i sådana berättelser så blir det ju enklare. Annars så kan man ju lätt få ett rykte bland källorna att man är någon som drar för hårt på grejer, som inte ser något komplext. Det är alltid svårt, i en process kanske det är så här, om vi tänker oss en tidslinje, att man kommer mitt i och det är omöjligt att säga om version a eller version b som verkar mest trovärdig. Vad gör man då? Ett ganska normalt journalistiskt förhållningssätt är att man vill ha en ren story. ”Så här är det”. ”Detta säger de”. Pratminus. Papper. Pratminus. Papper. 

Line by line, som man brukar säga…

– Medan jag tycker att ett mycket rimligare förhållningssätt i sådana situationer är det här att skriva ut osäkerheten. Och på något sätt lyckas resonera kring den. Och så får ju inte det vara för långt, för då tappar man ju varenda läsare. Men att få in den sortens saker i berättelsen, som har sina dramaturgiska krav på tydlighet, är en utmaning. Men jag upplever att folk i efterhand, oavsett om de själva känner sig rättvist behandlade eller att deras perspektiv kom fram tillräckligt mycket eller inte, tycker att tillräckligt mycket av deras olika perspektiv kommer fram. 

Källorna är nästan alltid oeniga, berättar Torbjörn Nilsson.

– De är i åsiktskrig med varandra. Också när man gör ett jobb inom ett parti – ”hur gick det här bråket till?” De är ju i luven på varandra. Så de blir vansinniga om den andra sidans version blir mycket starkare. I början tyckte jag att det var svårt att skriva ut – ”här vet jag inte riktigt”. Det är ju ett misslyckande, känner man som journalist, att man inte kan ha den tydligheten och enheten som man önskar. 

– Väldigt mycket politikjournalistik, eller kanske journalistik över huvud taget just nu, tycker jag har fastnat i att man får ut lite information om någonting, till exempel i ett dokument, men man får inte hela bilden, säger Maggie Strömberg. 

– Och så blir det journalistiska resultatet att man publicerar dokumentet, och så vill inte personen svara. Och då är det journalistiken: Vi har den här infon, de vill inte berätta om den. Och det kan ha ett värde såklart, men det vi gör tänker jag är ett komplement till det där, för vi försöker berätta. Då kanske man inte alltid får ställa folk till svars, för de som ska ställas till svars kanske blir ens källa. Men man kanske åtminstone kan berätta lite mer än bara att man har en massa frågor som vi aldrig får veta svaret på.

– Det där är egentligen vad man tycker är viktigast av två värden som ibland kanske inte går att förena, säger Torbjörn Nilsson. Det är upplysning på ena sidan och ansvarsutkrävande på den andra. Då tycker jag att upplysning är mycket mer intressant än ansvarsutkrävande.

– Höjden av kvalitet är ett jobb där man som läsare förstår alla olika aktörer. Om man gör ett misslyckat sånt här jobb, så saknas det en aktör. Eller en aktör är lite för liten. Och det är den aktör som även är källan. På det sättet är det inte så svårt att lista ut källan, vilket är ett problem. Historien blir så att säga inkomplett. Man ska ju i alla händelser kunna bevara sin källas anonymitet, om den önskar anonymitet, och ändå kunna redogöra för vad den personen eller den gruppen tycker, hur de har agerat, vad som är deras mål, varför de gör det de gör, vad de vill uppnå. Också om de har gjort något som är dåligt, eller komprometterande, som de inte vill stå för, och samtidigt ha dem kvar som källor. Det är svårt, för det är en riktig balansgång, där man liksom har källskydd som en gräns att inte gå över, och samtidigt viljan till upplysning gentemot publiken. 

Politiker är duktiga på att analysera vilken reporter som får igenom vad hos en nyhetschef, berättar Torbjörn Nilsson. 

– Märker de att det är en reporter som får sina grejer stort och där det ställs lagom mycket kritiska frågor så använder de sig av det. Dilemmat med anonyma källor och inte så mycket pratminus on the record, det är att i en vanlig nyhetsartikel så ligger trovärdigheten i utsagan hos den källa som pratar. En person säger någonting med ett pratminus, där bedöms trovärdigheten. Medan om man skriver en artikel byggd på omfattande kartläggning med anonyma källor så är det reporterns trovärdighet som sätts på spel. 

Ibland så kommer det stora reportage om pågående processer där folk pratar on the record – men de säger inte sanningen, berättar Maggie Strömberg.

– Politiker uttalar sig med namn, och man vet att det de säger är fullständig bullshit för man sitter i bakgrundssamtal med dem och vet att det är precis tvärtom. De säger att allt är frid och fröjd, och man vet att det är jättemycket bråk. För min del, som ser det från ett annat perspektiv än en vanlig läsare, så kan jag ofta tycka att de anonyma artiklarna på sätt och vis är mer trovärdiga än de icke-anonyma. 

– Berättartekniskt blir det ofta snyggare än en massa pratminus av en namngiven person. Däremot tycker jag att det är ganska tråkigt när det är kritik mot en partiledare, alltså när man känner att det är fegt. 

Vi går tillbaka dit vi började – i det där handspritsdoftande mötesrummet på statsrådsberedningen som moderatledaren Ulf Kristersson lämnade i vredesmod. Enligt nästan alla källor Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson talade med.

– Då ringde vi ju mycket, säger Maggie Strömberg. Någon berättade något och så var det bananer på mötet, och då ringde vi väldigt många minns jag, medan vi skrev, för att kolla de där detaljerna. Vem gick ut först, vem reste sig…

– Där fanns det faktiskt motstridiga uppgifter om vem som ville avbryta mötet, säger Torbjörn Nilsson. 

– Om det var Ebba eller om det var Ulf, säger Maggie Strömberg. 

– Precis. Och om Ulf gick ut ur rummet, vilket ju var en stor grej. Då hade vi till slut fem mot en. Och den där avvikande rösten fick vi ju in ganska sent. Vilket ledde till att vi behövde ringa väldigt många fler, eller ringa folk igen, för att kolla den grejen. Det var ett ganska bra exempel på när det är ganska nyss, alla har sett samma sak, men de minns det olika. Eller har en agenda. För mig finns det inget annat sätt än att fråga sig fram tills man får en bild som verkar rimlig. 

– Det var en person som tyckte vi hade fel om en detalj, som jag inte hade hunnit ringa, och som vi bedömde inte spelade avgörande roll för storyn, säger Torbjörn Nilsson. 

– Sedan mejlade personen mig och var jättearg, säger Maggie Strömberg.

– Och då ringde jag upp den personen, säger Torbjörn Nilsson. 

– Nej, vi pratar om två olika personer! 

Maggie Strömberg fortsätter:

– Ofta är problemet att folk blir sura för att man inte har ringt dem, än att man ringer dem. 

– Och det där blir lite annorlunda jämfört med publiceringar där man ska avslöja någonting, ställa någon till svars och så vidare, fyller Torbjörn Nilsson i. Jag vill ju väldigt gärna bli utskälld av de här politikerna, efteråt. Jag vill höra vad de är sura över, för då får jag ju veta mer. 

Det kan vara värdefullt att få höra av någon insatt att ”det här är helt uppåt väggarna, du har blivit lurad på följande vis”, säger Torbjörn Nilsson. 

– Då får man ju veta massor. Det är ett annat förhållningssätt än vid avslöjanden, då det ska hållas hemligt inför publicering. 

– Jag tycker det där uppföljningsarbetet är roligt, men det är asjobbigt om det finns någon detalj som kan påvisas vara felaktig eller diskutabel, men det blir en öppning för mer. 

– Sedan är det klart att det finns en risk att samtliga partier som satt och förhandlade sätter sig efteråt och bestämmer att ”vi säger det här med bananerna”. Men sannolikheten för det är ju relativt liten. 

– Det politiker säger själva och det man känner ganska ofta stämmer, det är att de är betydligt mycket mindre sluga än vad vi tror, säger Maggie Strömberg. Väldigt mycket som sker, sker på uppstuds i halsstarrig panik, inte för att ett gäng smarta personer suttit och tänkt 20 steg framåt.

Vi tar bilderna för artikeln på Riksbron utan för riksdagshuset i Stockholm. Precis när vi är färdiga säger Torbjörn Nilsson till Maggie Strömberg: ”Där kommer en som jobbar med budgetförhandlingarna!” Och båda går omedelbart fram och hälsar.

En vanlig dag på jobbet.

Artikeln är tidigare publicerad i Scoop nr 3/2020.